What do you think?
Rate this book
Il mio grande, bellissimo odio
Un romanzo biografico di Elisabeth Åsbrink riscopre Victoria Benedictsson: intellettuale, pioniera e scrittrice svedese, unica donna a brillare nel fermento culturale della Scandinavia di Strindberg, Ibsen e Georg Brandes.
Solitaria, eppure dominata da una necessità viscerale di vicinanza e complicità; isolata nella Svezia rurale, eppure assidua frequentatrice dei teatri di Copenaghen; donna che avrebbe preferito nascere uomo: Victoria Benedictsson è stata una delle voci più importanti dell’Ottocento svedese, autrice di romanzi, racconti e opere teatrali firmati con lo pseudonimo di Ernst Ahlgren. Sono gli anni di Strindberg, Ibsen, Ellen Key, di Georg Brandes, che iniziò i dibattiti sul sesso e il ruolo delle donne nel matrimonio e nella società scandinava: le questioni che Benedictsson vive in prima persona. Lei che sogna di diventare un’artista ma viene ostacolata dalla famiglia e poi finisce intrappolata in un matrimonio infelice, con molti figli a carico che fatica ad amare, fonte di un perenne senso di colpa. E che dopo lunghe battaglie col marito, armata solo del suo «bellissimo odio», cioè una strenua determinazione a rivendicare ciò che si merita, riuscirà a mantenersi con la sua penna e a entrare nel ristretto circolo di Brandes, il suo mito e futuro amante. Ma oltre i successi e le conquiste della pioniera, quella di Victoria Benedictsson è anche una vita di dolore, di frequenti malattie e di insicurezze, mossa da una profonda e insaziabile sete di connessione, che finirà tragicamente con il suicidio a soli trentotto anni. Scavando tra diari, lettere e scritti privati, Elisabeth Åsbrink riscopre un’intellettuale di culto a lungo dimenticata con un romanzo biografico in cui la sua lucida voce si mescola, appropriandosene, a quella potentissima della sua protagonista scrittrice.
Solitaria, eppure dominata da una necessità viscerale di vicinanza e complicità; isolata nella Svezia rurale, eppure assidua frequentatrice dei teatri di Copenaghen; donna che avrebbe preferito nascere uomo: Victoria Benedictsson è stata una delle voci più importanti dell’Ottocento svedese, autrice di romanzi, racconti e opere teatrali firmati con lo pseudonimo di Ernst Ahlgren. Sono gli anni di Strindberg, Ibsen, Ellen Key, di Georg Brandes, che iniziò i dibattiti sul sesso e il ruolo delle donne nel matrimonio e nella società scandinava: le questioni che Benedictsson vive in prima persona. Lei che sogna di diventare un’artista ma viene ostacolata dalla famiglia e poi finisce intrappolata in un matrimonio infelice, con molti figli a carico che fatica ad amare, fonte di un perenne senso di colpa. E che dopo lunghe battaglie col marito, armata solo del suo «bellissimo odio», cioè una strenua determinazione a rivendicare ciò che si merita, riuscirà a mantenersi con la sua penna e a entrare nel ristretto circolo di Brandes, il suo mito e futuro amante. Ma oltre i successi e le conquiste della pioniera, quella di Victoria Benedictsson è anche una vita di dolore, di frequenti malattie e di insicurezze, mossa da una profonda e insaziabile sete di connessione, che finirà tragicamente con il suicidio a soli trentotto anni. Scavando tra diari, lettere e scritti privati, Elisabeth Åsbrink riscopre un’intellettuale di culto a lungo dimenticata con un romanzo biografico in cui la sua lucida voce si mescola, appropriandosene, a quella potentissima della sua protagonista scrittrice.
480 pages, Paperback
First published September 12, 2022
35 people are currently reading
568 people want to read
About the author
Elisabeth Åsbrink
18 books107 followersElisabeth Katherine Åsbrink is a Swedish author and journalist.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 36 reviews
October 15, 2022
”Jag har varit kvinna. För återstoden av mitt liv kan jag vara människa.”
Det här är en kvinnlig dåres försvarstal, inte biografens då – som Ebba Witt-Brattström nog vill kalla Elisabeth Åsbrink – utan Victoria Benedictssons. Jag tycker mycket om den här biografin och om det nu är som Witt-Brattström skriver att Åsbrink saknar skamlig feministstämpel kommer hon nog få en nu. Det tycker jag i så fall hon ska vara stolt över.
Med ett livligt språk som hela tiden håller en hög nivå förtäljer Åsbrink om skrivna och oskrivna regler för 1800-talets kvinnor, deras begränsade möjligheter till makt över sina liv. Sällan har en kvinnas lilla utrymme varit så kännbart för mig. I fokus står förstås författaren och den ofrivilliga kvinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), vars verk publicerades under pseudonym Ernst Ahlgren (Pengar är svinbra). I den här delen av patriarkatet är inte mannen fienden utan kvinnan och allt som hör samman med henne. Sentimentalitet är en styggelse och manhaftiga kvinnor föraktas.
Till skillnad från den store belletriseten och sanningsaposteln Benedictsson har jag (numer) ett relativt avspänt förhållande till sanning. Jag läser ingen bok utan en nypa salt eller två. Sanningen är – oavsett inställning till poststrukturalism – ofta mer komplex än vad en enskild person kan uppfatta och dessutom ibland föränderlig över tid. Benedictssons höga sanningsanspråk rimmar illa med den utvecklingsbenägna och sociala varelse som människan är. Hon borde vara mer förlåtande mot sig själv. Litteratur, det vill säga text skapad av en författare är varken sanning eller lögn. Här är det ”tre verkligheter som pågår parallellt; själva livet, dokumenterandet av detta liv och så dokumentationens omvandling till litteratur.” Jag har med andra ord inga problem med huruvida Åsbrinks levnadsteckning av Benedictsson överensstämmer med ”sanningen”. Biografen drar intressanta slutsatser om helheten utifrån de fragment av anteckningar, brev, foton och verk hon har tillgång till. ”Verkligheten är ofta formlös och ofokuserad, det är lätt att förlora det viktiga ur sikte.” Men det gör inte Åsbrink, jag är idel öra från början till slut.
Jag uppskattar hennes förmåga att sätta ord på modernitetens essens och hur den utmanar 1800-talets normer gällande liberalism, sekularisering, jämlikhet, feminism etcetera.
”Vad händer med människorna när Gud dör? De bli friare, de blir ensammare, de blir lättare och tyngre på samma gång. Skuldkänslor upplöses men plötsligt tvingas var och en ta ansvar för sitt eget liv istället för att lägga det i händerna på en högre makt.”
”I Guds frånvaro uppstår en existentiell ensamhet som inget kan råda bot på. Inte ens de varmaste av mänskliga band. Verklig samhörighet är en illusion.”
Till stor del handlar Mitt stora vackra hat om samhällets syn på sexualitet, prostitution, onani, könssjukdomar, sedlighetsvanor och Benedictsons egen syn på kvinnans lust. Strindberg, Georg Brandes med flera å ena sidan, ”kristusligan” som proklamerar moralkonservatism å andra. De är en del av samtidens erotiska och olösliga ekvation. På den här tiden var också kvinnans ekvation olöslig vilket Benedictson är ett spikrakt (utan snedstreck) likhetstecken för. Trots att hon lyckades spränga fingerborgens trånga väggar – eller kanske just därför – orkade hon inte kämpa mer än till en ålder av 38 år. Trots diet bestående av mysk och champagne för att hålla livsandarna uppe, skar hon sig i halsen med flera snitt. Den ekvilibristiska balansakten var över.
”Den ångest som fyller henne får formen av en kvinna. För samma kvinnlighet vars yta och uttryck väcker hans lust skapar hennes olust. Å, skriver hon, detta avskyvärda att inte få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna.”
Det här är en kvinnlig dåres försvarstal, inte biografens då – som Ebba Witt-Brattström nog vill kalla Elisabeth Åsbrink – utan Victoria Benedictssons. Jag tycker mycket om den här biografin och om det nu är som Witt-Brattström skriver att Åsbrink saknar skamlig feministstämpel kommer hon nog få en nu. Det tycker jag i så fall hon ska vara stolt över.
Med ett livligt språk som hela tiden håller en hög nivå förtäljer Åsbrink om skrivna och oskrivna regler för 1800-talets kvinnor, deras begränsade möjligheter till makt över sina liv. Sällan har en kvinnas lilla utrymme varit så kännbart för mig. I fokus står förstås författaren och den ofrivilliga kvinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), vars verk publicerades under pseudonym Ernst Ahlgren (Pengar är svinbra). I den här delen av patriarkatet är inte mannen fienden utan kvinnan och allt som hör samman med henne. Sentimentalitet är en styggelse och manhaftiga kvinnor föraktas.
Till skillnad från den store belletriseten och sanningsaposteln Benedictsson har jag (numer) ett relativt avspänt förhållande till sanning. Jag läser ingen bok utan en nypa salt eller två. Sanningen är – oavsett inställning till poststrukturalism – ofta mer komplex än vad en enskild person kan uppfatta och dessutom ibland föränderlig över tid. Benedictssons höga sanningsanspråk rimmar illa med den utvecklingsbenägna och sociala varelse som människan är. Hon borde vara mer förlåtande mot sig själv. Litteratur, det vill säga text skapad av en författare är varken sanning eller lögn. Här är det ”tre verkligheter som pågår parallellt; själva livet, dokumenterandet av detta liv och så dokumentationens omvandling till litteratur.” Jag har med andra ord inga problem med huruvida Åsbrinks levnadsteckning av Benedictsson överensstämmer med ”sanningen”. Biografen drar intressanta slutsatser om helheten utifrån de fragment av anteckningar, brev, foton och verk hon har tillgång till. ”Verkligheten är ofta formlös och ofokuserad, det är lätt att förlora det viktiga ur sikte.” Men det gör inte Åsbrink, jag är idel öra från början till slut.
Jag uppskattar hennes förmåga att sätta ord på modernitetens essens och hur den utmanar 1800-talets normer gällande liberalism, sekularisering, jämlikhet, feminism etcetera.
”Vad händer med människorna när Gud dör? De bli friare, de blir ensammare, de blir lättare och tyngre på samma gång. Skuldkänslor upplöses men plötsligt tvingas var och en ta ansvar för sitt eget liv istället för att lägga det i händerna på en högre makt.”
”I Guds frånvaro uppstår en existentiell ensamhet som inget kan råda bot på. Inte ens de varmaste av mänskliga band. Verklig samhörighet är en illusion.”
Till stor del handlar Mitt stora vackra hat om samhällets syn på sexualitet, prostitution, onani, könssjukdomar, sedlighetsvanor och Benedictsons egen syn på kvinnans lust. Strindberg, Georg Brandes med flera å ena sidan, ”kristusligan” som proklamerar moralkonservatism å andra. De är en del av samtidens erotiska och olösliga ekvation. På den här tiden var också kvinnans ekvation olöslig vilket Benedictson är ett spikrakt (utan snedstreck) likhetstecken för. Trots att hon lyckades spränga fingerborgens trånga väggar – eller kanske just därför – orkade hon inte kämpa mer än till en ålder av 38 år. Trots diet bestående av mysk och champagne för att hålla livsandarna uppe, skar hon sig i halsen med flera snitt. Den ekvilibristiska balansakten var över.
”Den ångest som fyller henne får formen av en kvinna. För samma kvinnlighet vars yta och uttryck väcker hans lust skapar hennes olust. Å, skriver hon, detta avskyvärda att inte få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna.”
May 3, 2025
Qual è il vero ostacolo? Essere una donna in un mondo di uomini? Non avere la possibilità di mantenersi col proprio lavoro se non a costo di una profonda miseria? Essere preda di sentimenti talmente intensi che nulla sembra poter frenare quella marea inarrestabile, se non la scrittura?
Victoria Benedictsson è tutto questo è molto di più: è una donna che disprezza il proprio genere, relegato ai margini della vita vera, incapace di essere libero dall’assurdità della femminilità, della famiglia, del matrimonio, della maternità; è una donna che desidera essere un uomo, fuggire dalla schiavitù e dalla sottomissione impostale dalla società per coltivare le sue ambizioni artistiche.
Ancora diciassettenne, spera ardentemente di poter entrare all’accademia d’arte a Stoccolma: dipingere è il suo mondo, il suo modo di esprimersi, il suo linguaggio. Ma la sua famiglia si oppone, suo padre non crede che una giovane possa trasferirsi da sola a Stoccolma e poi le difficoltà economiche che la famiglia attraversa non le permettono di mantenere Victoria agli studi.
Ma anche quando Victoria lavora per un intero anno come istitutrice, disposta a qualsiasi sacrificio pur di mettere da parte abbastanza denaro da potersi mantenere da sola, la sua famiglia le sbarra la strada per Stoccolma; il suo destino, per loro, sembra già segnato: o si sposerà o diverrà la figlia nubile che ancora vive coi genitori, precocemente invecchiata e ormai acida, senza più speranze o sogni.
Ma Victoria non può darla vinta a quelle persone che hanno complottato alle sue spalle, che hanno deciso del suo destino e del suo futuro senza chiederle cosa volesse davvero, che le hanno impedito di diventare l’artista che sente di essere. E in quella crepa, in quel momento buio della sua giovane esistenza, si insinua Christian Benedictsson, un vecchio pretendente di Victoria che non si è ancora dato per vinto e vede, in quella situazione, una possibilità per ottenere il sì che tanto desidera e l’affetto di Victoria.
Continua a leggere qui: https://parlaredilibri.wordpress.com/...
Victoria Benedictsson è tutto questo è molto di più: è una donna che disprezza il proprio genere, relegato ai margini della vita vera, incapace di essere libero dall’assurdità della femminilità, della famiglia, del matrimonio, della maternità; è una donna che desidera essere un uomo, fuggire dalla schiavitù e dalla sottomissione impostale dalla società per coltivare le sue ambizioni artistiche.
Ancora diciassettenne, spera ardentemente di poter entrare all’accademia d’arte a Stoccolma: dipingere è il suo mondo, il suo modo di esprimersi, il suo linguaggio. Ma la sua famiglia si oppone, suo padre non crede che una giovane possa trasferirsi da sola a Stoccolma e poi le difficoltà economiche che la famiglia attraversa non le permettono di mantenere Victoria agli studi.
Ma anche quando Victoria lavora per un intero anno come istitutrice, disposta a qualsiasi sacrificio pur di mettere da parte abbastanza denaro da potersi mantenere da sola, la sua famiglia le sbarra la strada per Stoccolma; il suo destino, per loro, sembra già segnato: o si sposerà o diverrà la figlia nubile che ancora vive coi genitori, precocemente invecchiata e ormai acida, senza più speranze o sogni.
Ma Victoria non può darla vinta a quelle persone che hanno complottato alle sue spalle, che hanno deciso del suo destino e del suo futuro senza chiederle cosa volesse davvero, che le hanno impedito di diventare l’artista che sente di essere. E in quella crepa, in quel momento buio della sua giovane esistenza, si insinua Christian Benedictsson, un vecchio pretendente di Victoria che non si è ancora dato per vinto e vede, in quella situazione, una possibilità per ottenere il sì che tanto desidera e l’affetto di Victoria.
Continua a leggere qui: https://parlaredilibri.wordpress.com/...
October 23, 2022
Författaren Victoria Benedictsson var en egensinnig och begåvad ung kvinna som vägrade leva det konventionella och begränsade liv unga kvinnor förväntades leva. Vetgirig och sökande vill hon till Stockholm för studera konst, men får nej av sin far. Hon blir kvar i Hörby. Vi läsare får följa henne under rastlösa vistelser i Hörby, Stockholm och Köpenhamn. Hon söker sig så småningom till kultureliten och främst till manliga författare och skribenter. Gestaltningen av Benedictsson är mångfacetterad. Intressant är hennes intelligenta tankevärld och klokskap i kombination med periodisk livsleda och psykisk ohälsa. Hon kämpar med ångest kring sitt skrivande runt 1880 men lyckas ganska bra. Sina främsta verk ”Pengar” och ”Fru Marianne” skrev hon under manlig pseudonym. Dåtidens kvinnliga konstnärer och författare togs sällan på allvar i sina uttryck.
Victoria Benedictsson ses av många som en feministisk föregångare men hennes skrifter tyder på ambivalens i kvinnofrågan. Jag tolkar det som att hon var närmast misogyn i delar av sina dagböcker. Men frågan är komplicerad och kanske är det orättvist att döma henne med tanke på dåtidens konventioner.
En lång analys om sedlighet och äktenskap tar stor plats i boken. Liksom den utdragna och smärtsamma kärleken till den danske kritikern, kulturprofilen, författaren och förföraren Georg Brandes. Jag kommer så nära, så nära denna kvinnas tankegångar och det är Åsbrinks förtjänst.
Jag har nyligen läst ”Jag vill sätta världen i rörelse” av Anna-Karin Palm. Det finns vissa likheter med denna bok, men den här är mer renodlad vilket jag gillar.
I min bokklubb läser vi just nu ”Mina drömmars stad”. Jag tänker att jag äntligen ska läsa hela Per-Anders Vogelströms stadsserie. Fler boktips om den här tiden kring 1850-tal fram till sekelskiftet, tack! Säg inte Strindberg, min aversion ökade efter denna bok. Han framstår om möjligt ännu mer pompös och egocentrisk. Victoria Benedictssons död sägs också ha inspirerat Strindberg i författandet av dramat Fröken Julie.
Tack Elisabeth Åsbrink för skickligt språk och fantastisk research om ett intressant livsöde. 🧡
Victoria Benedictsson ses av många som en feministisk föregångare men hennes skrifter tyder på ambivalens i kvinnofrågan. Jag tolkar det som att hon var närmast misogyn i delar av sina dagböcker. Men frågan är komplicerad och kanske är det orättvist att döma henne med tanke på dåtidens konventioner.
En lång analys om sedlighet och äktenskap tar stor plats i boken. Liksom den utdragna och smärtsamma kärleken till den danske kritikern, kulturprofilen, författaren och förföraren Georg Brandes. Jag kommer så nära, så nära denna kvinnas tankegångar och det är Åsbrinks förtjänst.
Jag har nyligen läst ”Jag vill sätta världen i rörelse” av Anna-Karin Palm. Det finns vissa likheter med denna bok, men den här är mer renodlad vilket jag gillar.
I min bokklubb läser vi just nu ”Mina drömmars stad”. Jag tänker att jag äntligen ska läsa hela Per-Anders Vogelströms stadsserie. Fler boktips om den här tiden kring 1850-tal fram till sekelskiftet, tack! Säg inte Strindberg, min aversion ökade efter denna bok. Han framstår om möjligt ännu mer pompös och egocentrisk. Victoria Benedictssons död sägs också ha inspirerat Strindberg i författandet av dramat Fröken Julie.
Tack Elisabeth Åsbrink för skickligt språk och fantastisk research om ett intressant livsöde. 🧡
February 15, 2024
Jeg har været ca. 100 år om at læse denne moppedreng på 543 sider, trykt med mikroskopisk font. Og jeg havde tillige givet mig selv det benspænd at læse den på svensk. Men det var ikke, fordi den var kedelig eller for lang. Dens ubestridte hovedperson er den svenske forfatter Victoria Benedictsson, men der er mange andre hovedpersoner – ikke mindst Georg Brandes, og der er "never a dull moment".
Benedictsson bliver man aldrig rigtig klog på. Hun er både enormt utiltalende, stejl, stædig, påståelig og med en ny mening om det ene og det andet hver anden dag. Og hvad der er svært at sluge for mig, og også for hendes biograf, er det, at hun ikke gad sit eget barn. Hun brød sig generelt ikke om kvinder, og hendes barn var en pige – og så selvfølgelig en møllesten om hendes hals, når det gjaldt hendes virke som kunstner. Alligevel kommer man jo til at holde af Benedictsson, for hun møder ganske meget modstand i tilværelsen, men insisterer (og insisterer og insisterer) på, at hun er forfatter. Hun skriver i øvrigt under pseudonymet Ernst Ahlgren, og med det navn er hun begravet på Vestre Kirkegård.
Centralt i romanen står Den Store Nordiske Sædelighedsfejde, som mange gymnasieelever har vendt det hvide ud af øjnene over, når de har læst Elisabeth Grundtvigs og Bjørnstierne Bjørnsons tekster om seksuel afholdenhed for både mænd og kvinder.
Biografiens grundighed og kildenærhed betyder, at vi virkelig kommer ind under huden på den tids (debat)klima. For eksempel var antisemitismen på det tidspunkt så fremherskende i næsten alle medier og alle kredse, høj såvel som lav, at man må undres over, hvordan det lykkedes Georg Brandes at blive så helt utroligt berømt. Også Benedictsson var antisemit og skrev ofte om forskellige særpræg ved jøder. På et tidspunkt, hvor hun var vred på Brandes, skrev hun: "Små sarkasmer og syleskarpe jødeøjne." I guder!! Men som sagt, hendes holdning var næsten alles holdning. Samtidig var hun dødeligt forelsket i ham og beundrede både ham og hans bror i en grad, så ingen af dem formentlig har skrevet noget, hun ikke har læst.
Jeg har ellers læst en del om og fra perioden og endda Jørgen Knudsens Brandes-biografi. Men der var virkelig meget, jeg ikke vidste. For eksempel, at Strindbergs Frk. Julie er baseret på Benedictssons ulykkelige skæbne og blev skrevet umiddelbart efter hendes død. 18 dage fra hun døde, til han afleverede det færdige manus til Bonnier!
Bogens forfatter, Elisabeth Åsbrink, bør man holde øje med. Hendes forrige bog, 1947, var også fremragende. Den handler bl.a. om, hvordan Folkemordskonventionen blev til. Det er jo ikke uaktuelt.
Benedictsson bliver man aldrig rigtig klog på. Hun er både enormt utiltalende, stejl, stædig, påståelig og med en ny mening om det ene og det andet hver anden dag. Og hvad der er svært at sluge for mig, og også for hendes biograf, er det, at hun ikke gad sit eget barn. Hun brød sig generelt ikke om kvinder, og hendes barn var en pige – og så selvfølgelig en møllesten om hendes hals, når det gjaldt hendes virke som kunstner. Alligevel kommer man jo til at holde af Benedictsson, for hun møder ganske meget modstand i tilværelsen, men insisterer (og insisterer og insisterer) på, at hun er forfatter. Hun skriver i øvrigt under pseudonymet Ernst Ahlgren, og med det navn er hun begravet på Vestre Kirkegård.
Centralt i romanen står Den Store Nordiske Sædelighedsfejde, som mange gymnasieelever har vendt det hvide ud af øjnene over, når de har læst Elisabeth Grundtvigs og Bjørnstierne Bjørnsons tekster om seksuel afholdenhed for både mænd og kvinder.
Biografiens grundighed og kildenærhed betyder, at vi virkelig kommer ind under huden på den tids (debat)klima. For eksempel var antisemitismen på det tidspunkt så fremherskende i næsten alle medier og alle kredse, høj såvel som lav, at man må undres over, hvordan det lykkedes Georg Brandes at blive så helt utroligt berømt. Også Benedictsson var antisemit og skrev ofte om forskellige særpræg ved jøder. På et tidspunkt, hvor hun var vred på Brandes, skrev hun: "Små sarkasmer og syleskarpe jødeøjne." I guder!! Men som sagt, hendes holdning var næsten alles holdning. Samtidig var hun dødeligt forelsket i ham og beundrede både ham og hans bror i en grad, så ingen af dem formentlig har skrevet noget, hun ikke har læst.
Jeg har ellers læst en del om og fra perioden og endda Jørgen Knudsens Brandes-biografi. Men der var virkelig meget, jeg ikke vidste. For eksempel, at Strindbergs Frk. Julie er baseret på Benedictssons ulykkelige skæbne og blev skrevet umiddelbart efter hendes død. 18 dage fra hun døde, til han afleverede det færdige manus til Bonnier!
Bogens forfatter, Elisabeth Åsbrink, bør man holde øje med. Hendes forrige bog, 1947, var også fremragende. Den handler bl.a. om, hvordan Folkemordskonventionen blev til. Det er jo ikke uaktuelt.
February 21, 2025
Ho il cuore a pezzi, ma sono molto contenta di aver scoperto Victoria Benedictsson.
Åsbrink si riconferma una delle voci più poetiche e interessanti della contemporaneità!
Åsbrink si riconferma una delle voci più poetiche e interessanti della contemporaneità!
September 12, 2023
Åsbrink målar skickligt upp Benedictssons författarskap och liv genom att använda Benedictssons dagböcker, anteckningar, arbetsmaterial och böcker. Där författarskapet och bildningen är en ständig kamp, Benedictsson får utkämpa.
I tiden står Benedictsson, som alla andra kvinnor, med ett berg av hinder från att vara fria. De kan inte äga, inte utbilda sig, inte rösta, inte leva utan män, inte försörja sig. De är bundna till att ingå äktenskap och föda barn.
Kärlek anser Benedictsson används som ett sätt att förtrycka kvinnor. Därigenom föraktar hon hela kvinnosläktet och synen på skönhet och underkastelse. Där fadern, maken och samhället hindrar henne från det hon vill i livet, för så är samhällsordningen. Med det i baktanke är det inte svårt att förstå varför Victoria hellre vill vara man.
Hon ingår ett äktenskap utan att inse vad ett äktenskap är, precis som alla andra kvinnor i tiden. Där sex är valutan för försörjning.
"jag är kvinna se där den värsta olyckan /.../ jag ska sträva mot konstnärligheten med den outtröttligaste viljekraft och dock ska jag veta att jag aldrig kan nå den för att jag inte är en man." Beskriver Benedictsson sin situation.
När Benedictsson trots alla hinder lyckas bli författare och leva på sin egen inkomst är det med stor möda och med ständiga hinder. Några år lever hon fri, inte helt lycklig, men lyckas skriva och uppleva. Så berättar Åsbrink om Georg Brandes intåg i Benedictssons liv, genom hans ögon fastnar hon återigen i kvinnoburen, efter att de inleder sin "romans" inser hon hur han betraktar henne. Hon kan aldrig vara nog för honom varken som kvinna, i sin person eller i sin kunskap. Hon beundrar och håller av honom men deras sexuella förhållande tycks hon mest bli övertalad till. Brandes egna dagböcker och anteckningar från deras två gemensamma år är försvunna/förstörda och den gång han uttalar sig om det menar han att Benedictsson endast ville åt hans bildning och ställning som litteraturkritiker och att de aldrig hade ett sexuellt eller romantiskt förhållande. Vilket dock verkar vara vedertaget även av deras samtida kamrater.
Det slutgiltiga i Benedictssons liv är närvarande genom hela biografin, självmordet. Hon ser det som något av ett hopp, en befrielse när livet inte går att leva längre och till sist är det precis den väg hon går.
I tiden står Benedictsson, som alla andra kvinnor, med ett berg av hinder från att vara fria. De kan inte äga, inte utbilda sig, inte rösta, inte leva utan män, inte försörja sig. De är bundna till att ingå äktenskap och föda barn.
Kärlek anser Benedictsson används som ett sätt att förtrycka kvinnor. Därigenom föraktar hon hela kvinnosläktet och synen på skönhet och underkastelse. Där fadern, maken och samhället hindrar henne från det hon vill i livet, för så är samhällsordningen. Med det i baktanke är det inte svårt att förstå varför Victoria hellre vill vara man.
Hon ingår ett äktenskap utan att inse vad ett äktenskap är, precis som alla andra kvinnor i tiden. Där sex är valutan för försörjning.
"jag är kvinna se där den värsta olyckan /.../ jag ska sträva mot konstnärligheten med den outtröttligaste viljekraft och dock ska jag veta att jag aldrig kan nå den för att jag inte är en man." Beskriver Benedictsson sin situation.
När Benedictsson trots alla hinder lyckas bli författare och leva på sin egen inkomst är det med stor möda och med ständiga hinder. Några år lever hon fri, inte helt lycklig, men lyckas skriva och uppleva. Så berättar Åsbrink om Georg Brandes intåg i Benedictssons liv, genom hans ögon fastnar hon återigen i kvinnoburen, efter att de inleder sin "romans" inser hon hur han betraktar henne. Hon kan aldrig vara nog för honom varken som kvinna, i sin person eller i sin kunskap. Hon beundrar och håller av honom men deras sexuella förhållande tycks hon mest bli övertalad till. Brandes egna dagböcker och anteckningar från deras två gemensamma år är försvunna/förstörda och den gång han uttalar sig om det menar han att Benedictsson endast ville åt hans bildning och ställning som litteraturkritiker och att de aldrig hade ett sexuellt eller romantiskt förhållande. Vilket dock verkar vara vedertaget även av deras samtida kamrater.
Det slutgiltiga i Benedictssons liv är närvarande genom hela biografin, självmordet. Hon ser det som något av ett hopp, en befrielse när livet inte går att leva längre och till sist är det precis den väg hon går.
January 4, 2024
Fruktansvärt bra!
March 20, 2025
✍️ Nessuno immagina i mondi cangianti e luminosi di quei sogni a occhi aperti, nessuno lo deve sapere. Solo i piedi la tradiscono, battendo irrequieti sul pavimento. Ma è tutto lì. La sua vita interiore si espande, splendente di colori vivaci e odorosa di legno di cedro o d’incenso e Victoria è totalmente libera.
📚Dare tutto per ritrovarsi. Esplorare il mondo per capire chi si vuole essere. Liberarsi dalle gabbie imposte per diventare, finalmente, ciò che si sente nel profondo.
Il mio grande, bellissimo odio è la storia di uno svelamento, quello di Victoria Benedictsson, scrittrice svedese della fine dell’Ottocento, che per farsi strada dovette assumere un’identità maschile firmandosi con lo pseudonimo Ernst Ahlgren.
Victoria nasce donna, ma viene cresciuta come un uomo. Ha una mente brillante, creativa, indipendente, ma si deve scontrare con i limiti soffocanti imposti al suo genere e con una salute fragile che la perseguita fin dall’infanzia.
Raccontare diventa la sua arma di resistenza. Scrive della provincia che le sta stretta, di un matrimonio che avrebbe dovuto darle indipendenza e invece le regala solo un nuovo padrone, di una maternità che non sente sua, di quei soldi che guadagna ma non può possedere perché per legge non saranno mai suoi.
Scrive per dare voce a quel senso di perdita e a quella costante sensazione di sentirsi ai margini del mondo.
Ma la scrittura non basta. Così inizia a esplorare anche l’amore trovando in Georg Brandes una via di fuga e di scoperta. Nel mezzo ci sono Strindberg, Ibsen e i dibattiti su matrimonio e libertà sessuale e un mondo che cambia ma che, come sempre, lascia sempre indietro qualcuno. E Victoria, quel mondo lo osserva mentre le sfugge e mentre le si chiude intorno fino a soffocarla.
Questa biografia dettagliata e intensa ci restituisce il ritratto di una pioniera che non ha mai dimenticato chi fosse e che si è sempre rifiutata di adattarsi alle regole del gioco. Anche se lo scontro realtà a volte può essere fatale.
📚Dare tutto per ritrovarsi. Esplorare il mondo per capire chi si vuole essere. Liberarsi dalle gabbie imposte per diventare, finalmente, ciò che si sente nel profondo.
Il mio grande, bellissimo odio è la storia di uno svelamento, quello di Victoria Benedictsson, scrittrice svedese della fine dell’Ottocento, che per farsi strada dovette assumere un’identità maschile firmandosi con lo pseudonimo Ernst Ahlgren.
Victoria nasce donna, ma viene cresciuta come un uomo. Ha una mente brillante, creativa, indipendente, ma si deve scontrare con i limiti soffocanti imposti al suo genere e con una salute fragile che la perseguita fin dall’infanzia.
Raccontare diventa la sua arma di resistenza. Scrive della provincia che le sta stretta, di un matrimonio che avrebbe dovuto darle indipendenza e invece le regala solo un nuovo padrone, di una maternità che non sente sua, di quei soldi che guadagna ma non può possedere perché per legge non saranno mai suoi.
Scrive per dare voce a quel senso di perdita e a quella costante sensazione di sentirsi ai margini del mondo.
Ma la scrittura non basta. Così inizia a esplorare anche l’amore trovando in Georg Brandes una via di fuga e di scoperta. Nel mezzo ci sono Strindberg, Ibsen e i dibattiti su matrimonio e libertà sessuale e un mondo che cambia ma che, come sempre, lascia sempre indietro qualcuno. E Victoria, quel mondo lo osserva mentre le sfugge e mentre le si chiude intorno fino a soffocarla.
Questa biografia dettagliata e intensa ci restituisce il ritratto di una pioniera che non ha mai dimenticato chi fosse e che si è sempre rifiutata di adattarsi alle regole del gioco. Anche se lo scontro realtà a volte può essere fatale.
June 22, 2023
Jag vacklar mellan 3 och 4 stjärnor. Det är bra researchat och bra formulerat som vanligt när Åsbrink skriver, och tydliga teser som redovisas. Så varför det inte är en självklar 4 är nog för att även ett så starkt livsöde kan vara lite enahanda när det skrivs ner.
Nå, jag landar ju i en 4 ändå, och det ÄR en bra bok. Det är väl bara jag som är lite grätten...
Nå, jag landar ju i en 4 ändå, och det ÄR en bra bok. Det är väl bara jag som är lite grätten...
January 8, 2023
It is a good and interesting book with a lot of information. Maybe too much information? I get that this is a biography and Victoria wrote down her whole life, making a lot of content accessible. But, I would have liked it to be shorter because I could not stay equally interested in every story. Maybe it could have been two books instead? I did find it very interesting about her childhood and wanting to be her own woman, but kind of dooming herself to get away from her parents. And later when she tries to keep Brandes by her side and he is clearly not interested so she find everyone he knows and spends tomue with and tries to befriend them instead, such as his old girlfriend, his mom, people he might contact. She got a little crazy there. It was a short but very eventful life, and she met snd befriended so many important people, which is amazing. It's sad that she despite all her success was unable to feel genuine happiness.
May 9, 2025
Åsbrink slays! Især da hun startede værket med at gøre klart, at de fleste (mænd) der har beskrevet hende, gik meget op i spekulationer om hendes sexliv, hvilket Åsbrink gør klart, ikke er det mest interessante ved Benedictsson.
Jeg bed særligt mærke til beskrivelserne af Benedictsson i perioden hvor hun fik et barn, hun ikke ønskede at få, og som døde af vuggedød -og parallelen til at hun tog sit liv på denne datters fødselsdag mange år efter. Hvordan hun havnede i det moderne gennembrud, kæmpede for at bryde ud af “den klaustrofobiske kvinderolle”, blandt andet ved at forvandle sig til Ernst Ahlgren, “mama Ernst” for hendes stedbørn.
Den var dog over 500 sider lang, og på svensk.
Jeg bed særligt mærke til beskrivelserne af Benedictsson i perioden hvor hun fik et barn, hun ikke ønskede at få, og som døde af vuggedød -og parallelen til at hun tog sit liv på denne datters fødselsdag mange år efter. Hvordan hun havnede i det moderne gennembrud, kæmpede for at bryde ud af “den klaustrofobiske kvinderolle”, blandt andet ved at forvandle sig til Ernst Ahlgren, “mama Ernst” for hendes stedbørn.
Den var dog over 500 sider lang, og på svensk.
December 14, 2025
Negli appunti, sempre più brevi, sembra volersi togliere dalla testa la fissazione per il profeta per riprendere la professione di fede originaria, quella per il lavoro. La sua natura di fondo è estranea ai compromessi, è sull'aut-aut che si basa il suo rapporto con il mondo e con se stessa. Ora cerca di lavorare sulla sua mancanza di compromessi per far sì che la scelta non sia tra Brandes e la morte ma tra il lavoro e la morte. E un'opposizione che conosce bene, è quella che l'ha sempre guidata prima che lui entrasse nella sua vita. Lavorare o morire, quindi. Vuole vivere solo per il lavoro, solo con il lavoro può trovare il senso della vita.
March 5, 2025
In realtà queste tre stelle sono tre e mezza, quasi quattro. La biografia di Victoria Benedictsson, scrittrice svedese di cui ignoravo l’esistenza, è affascinante e documentatissima. La vita di Benedictsson è una inarrestabile ricerca della libertà: dalle convenzioni, dal matrimonio, dall’ipocrisia, addirittura dall’essere donna, che le appare uno svantaggio inaccettabile.
Tormentata ma autentica, ha scelto per sé uno pseudonimo maschile, con il quale è diventata famosa e che verrà inciso sulla sua lapide: la persona che aveva voluto diventare.
“In fondo ognuno è solo nel suo dolore, è questa la maledizione della sofferenza. Il dolore è un territorio chiuso. Anche un amico può solo seguirne i confini, ma non entrare”.
Tormentata ma autentica, ha scelto per sé uno pseudonimo maschile, con il quale è diventata famosa e che verrà inciso sulla sua lapide: la persona che aveva voluto diventare.
“In fondo ognuno è solo nel suo dolore, è questa la maledizione della sofferenza. Il dolore è un territorio chiuso. Anche un amico può solo seguirne i confini, ma non entrare”.
February 23, 2025
4,5 stelle.
March 30, 2025
Jätteintressant och sättet som Elisabeth Åsbrink har att berätta gjorde att 500+ sidor inte var för långt att läsa. Man lär sig mycket om det moderna genombrottet och allt som hände i samhällsdebatterna, konst, litteratur...det ger mycket kontext som jag tyckte var spännande.
August 6, 2025
La interessantissima storia di Victoria Benedictsson che finisce con l’amaro in bocca per non poter leggere nessuna delle sue opere. Spero che Iperborea rimedi presto, perché altrimenti è solo un grande trailer che lascia poi uno stimolo monco.
October 1, 2022
Språket är den riktigt stora behållningen.
October 11, 2025
Sua maestà.
Per chi è incapace di distinguere nitidamente i contorni della propria figura.
Per chi è incapace di distinguere nitidamente i contorni della propria figura.
December 2, 2022
”De besöker Dramaten, Riddarholmskyrkan och Operan. I Stockholm finns dessutom Nationalmuseum i all sin rikedom. Victoria Benedictsson gråter ’som en narr’ när hon vandrar runt bland konsten.”
”I Sverige börjar Artur Hazelius samla på det förflutna och köper upp hus, kläder, redskap - allt som förmedlar livet före industrialismen - som han så småningom ställer ut som portaler till det förflutna. På så sätt skapar han både Nordiska museet och Skansen i Stockholm, som stationer där framåtskridandets tåg aldrig stannat.”
”Den svenska huvudstaden har precis gått igenom en stor omvandling där hundratals gator har fått nya namn och stadens parker har rustats upp och fyllts med grönska. (…) I Vasastan har gatorna givits namn efter nordiska gudar och nordliga landskap, följaktligen får gatorna på Södermalm sina nya namn efter Sveriges södra landskap. (…) Humlegården är parken där arbetare och småfolk håller till, där görs inga stora insatser. Men Kungsträdgården har fått buskar och träd istället för den stora krattade grusplan som låg där, och nu går fint folk dit (…) Stockholm är detta år, 1885, den europeiska stad med flest telefoner i absoluta tal, långt fler än London, Berlin och Paris.”
”Om sommaren är Hasselbacken borgarklassens favoritrestaurang med sin skuggiga uteservering och lampor upphängda i träden.”
”I Sverige börjar Artur Hazelius samla på det förflutna och köper upp hus, kläder, redskap - allt som förmedlar livet före industrialismen - som han så småningom ställer ut som portaler till det förflutna. På så sätt skapar han både Nordiska museet och Skansen i Stockholm, som stationer där framåtskridandets tåg aldrig stannat.”
”Den svenska huvudstaden har precis gått igenom en stor omvandling där hundratals gator har fått nya namn och stadens parker har rustats upp och fyllts med grönska. (…) I Vasastan har gatorna givits namn efter nordiska gudar och nordliga landskap, följaktligen får gatorna på Södermalm sina nya namn efter Sveriges södra landskap. (…) Humlegården är parken där arbetare och småfolk håller till, där görs inga stora insatser. Men Kungsträdgården har fått buskar och träd istället för den stora krattade grusplan som låg där, och nu går fint folk dit (…) Stockholm är detta år, 1885, den europeiska stad med flest telefoner i absoluta tal, långt fler än London, Berlin och Paris.”
”Om sommaren är Hasselbacken borgarklassens favoritrestaurang med sin skuggiga uteservering och lampor upphängda i träden.”
August 11, 2025
Il vivido ritratto di un'artista e di un'epoca, raccontati con passione e grazie a un approfondito lavoro di ricerca. Ho apprezzato la serietà dell'autrice nel non cercare facili spiegazioni, la sua delicatezza nell'insinuare il dubbio (quanto possiamo davvero sapere della vita di una persona, se non ciò che lei stessa ci ha detto/scritto?), la sua onestà nel far risuonare forte e chiara la voce di Victoria Benedictsson, una scrittrice che per tutta la sua vita ha cercato di sfuggire alla sua condizione di donna per raggiungere quella di individuo - un cammino doloroso, ma necessario, che emerge in tutta la sua forza. Splendido.
April 28, 2024
Elisabeth Åsbrink on tehnyt ihailtavan perusteellisen selvittäessään kirjailija Victoria Benedictssonin / Ernst Ahlgrenin elämää. Kirjassa esiintyvät "kaikki" 1800-luvun lopun nimekkäät kirjailijat. Ei ole kovinkaan pitkä aika siitä, kun naisella ei ollut mahdollisuutta elää itsenäistä elämää. Siitä myös kirjan nimi, Benedictsson vihasi naisen elämää.
July 15, 2025
En människas liv börjar, pågår och tar slut. Kvar blir brev, dagboksanteckningar och udda minnen, sådant som tiden lämnat ifrån sig. På så sätt är historiker och biografer som strandvandrare och samlare av döda sjöstjärnor. De håller fragment i sin hand och drar slutsatser om helheten. Själva tiden förblir ogripbar, alltid större och mäktigare än sina betraktare, alltid mer oberäknelig.
February 10, 2024
Fängslande bok om en fantastisk kvinna som vägrade rätta in sig i leden i en tid när… kvinnor rättade in sig i leden och gjorde vad som förväntades av dem.
Boken är lång, men vackert skriven och uppläst av författaren själv med stämningsfull röst.
Boken är lång, men vackert skriven och uppläst av författaren själv med stämningsfull röst.
April 28, 2025
Bellissimo! Ben scritto, non racconta solo la vita di Victoria Benedictsson, ma la inserisce nel contesto storico e culturale del tempo, il che lo rende molto interessante e ricco di spunti di riflessione.
October 7, 2022
Tar inte hänsyn till tidigare forskning.
October 14, 2023
Fantastisk tidsbillede fra 1800 -tallet om Victoria Benedictssons liv og skæbne
January 23, 2024
Fantastiskt bok! Kommer vara med mig länge. Hennes tragiskt korta liv är att jämföra med Stig Dagermans.
February 14, 2024
Intressant med många fantastiska beröringspunkter men alldeles för lång! Som att man vill trycka in alla namn och alla sidospår man kan. Hade kunnat vara super men jag landar mellan en 2 till 3.
February 27, 2024
Jag tycker så mycket om Åsbrinks andra böcker men denna var för lång och tråkig så avslutade den inte. Kanske en annan gång.
June 9, 2024
Tänk att en biografi, över en kvinnlig författare som jag aldri hört talas om, kan vara intressant! Man får lust att läsa mer om/från 1800-talets sista decennier.
Displaying 1 - 30 of 36 reviews