Den enda vägen är upp, baby

by Jenny Aschenbrenner

Erika har just fått beskedet att hennes barndomsbästis Paula är död. Beskedet väcker till liv minnen om allt de gjorde tillsammans som barn, om miljonprogramshusen där de växte upp, om världarna som öppnades och utforskades, men också om den händelse som Erika försökt glömma, händelsen som förändrade allt. Som gjorde att Paula och Erika försvann från varandra.
Det bor många i de där stora grå husen. Här finns mannen som inte talar med någon annan än med sin hund och som även han bär på en sorg och en skuld från förr. Och här finns kören av de andra som bor i trappuppgångarna – ungarna och morsorna, som iakttar och skvallrar, som är nyfikna, omtänksamma och elaka.

Jenny Aschenbrenners skönlitterära debut handlar om människor som lever sina liv i skuggan av ett svek och om vad det gör med dem. Den enda vägen är upp, baby är en roman om barndomens platser, om åldern när allt känns möjligt. Om flickor som först äger världen och sedan blir bestulna på den.

217 pages, Hardcover

Published January 10, 2025

Reviews

[Erika]

Jenny Aschenbrenner har ett fint språk, men hennes sätt att skriva tilltalade inte mig. Jag var ändå nyfiken på flickvänskapen och hade kanske tagit mig samman och läst ut romanen om den inte hade innehållit så mycket som jag upplevde stod i vägen för skildringen av flickvänskapen. När jag kom till ännu ett kapitel om mannen med hunden blev jag rentav arg. Sedan lämnade jag tillbaka boken till biblioteket.

[tea · Rating 3 out of 5]

Tyckte om Erikas delar – så bra beskrivningar av en stark vänskap man ofta har när man är yngre. Det blir drömmigt, nostalgiskt och igenkännande för alla tror jag.

Däremot tyckte jag att boken har brister i miljön (förväntar sig att läsaren ska ha koll på Stockholm?) och resterande storys. Man får följa ”mannen med dalmatinern”, ungarna och ”övriga boende” (typ). De var tyvärr inte alls intressanta att läsa om. I alla fall fångade de inte mig. Men trots det fanns det ett driv i boken eftersom jag hela tiden ville fortsätta läsa om Erikas och Paulas historia.

[Lotta · Rating 2 out of 5]

Den här tyckte jag var sårläst. Jag saknar flytet jag behöver i texten för att kunna ta in det jag läser utan att staka mig. Uppläst så går det lättare att ta in, men det här är inte min typ av bok. Den utspelar sig under en dag samtidigt som det är mycket tillbakablickar. Jag kände igen mig i mycket från mig egen barndom och alla referenser, men det var ansträngande att läsa klart.

[T · Rating 3 out of 5]

Väldigt vacker, men jag gick vilse ganska ofta tyvärr. Kan vara jag också som bara hade svårt att koncentrera mig och inte boken iofs

[Linn J · Rating 2 out of 5]

Jag hade nog seriöst inte läst denna om inte en bokklubb hade föreslagit den. Omslaget lockar mig inte så värst mycket och bara baksidan skrek om att boken kommer handla om vänskap och döden.

Snabbt fick jag tankar om Janne, min vän; En av oss kommer dö ung; och Elena Ferrantes serie - böcker om vänskap.

Men väldigt likt de böckerna, som visserligen är riktigt bra, är det opålitlig berättare och det är en konst att få till det bra då. För opålitliga berättare är helt enkelt opålitliga - de är emotionella och rätt så svåra att få grepp om.

Likaså här är Erika helt knasig och full av skam. Hon hulkar och spyr ut sin berättelse med Paula. Hur de träffades, hur Puala hade det så mycket bättre än Erika men att hon var så cool och liksom bara tog hennes hand. Tillsammans var de oslagbara, ruthless och galna. De kastade bajs på en stacks äldre man som de tyckte var äckliga. I boken kallas han för Mannen med dalmatinen. Jag tyckte synd om honom. Han bara lever med sin skuld. Gammal jude som lyckades undkomma förintelsen och se sin familj skickas iväg som grisar, till slakten.

Boken är otroligt äcklig och vulgär. Jag njuter inte alls av att läsa om pedofili, våldtäkter och döda katter - otäckt. Några skulle säga att så är livet. Visst, så är det. Flertal unga tjejer blir våldtagna och det fanns en pedofil som stod och rynkade utanför förskolan på 90-00 talet men inte behöver jag läsa om det? På min fritid.

Boken är djup. Men riktigt knasig. Man känner att denna debutroman, den har författaren lekt med. Jenny Aschenbrenner är i grunden litteraturkritiker och man känner att hon drivs av att skriva om mörka teman och livets hårda prövningar. Hon leker med den opålitliga Erika och att hon traumatiskt inte kan återberätta sin skam, skuld och relation till Paula.

Ja det är mycket som händer i romanen.
Slutet... Dog hon?!

[bokalster · Rating 2 out of 5]

En bok som jag plockade upp ett otal gånger och läste första sidan, men la undan igen. Nu har jag läst den i sin helhet. Men visst är det trist när man förstår redan på första sidan att detta inte är en bok som kommer tilltala?

I boken får vi följa Erikas tillbakablickar till sin barndom, efter att Erika nåtts av beskedet att hennes barndomsvän Paula är död.

Tonen i boken är dyster och splittrad vilket är bokens styrka. Däremot har jag svårt för långa meningar utan punkt. De parallella berättelserna i tid och rum känns osammanhängande, så tyvärr blir detta ingen bok som stannar kvar även om tonen lämnar viss eftersmak.

[Rebecca Fröling · Rating 2 out of 5]

Jag hade sådana förhoppningar när jag är så förtjust i Aschenbrenner som person. Men tyvärr blev jag ganska besviken. Jag uppskattade hennes miljöskildringar och vi har rört oss i samma miljöer och har nog sett världen på samma sätt. Men jag förstod inte riktigt boken. Skuld-temat är ju tydligt, och kanske att kapitlen med ”de andra i huset” och ”ungarna” bidrog med perspektiv på hur vi ser varandra fastän vi egentligen inte vet något. Lite oklart. Jag gillade Erikas kapitel! Det skulle varit ännu mer av huvudberättelsen.

[Frida Lindén · Rating 4 out of 5]

Stundtals briljant berörande o pricksäkert om barndom o ungdom men stundtals lite rörigt o pladdrigt. Hade gärna hoppat över mannen o haft fler dialoger, tankar o fördjupande småstunder med det där flytet o närheten till tjejernas värld.