Män och kvinnor

Ester Nilsson #3

by Lena Andersson

Ester Nilsson är tillbaka. Även denna gång handlar det om kärlek, vänskap, relationer - och hopp. När Ester dök upp förra gången delades läsarna i två läger: de som tog henne till sig, och de som undrade vad hon höll på med.

Tiden har nu gått. Ester och väninnorna tar fortfarande kärleken på största allvar. När Ester möter en ny man vårdar hon ömt deras kärlek fastän hon vet att inget världsligt består. Lotta däremot vet inte vad hon vill med sitt förhållande. Även övriga deltagare i den berömda väninnekören brottas med kärlekar, vänskap och familj.

Här träder också männen fram, med sin vånda, längtan och undran inför kvinnornas konstigheter.

Män och kvinnor är en brett upplagd roman om liv och kärlek i vår tid, en tid som man kan stå oförstående inför men är dömd att leva i.

Lena Andersson fick sitt publika genombrott med romanerna om Ester Nilsson och kärleken. Därefter har hon skildrat det svenska kollektiva medvetandet i en folkhemstrilogi med titlarna Sveas son, Dottern, och Koryféerna. Med skärpa och humor tar hon sig an det lilla livet och de stora frågorna. Hennes förra bok var relationsskildringen Studie i mänskligt beteende.

Genres: Fiction, Roman, Contemporary, Swedish Literature

Hardcover

Published March 12, 2025

About the author

Lena Andersson (born 18 April 1970 in Stockholm) is a Swedish author and journalist. She won the August Prize in 2013 for the novel Wilful Disregard . In the same year, the same book, won her the Literature Prize given by the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

Om det är som Lena Andersson säger att harmoni är stillestånd är det väl tur då att det finns ett samhälle att reta sig på. Författarens liberala, konservativa och kritiska åsikter duggar tätt i den här boken som stimulerar hjärnan mer än hjärtat och leder till flera goda skratt. Jag älskar hennes logiska och rättframma prosa vilken försätter mig i ett slags upphöjt tillstånd.

Ester är tillbaka och den här gången bankar hennes hjärta äntligen i takt med en mans och därför handlar den här romanen mer om andra män och kvinnor. Väninnan Lotta exempelvis som är ”som en gågata i en storstad. Ett tillhåll för månglare av krimskrams och flottyrmunkar, med barnvänlig anpassning till det grälla och stillösa. Bilfri, billig och diplomerad med stadens alla certifikat för klimatnytta, jämlikhet och mångfald, men alldeles tom så fort affärerna stänger.”

”Är man drabbad av den andras själ struntar man i allt som är ovidkommande. Men är man inte djupt betagen blir man kräsen med det yttre. […] Förnuftet jämför med det objektiva idealet, men hjärtat vet helt andra saker. Det är bara hjärtat som vet vad kärlek är. Använder man förnuftet är man inte kär.”

Inte Anderssons bästa men måste ändå bli fem stjärnor.

[Sara Kelemit · Rating 3 out of 5]

Kul att få lära känna väninnekören lite närmare. Vilket ju också ger Lena Andersson möjlighet att skildra fler komplexa kärleksrelationer. Försöker lista ut var Lenas sympatier ligger och vilka åsikter i boken som är hennes, men det förblir oklart för mig, (Och boken är full av åsikter om allt från samisk kultur till ADHD-diganoser och könsdysfori) Är det ens viktigt? Tyvärr engagera inte Esters kärlekshistoria mig så mycket den här gången. Inte heller hennes väninna Lottas. Kanske för att deras kärlekar inte känns speciellt trovärdiga? Min vanliga fascination inför Lena Anderssons språk känns också lite fadd. Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar ihop med att jag är sjuk? Mycket kan fördärva en läsning 🙂 Men hur är det med kärlek, är det verkligen som Ester säger till Lotta: ”Är man drabbad av den andres själ struntar man i allt som är ovidkommande. Men är man inte djupt betagen blir man kräsen med det yttre”…… ”vad du gör är avvägningar med förnuftet. Förnuftet jämför med idealet, men hjärtat Lotta vet helt andra saker. Det är bara hjärtat som vet vad kärlek är. Använder man förnuftet är man inte kär.” Snyggt formulerat. Kanske sant? Men boken får ändå bara en trea av mig.

[Lisa Sundberg · Rating 2 out of 5]

Jag vet inte hur mycket man hade kunnat förvänta sig av den här typen av comeback - Lena Andersson har ju liksom allt att förlora på att skriva en uppföljare. Men trots mina låga förväntningar blir jag besviken.

Det språk jag en gång tyckte var poetiskt och träffande känns nu mest irriterande och omotiverat pretentiöst. Att använda ”ty” och ”ånyo” tillför verkligen ingenting (kanske hade made sense om det var språknörden Ester som sa det, men det var det inte). Dialogerna känns som en pose, jag orkar knappt engagera mig.

Att väninnorna, som man nu får lära känna, heter Lotta Larsson, Josefine Jernberg, Fatima Ferous etc hade kunnat vara effektfullt ifall de föreställde arketyper/symboler av klassiska väninnetyper, men jag hittar ingenting träffsäkert eller arketypiskt i dem.

I brist på spänning i Esters relation (?) får man även följa Lottas relationsproblem. Tyvärr känner jag ingenting för varken Esters eller Lottas relationer, de känns inte trovärdiga.

Ibland glimrar det till och jag känner hopp inför att ha hittat ett tema i boken - handlar den om självbedrägeriet i att motivera för sig själv att det är okej att vara otrogen? Handlar det om att Ester aldrig lär sig (nej, för det gör hon), handlar det om hur blind leder blind när Lotta uppvisar samma mönster som Ester alltid gjort? (nej, för Ester har lärt sig?)

Det känns lite som Lena Andersson ville skriva en bok, snarare än att hon hade en bok som behövde skrivas, och det är på ren viljestyrka jag läser klart (slutet var bara snarkkkk)

Jag vet inte om det är jag eller Lena som har förändrats - för Egenmäktigt förfarande var en av mina starkaste läsupplevelser hittills - men Män & Kvinnor gör tyvärr inte mycket för mig.

[Annie Croona · Rating 3 out of 5]

Svårt att inte bli besviken efter de tidigare Ester-böckerna, särskilt eftersom jag verkligen älskade Utan personligt ansvar. Den här boken fungerade inte riktigt för mig. Den känns liksom inte trovärdig: inte handlingarna, inte orden, inte karaktärerna.

Jag upplever att Anderssons åsikter, som tycks präglade av en viss bitterhet, sipprar in för mycket (på ett sätt som inte tillför något, utan bara gör boken spretig). Det är OS för ursprungsbefolkningar, samisk kultur, projektledarutbildningar och islam.

Kul att lära känna vänninorna mer, men att de heter Lotta Larsson, Josefin Jernberg, Fatima Ferdous? Haha, varför? Och deras berättelser känns som sagt inte särskilt realistiska. De drabbar mig inte, och tyvärr känner jag inte lika mycket för Esters relation den här gången som tidigare.

Språket är stundtals berörande, men inte alls på samma nivå som i de tidigare böckerna. Andersson har en unik förmåga att vackert formulera sådant som man känner igen sig i, och det är denna som trots allt håller uppe bokens betyg någorlunda, för i övrigt är den ingen höjdare.

[Eartones · Rating 3 out of 5]

Jag gillar när författare utmanar läsaren och använder ovanliga tankegångar, uttryck och ord men i Lena Anderssons senaste roman tycker jag att språket blir ett hinder. Inte för att jag inte förstår, men för att karaktärerna känns hopplöst uppblåsta och uppdiktade. Deras högtravande sätt att konversera går mig till slut på nerverna. Till detta kommer ständiga tidsmarkörer som man anar att författaren njutit av att få kommentera eller subtilt kritisera. Det känns lite förnumstigt och gör att det vid romanens slut känns skönt att bara lämna väninnekören och deras män åt sitt öde.

[Annika Kronberg · Rating 4 out of 5]

Inget särskilt egentligen? Men absolut en bra bok. Och en mästare på berättarperspektiv

[Emma Widstrand · Rating 4 out of 5]

Lena Andersson, och mer specifikt Ester Nilsson, är tillbaka. 2013 publicerades Egenmäktigt förfarande och sedan dess har många läst och både stört sig och ömmat för Ester, både i första och i den uppföljande boken. Nu i mars kom Män och kvinnor, där vi möter Ester Nilsson igen, och den här gånger i sällskap av vänninekören. Alla som läst Anderssons Studie i mänskligt beteende som kom för något år sedan kommer känna igen flera av karaktärerna som vi där stötte bekantskap med. Sammanslutningen får det att kännas som att det nu ska bli ett ordentligt avslut på den långa brokiga vägen för Ester och för kärleken.

Män och kvinnor skiljer sig en del från de två första romanerna med Ester. Jag tycker att Anderssons bitska och ironiska skrivstil saknas till viss del, och istället känns den här romanen mer satt i nutiden. En del relevanta teman tas upp, till exempel jihadim, könstillhörighetsfrågan och kulturell appropriering. Inte heller befinner vi oss inom den ältande, upprivna och kärlekstörstande Ester. Vad är det som är annorlunda? Ester Nilsson är lyckligt kär, i någon som vill ha henne lika mycket som hon vill ha honom. Om man väntade sig samma format som tidigare Ester Nilsson-böcker, kommer man inte att få det här. Men jag tycker såklart ändå att det är ljuv läsning att läsa Lena Andersson. Hon har sådan finess i att beskriva hur vi alla är och tänker och känner, fast att vi inte förstår oss själva i detta. Blev det ett värdigt slut för Ester? Jag vet faktiskt inte. Men det känns att det är slut nu. Men jag vet också att jag alltid kommer att återvända till henne när jag vill läsa något riktigt bra.

[Hanna · Rating 3 out of 5]

Kändes mycket som en förlängning av Studie i mänskligt beteende. Välskriven och underhållande men pratar människor verkligen såhär med varandra?

[Nina · Rating 3 out of 5]

Roligt att få få några fler berättelser än bara Esters. Lättläst men samtidigt känns det som vissa poäng nog går mig förbi.

[Klara Glasman · Rating 3 out of 5]

Bra för att vilja fortsätta läsa, men vet inte om jag tycker den är särskilt trovärdig. En bok måste ju inte vara det, men tycker att en roman som denna behöver det för att vara riktigt bra. Hur Ester Nilsson pratar med vänninekören är det som mest bara inte känns sannolikt, inte heller männens beteende i boken. I slutet blir den bättre och mer drabbande. Vill dock veta vem ”jag” är som kommer fram i ett (1) kapitel. Jag torde veta för kapitlet cirkulerar tillbaka till något som hänt tidigare i boken, och jag erinrar mig om att det är Ester som åsyftas men i sammanhanget blir det fel då Ester är Ester i boken och inte jag. Kan någon informera mig! Eller är jag dum i hela huvudet. Skulle inte förvåna mig

[Linda Eskilsson · Rating 4 out of 5]

Tveksam i början men boken växte på mig, och mot slutet var jag inte alls osäker längre: mycket bra bok! Som jag nämnt när jag pratat om den, känner jag mig ibland lite dum när jag inte förstår allt. Det slängs med ideologier och termer jag aldrig hört förut. Men kanske räcker det att jag förstår helheten och kommer åt bokens kärna. Jag kan tänka mig att den, eller alla hennes böcker blir ännu bättre om man verkligen greppar allt. Får helt enkelt läsa om dem när jag hunnit samla på mig lite mer kunskap, haha.

Det här är tredje boken om Ester Nilssons förtroliga kärleksliv. Den här gången får vi även följa vänninekörens perspektiv, med inblickar i deras egna relationer, fungerande eller helt frånvarande. Och männen får också ta plats, med sina tankar om samliv, närhet och alla märkliga känslor som kärlek kan väcka.

[Nina Persson · Rating 3 out of 5]

Deeply enjoy and find stimulation in Lenas way of writing Swedish intellectual prose and conversations (that are far from realistic). Prose and language 5/5. Characters evolution through the book and descriptions left more to be wanted.

[Malin Nordbeck · Rating 3 out of 5]

Blev lite smått besviken faktiskt… Vill nog helst att Ester ska vara precis som hon är i Egenmäktigt förfarande… boken tog sig dock mot slutet

”Ester är inte Ester om det går henne väl i kärlek.��

[Bianca · Rating 4 out of 5]

Så bra. Som vanligt.
Kände mig ordentligt genomskådad flera gånger. Lena Anderssons förmåga att analysera människans beteenden och manér gör mig ibland riktigt obekväm. Eller, inte riktigt vanliga människors beteenden eller manér. Hon skriver inte om vanliga människor utan om välutbildade, intellektuella människor som har oceaner av tid att begrunda allehanda ämnen. Konversationerna mellan karaktärerna är ofta väldigt stolpiga och högtravande. Men jag gillar det ändå. Väldigt mycket!

[Birgitta Mattisson · Rating 4 out of 5]

Ester Nilsson är tillbaka. Med sin tro på kärleken.
Och hon möter en ny man, som skiljer sig från hennes tidigare som sannerligen inte var att lita på.
”Äntligen!”utbrister man som läsare samtidigt som man håller andan. För hur ska det gå?
I romanen, som utspelar sig i vår tid, har författaren låtit Esters väninnor och deras liv ta mer plats. Även männen är mer synliga.
Väninnekören i all ära, men det är Esters liv som intresserar mest. En gång Ester-fan, alltid Ester-fan.

[Izabelle Adolfson · Rating 3 out of 5]

Gillar Lena men vill inte ha mer Ester i mitt liv

[Elin · Rating 4 out of 5]

Tycker att den var svagare än de andra Ester Nilsson-böckerna i början, men runt mitten tog den sig. Var ändå intressant att få följa flera personers resor.

[Emmy Stiernblad · Rating 4 out of 5]

Jag var så peppad på denna, älskade egenmäktigt förfarande. Lena är fantastisk, men det var kanske lite väl mycket åsikter förklädda i karaktärer denna gången. Den är inte lika bra som Sveas Son, men Lena, hon kan sin kärlek. På slutet knyts allt ihop och man älskar kärleken jättemycket

[Jark Lulle · Rating 3 out of 5]

Svårbedömd. Gillar hennes personporträtt, men det känns lite som att den här boken endast är det? Lite riktningslös. Lite "jaha?"-känsla när man läst ut.

[Lotta Mossberg · Rating 4 out of 5]

Gillar den! Ibland blir det lite för svårt i resonemanget så man tappar bort sig. Men gillar handlingen. Och gulligt berättande om hennes vänskap till Lotta.

[Ingvild Prestbø · Rating 4 out of 5]

Dette er bok nr 3 om Ester Nilsson. Ho orkar ikkje lenger å jakte på menn som ikkje kan forplikte seg til henne, og det er forfriskande at ting har endra seg for ho begynte å bli ganske irriterande i bok to. I tillegg har venninnene hennar har ei meir framtredende rolle enn i dei to første bøkene (der dei kun fungerer som «venninnekoret» som ho diskuterer kjærleikslivet sitt med-i bok 3 får vi høyre om livet deira også). Var spent på korleis det skulle funke med fleire forteljingar i ei så tynn bok, men eg syns det berika historia. Det er eit sterkt virkemiddel mtp at Ester i dei to første bøkene er i situasjonar der ho isolerer seg frå vennene sine, i tredje bok er det tydeleg at det har skjedd noko med henne og relasjonane. Spennande å følge!

Andersson skriv morsomt, skarpt og intellektuelt (av og til litt i overkant for min smak). Vekslar mellom å bli fanga og engasjert, og å falle litt av- som i dei to første bøkene. Men alt i alt er dette god lesning.

[Tova Andreasson · Rating 3 out of 5]

Vet typ inte vad jag tycker? Lämnar mig helt oberörd men är återigen skickligt skriven, smart, kvick och allt det där Lena Andersson är bra på! Men framkallar känslor? Nä hon har fan inte det i denna boken. Jag upplever den på samma sätt som studier i mänskligt beteende, inte som en tredje bok om Ester Nilsson som framkallade massa känslor och aningen ångest. Kanske beror på min egna status i livet tho. Lena är tyvärr avsatt som favoritförfattare… har hon skrivit FÖR mycket? Är det därför hon är objektivt bra men känslomässigt obrydd numera?

[Moa Kronbrink Mannheimer · Rating 2 out of 5]

Jag var tvungen att ta ett par dagar och smälta boken innan jag skrev en recension. Men efter två nätters sömn står jag fast vid min tvåa - jag tycker faktiskt inte att den är bättre än så.

Första 80 sidorna är totala sömnpiller. Vi blir dragandes runt i vänninekörens konstiga liv. Jag tycker helt ärligt att karaktärerna är plastiga och överdrivna versioner av kvinnor som finns idag. På ett sätt känns det som att Andersson har försökt att göra karaktärer som hon inte känner till - alltså hon har tagit ett hopplock av karaktärsdrag som hon stött på och satt ihop det till personer. Det är inte raffinerat. Det är nästan dåligt, tycker jag.

Visserligen är jag nöjd med att få vara i Esters tankar igen (jag älskade de två första böckerna - älskade!), även om man nu många år senare känner att hon blivit… lite av en fossil? Kanske har hon alltid varit det men DET har inte varit så tydligt tidigare. Lena Anderssons språk är fint och skönt men det blandas upp med konstiga och onödigt svåra ord och resonemang. Det blir överdrivet högtravande och mossigt.

Jag tycker även att storyn är oklar. Vad handlar boken om? Att hitta kärlek…? Igen? Det finns ingen stor konflikt eller spänning. Några kvinnor i Stockholm har kärleksbekymmer.

Nääääääe. Inget för mig! Jag hade höga (troligen för höga) förväntningar. Nu ska jag läsa någon lite fånig *mellanbok*. Vi seeees!

[Saga Adela · Rating 5 out of 5]

Jag älskar den här mest av alla tre böcker om ester. Stark kandidat för min bästa bok den här sommaren?? Den är så skarp och rå och samtidigt så romantisk. i love it

[David · Rating 1 out of 5]

Efter att ha nästintill sträckläst Lena Anderssons helt otroliga första två böcker om Ester Nilsson kunde jag inte hålla mig från att direkt ta mig an denna tredje del. Hur Andersson, efter att ha skrivit två så sanna och smärtsamma böcker om Ester, har kunnat åstadkomma detta magplask till bok är för mig helt ofattbart. Jag hade förstått att den skulle vara svagare än de två första, men att Män och kvinnor skulle vara rent ut sagt dålig hade jag aldrig kunnat tro.

I de första två böckerna får vi lära känna Ester Nilsson. En rakt igenom fin och ganska naiv kvinna som tror på kärleken och kämpar för den långt bortom gränsen för dumhet. Men Ester känns smärtsamt äkta, männen hon träffar och alla situationer känns äkta. Man tror på Ester som karaktär, för någonstans inom oss har nog de flesta en liten Ester.

I Män och kvinnor känns dock ingenting sant. Ester träffar denna gång en enögd man som säger att han är amerikan och arbetar för deras underrättelsetjänst. Han har de mest hisnande historier att berätta och jag tror direkt att Ester nu mött ännu en bedrövlig man. Denna gång en mytoman som ska ta med Ester på en resa ner i hans galenskap. Men nej. Andersson har på riktigt valt denna slitna arketyp som Esters kärleksintresse. En relation med en enögd hemlig amerikansk agent...

Denna gång spelar, av någon helt outgrundlig anledning, Esters väninnor en jättestor roll i boken, nästan större än Ester själv. Genom att döpa väninnorna till Fatima Ferdous, Lotta Larsson, Josefin Jernberg och Vera Vall skapar Andersson en löjeväckande Krakel Spektakel-distans till dessa kvinnor, vilket omedelbart gör att de känns konstruerade. Ännu ett val som känns helt obegripligt.

Efter detta ger sig Andersson in i någon slags personliga funderingar om svenska skolan, islam och terrorism, vilket känns helt malplacerat i en bokserie som hittills handlat om olycklig kärlek. Slutet är så kalkonartat att jag inte tror att det är sant. Ester drar till Alexandria, Egypten och umgås med en imam för att plugga arabiska och sitta i ändlösa diskussioner med honom om huruvida ilska eller våld är roten till extremism.

Jag vill verkligen avråda från att läsa denna bok. Stanna vid Utan personligt ansvar och bevara bilden av Ester intakt. Det finns inget av värde att finna i denna travesti till tredje del.

[Hanna · Rating 5 out of 5]

Jag såg otroligt mycket framemot att läsa Män och kvinnor! Jag tyckte mycket om de två tidigare böckerna om Ester Nilsson och såg Lena Andersson prata om boken på Malmö stadsbibliotek i våras. Andersson har en fantastisk förmåga att fånga människans egenheter, och dessutom är hon väldigt rolig. I Män och kvinnor kommer verkligen båda dessa drag väl till uttryck. Jag tyckte mycket om det "nya" formatet i vilket fler röster fick höras – det kändes som ett rimligare sätt att berätta en historia som på många sätt är mycket rimligare än de tidigare om Ester. Älskar när stil och innehåll passar. Vi är nog många som har beskrivit Esters tidigare ageranden som ovärdiga, och i Män och kvinnor förklarar Lena Andersson varför det - enligt Ester och nog henne själv - inte är rättvist beskrivet. Den syn Lena Andersson har på kärlek, relationer och egot är uppfriskande. Ester4ever.

"Hon hade ofta gjort sådant som ansågs förnedrande. Hon ansåg det inte förnedrande. Hon ansåg att den sanna stoltheten var att våga förnedra sig för en ädel sak."

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Lyssnat på denna bok. Nog finns här en del intressanta resonemang om relationer, men inget som riktigt sätter sig i mig. Jag upplever nog snarast boken som en kuliss för att raljera med åsikter och förhållningssätt (pk-grejer) och göra narr av dem, och kanske mer så än att det faktiskt blir något träffande. I slutet även ett litet försvarstal som jag upplever det: "Det jag säger är rätt och det som är rätt måste kunna sägas." Vilket jag förstås håller med om, och det sätter lite tonen för bokens utgångspunkt för mig. Men mitt "men" handlar om att det som sagt blir mer raljerande än "rätt".
Samtidigt är det en lättlyssnad och intressant berättelse, som aldrig blir särskilt tråkig, ett helt ok tidsfördriv.

[Ella Reijs · Rating 3 out of 5]

För spretig, alla karaktärer var så störiga? Hejade inte på något par för dom kändes bara icke-kompatibla? Kände tyvärr ingenting för slutet :/

Tyckte typ Ester borde blivit ihop med Douglas? Hade varit en betydligt mer spännande bok om den handlade om ett moraliskt dilemma där Ester föll för Lottas kille som Lotta var så omaka med men som verkade vara extremt maka med Ester?

Fatta ingenting av Paul Henning vem var ens han? Och varför var dem andra tjejkompisarna med ens dem hade ingen personlighet?

Men men det är ändå roligt att läsa, dem andra är sjuk mycket bättre dock! Verkar inte som att Lena kan skriva kärlek så bra, bättre med olycklig besatthet :0

Ps också passivt aggressiv transfobi som inte hade någon funktion förutom att typ pracka på transfobi vilket var sjukt osexigt så pga det är den närmare en 2a än en 3a

[Tuuli Eriksson · Rating 3 out of 5]

Ester har mött kärleken och den är ömsesidigt. Att två sedan blir en är sorgligt.
Vi möter Esters väninnor och tar del av deras relationer som är mer eller mindre komplicerade.
Även männen får emellanåt sin röst hörd i boken.
Lena Anderssons språkbruk i sitt skrivande är som ett explosivt vattenfall där begrepp efter begrepp följer varandra.
Dock får man en upplevelse att man befinner sig i Svenska Akademins konferensrum där konversationer pågår med ett språk som man som fotfolk inte känner igen, förstår. En ordbok borde has tillhanda.

[Johanna Marty · Rating 4 out of 5]

En klassisk Lena Andersson bok, inte bättre än första men inte sämre än den senaste. Träffsäkra reflektioner och fina skildringar av kärlek och självuppoffring. Kul att man fick följa vänner till huvudpersonen Ester, som i tidigare böcker bara benämnts som ”vänninokören”.

Liten konstig abrovink är subtemat om extremism vilket kändes som ett försök av Andersson att vara ”i tiden” den delen hade kunnat skippas utan att det försämrade innehållet.