Det är en bra och klart läsvärd bok där man får en inblick i hur det är att ha Anorexia. Författaren har erkänt sig sjuk men har det ändå svårt att ta sig ut. Ett fenomen som kan vara svårt att förstå och greppa. Men en individ som har Anorexia tänker inte rationellt och har en förvrängd verklighetsuppfattning. Jag håller inte med om att Anorexia inte är en psykologisk sjukdom och jag hade gärna sett mer om hur det mentala i detta fall behandlades av psykologen, som enbart nämnts från mamman var inblandad. När det kommer till ätstörning räcker det sällan enbart med att förbättra matvanorna man måste även behandla det psykologiska. Man får uppfattningen om att föräldrarna har fått ta psykologens roll, att hitta andra sätt att hantera ångesten och bemöta och förändra det kognitiva hos individen med anorexia.