Mind = blown.
Kände mig många gånger överstimulerad av alla intryck. Sådär som man ibland beskriver gnälliga bebisar, men istället för gråt och skrik fick jag lägga ifrån mig boken och vila lite.
Den ställer existentiella frågor om vart det svenska folket egentligen är påväg. Hur tar vi hand om våra barn? Vad vill vi med dem? Och hur ska vi förhålla oss till att råden ändras med jämna mellanrum?
Vissa tider får vi höra att vi ska vara stränga mot barnen, andra att vi ska vara snälla, att vi ska slå barnen för att de ska lyda, att det är förbjudet att slå barn, att vi ska amma barnen på exakta klockslag över dygnet, att vi ska amma helt fritt på barnets signaler, att vi inte ska ta upp barn som gråter, att vi ska göra allt vi kan för att barnet inte ska börja gråta.
Det är fascinerande att se trender för barnuppfostran gå i cykler, precis som mode. Det är något onaturligt över det.
Jag skulle kunna prata hur mycket som helst om den här boken, den gav mig så mycket, men nu får det räcka. Maja Larsson ska ha en stor eloge!