Ordet Sparta väcker någonting inom oss. Trots att det har gått mer än tvåtusen år lever detta mytiska namn kvar. Det har också gett upphov till två ord som ofta används, spartansk och lakonisk.
Det som mer än något annat odödliggjort Sparta var slaget vid Thermopyle. Efter att perserna under det första försöket att kuva grekerna blivit besegrade vid Marathon gjorde man ett nytt försök. Xerxes samlade en gigantisk här som skulle kuva grekerna. När de grekiska stadsstaterna samlades för att enas om hur man skulle försvara sig fick Sparta ansvaret. Man bestämde sig för att försöka hejda perserna vid Thermopyle som var ett smalt pass mellan bergen och havet. Sparta deltog med 300 soldater (därav namnet på den senaste spelfilmen om Sparta) och några andra stater med ett par tusen soldater, alla under ledning av kung Leonidas. Mot dem stod en halv miljon perser.
Under tre dagar stod de 300 emot alla stormningsförsök. Persernas förluster var enorma. På den tredje dagen förråddes grekerna av en man vid namn Efialtes. (Sedan denna dag är hans namn synonymt med mardröm på grekiska.) Detta möjliggjorde för perserna att vandra över bergen och anfalla grekerna bakifrån. När Leonidas upptäckte detta skickade han hem de övriga grekerna och de 300 stred till sista man. Tack vare att de uppehöll perserna tillräckligt länge kunde de övriga grekiska styrkorna samlas och man kunde så småningom besegra perserna. Detta slag har blivit legendariskt och spartanernas offer möjliggjorde att demokratin kunde växa sig starkare istället för att krossas av despotin.
Sparta var nämligen ett demokratiskt samhälle. Inte utan stora inskränkningar men med ett avancerat lagsystem som hade instiftats för att ingen person eller instans skulle få för mycket makt. När Thomas Jefferson så småningom skrev den amerikanska konstitutionen byggde han i mångt och mycket på den spartanska.
Sparta är odödligt i historien och när man läser denna bok förstår man varför och känner en tacksamhet för det offer som Sparta gjorde inför övermakten och despotin. Det är inte överord att säga att våra samhällen idag hade sett annorlunda ut om Leonidas hade accepterat Xerxes uppmaning att spartanerna skulle kapitulera och lägga ner sina vapen. Istället svarade Leonidas på ett sant lakoniskt sätt: "Kom och ta dem!"
Paul Anthony Cartledge is the 1st A.G. Leventis Professor of Greek Culture at Cambridge University, having previously held a personal chair in Greek History at Cambridge. He was educated at St Paul's School & New College, Oxford where he took his 1st degree & completed his doctoral thesis in Spartan archaeology in 1975 under Prof. Sir John Boardman. After a period at the University of Warwick he moved in 10/79 to Cambridge University where he's a fellow of Clare College. He's a world expert on Athens & Sparta in the Classical Age & has been described as a Laconophile. He was chief historical consultant for the BBC TV series The Greeks & the Channel 4 series The Spartans, presented by Bettany Hughes. He's also a holder of the Gold Cross of the Order of Honour & an Honorary Citizen of modern Sparta. Besides the Leventis Professorship, he holds a visiting Global Distinguished Professorship at New York University, funded by the Greek Parliament.
En riktigt märklig bok, som översiktsverk över Spartas historia är den extremt undermålig. Den ger inte en bra överblick över Spartas kronologiska historia, den ger inte heller en bra överblick över Spartas kulturella eller politiska institutioner eller deras historia. Istället är boken ett antal nedslag i olika bitar av Spartas historia (nästan i form av anekdoter). Den ger inte någon helhetsbild av någonting, ännu mindre ger den speciellt fokus eller insikt i någon särskild del av Spartas historia.
Som exempel kan ges att Cartledge väljer att lägga en hel del tid åt agoge-systemet för uppfostran. Men nämner inte att systemet avskaffades förrän Cartledge beskriver ett försök att återinföra agoge. Om läsaren vill veta när, varför och hur agoge avskaffades får läsaren använda Google eller läsa en annan bok. Vilket är lite märkligt med tanke på hur mycket fokus Cartledge väljer att ge detta fenomen i övrigt. Det vill säga, Cartledge misslyckas att till och med ge en övergripande bild även åt de områden han väljer att fokusera på. Detta är dock bokens enda röda tråd, att ingenting behandlas på ett varken detaljerat eller övergripande sätt, istället är allting anekdotiskt.
Detta är förment en historiebok, men för att inte boken ska bli allt för seriös så ges vid ett antal tillfällen hänvisningar till författare inom historisk fiktion, med kommentaren att det vore charmigt om detta hade historiska källor. Mytologiska personer ges också betydande utrymme, så till den grad att boken inleds med ett kapitel om Helena av Sparta/Troja. Läsaren märker först i andra kapitlet att boken antagligen är menad som en historiebok.
En positiv del av boken är att Cartledge ägnar en betydande del av boken åt att lyfta fram att Sparta var relativt jämställt (i jämförelse med övriga delar av antika Grekland), ännu mer uppfriskande hade det varit om Cartledge hade avstått från sexistiska spekulationer i inledningen av boken.
Strukturellt är boken dessutom ett moras. En semi-kronologiskt upplägg varvas med kortare biografier av olika personer (både mytiska och historiska), vilket leder till upprepningar och att läsningen blir synnerligen hackig eftersom biografi-avsnitten är inklippta mitt i andra kapitel vilket saxar sönder kapitlen.
Det bästa som kan sägas om Cartledge är att han är mer professionell än Herman Lindqvist, eftersom Cartledge till skillnad från Lindqvist i alla fall gör skillnad på skönlitteratur och historiska fakta även om båda får plats i hans bok.
Otroligt att man vet så mycket om Spartas historia. Boken dock något rörig med omväxlande kronologisk beskrivning och biografier över betydelsefulla personer som gör att vissa händelser omtalas två gånger.