Ola Julén - Orissa, Nirstedt/litteratur (N/L:s poesibibliotek) 2019 | Afrikas verkliga historia: Redigerade anteckningar 1999-2003, Nirstedt/litteratur 2019.
Det dröjde länge innan jag fick läsa den mytomspunna diktsamlingen Orissa. Och när jag väl fick möjlighet, så kunde jag den redan nästan utantill, tack vare ett ljudklipp på Youtube (länk i bion). Det var från en sändning i SR:s Radioteater, och jag lyssnade på den, om och om igen, maniskt — jag kunde liksom inte sluta. Jag blev som besatt. Vanligtvis har jag svårt för uppläst poesi, även om det är poeten själv som läser. Jag vill liksom läsa själv, hitta min egen andning, frasering, rytm och så, och jag tycker, ärligt talat, att de flesta som läser poesi högt låter rätt krystade och skitnödiga. Men det här var något annat. Det här var inte en vanlig dramatisk diktuppläsning. Nej, det här var eukaristi, en kommunion utan kristna förtecken. Jag åt och drack dessa dikter, dessa utkastade, hungrande rader; de var kött och blod, och jag skäms inte ett dugg att erkänna att jag grät, jag grät verkligen, åtminstone vid de två-tre första genomlyssningarna. Så starkt upplevde jag denna lyrik.
Ursprungligen kom diktsamlingen ut på det lilla idealistförlaget Ink 1999. Ett bokförlag startat av Niklas Darke, Aase Berg och Björn Wiman. Två år senare utgavs Orissa igen, då kompletterad med diktsviten ”400”, som också publicerats i tidskriften Artes (Nr 2, 2001). Man kan läsa allt om detta i förordet till denna nyutgåva (och i efterordet till ”Afrikas verkliga historia”). När jag läser den idag, i Nirstedts avlånga, ljusblå pappband, blir jag nästan lika drabbad igen. Ola Juléns desperat utlämnande rader, en på varje uppslag, inte sida, tycks lämna en öppen väg rakt in i blodomloppet, rätt in i drakens kula, där jaget möter diktens epicentrum. Det känns verkligen så. ”Det är en smärta som inte går att tala om”, skriver han, och ändå gör han just det. Han inkapslar smärtan, utanförskapet och kärlekslängtan i korta små rader, som i trots, eller trans. Men naturligtvis är han medveten om vartenda litet tecken, varje mellanslag. Någonstans läser jag att det tog honom sju år att sammanställa denna diktsamling (!), dessa ”små pulver av motstånd”. Man ska inte luras att tro att dikterna kommit till i något gudomligt Rilke-rus av inspiration. Det är svårt tillkämpade rader. Hård och medveten poesi. Och den verkar tåla hur många omläsningar (och omlyssningar) som helst.
Många försök har gjorts att placera in Orissa i en litterär tradition: avantgarde-, koncept-, nyromantik- etc, men det går inte. Den flyr varje kategorisering som en blöt tvål. Orissa är Orissa. En genuint (bortom alla kvällstidningsrubrikers missbruk av ordet) unik diktsamling som inleds med orden ”Jag vet inte hur jag / ska kunna förklara det här för dig”, följs av ca 150 sidor en- eller tvåradingar, och avslutas med ”Det finns ingen frihet i detta” och ett Gunnar Ekelöf-citat. That’s it. Att plocka ut enskilda citat, ”dikter”, blir bara löjligt och meningslöst. Orissa är en helhet, en diktsamling som faller utan sina delar. Den är en fragmenterad berättelse. Och det är en av de starkaste diktsamlingar som publicerats på det svenska språket någonsin. Punkt. Slut.
Ola Julén gick bort, alldeles för tidigt, 2013. När hans mamma två år senare städade ur hans lägenhet, hittade hon en bunt papper. Det visade sig vara ett manus till den diktsamling, ”Afrikas verkliga historia”, som skulle ges ut av Norstedts 2004, men som drogs tillbaka av Julén själv, då han tyckt sig bli respektlöst bemött av förlaget. Hon lämnade manuskriptet till poeten och Olas tidigare lärare på författarutbildningen på Biskops-Arnö, Marie Lundquist, som i sin tur plockade in Daniela Floman i redaktionen. Länge fann dessa samlingen ”osammanhängande”, men så småningom hittade de en liten handnumrering på baksidan av manuskriptbladen, och när de sorterade efter den hamnade dikterna plötsligt i en strikt bokstavlig ordning. Från ”Arbeta fram en ny diktsamling i Brasilien” till ”Ängeln och änglarna”. Och så är den nu presenterad.
Brasilien ja, det är där dessa dikter till stor del verkar utspela sig. De har inte ett dugg med Afrika att göra. Däremot publicerade han en svit dikter i Kristianstadsbladet 2007 (senare tryckta i tidskriften Papi, nr 3, 2008), som kretsar kring folkmordet i Rwanda. Men här är det, som sagt, Brasilien. Och, som till stor del i ”Orissa”, olycklig kärlek: ”Det handlar om en kärleksrelation. Jag blev sviken, lurad”, säger han i en intervju i tidskriften Babel (Nr 9-10, 2003). Det tilltalade duet heter Jacqueline (”en liten aggressiv flicka”) och jag får för mig att det är en verklig person. Men det kan förstås vara flera, eller ingen alls. Dikterna här är också strama, men har ett tydligare narrativ, och de kan ibland dra ut till flera rader, som mest 18, men oftast bara en till tre. Språket är också hårdare, råare, skitigare: ”cigaretterna smakade skarpt som urin”, ”Avföringen luktar rått kött”, ”trubbigt våld”, ”råknullet”, ”Att äta henne”. Det är, delvis ett sexualiserat, objektifierat språk, och han skriver själv att han vill ha ”hela / den starkt sexualiserade världen” och talar om ”Modern amerikansk pornografi”. Jag kan även tänka mig att de flätor, som återkommer såväl här, som i Orissa, inte bara är en hälsning till Michael Strunge (”Finns det mer att säga?...”, 1983), utan också en fetisch. Ibland funderar jag rentav på om inte Jacqueline är en prostituerad brasiliansk flicka. Vissa rader kan tolkas som det.
Men, mitt i detta vansinne, mitt i denna lika frustande som frustrerande sexualitet, bryter en hudlös sårbarhet av, en ensamhetens ödslighetspoesi som omsluter en med intim ömhet. Ta bara rader som ”Ja, jag är / djupt lodad / i dig / älskade.”. Det är svåröverträffad kärlekslyrik. Och hur sammanfatta, på två rader, vidrigt motstridiga känslor bättre än: ”Jag skriver små onda dikter / fyllda av längtan och olycka”? Men nu är jag där igen. Det är ingen idé att citera eller sammanfatta. Jag kan tycka att det är besläktat med Jacques Roubauds drabbande sorgebearbetning till bok ”Någonting svart” (Rámus 2008) eller att jag, paradoxalt nog, kommer att tänka på Johan Jönson flera gånger. Och jag kan rabbla välbekanta influenser som Lars Norén, Stig Larsson, Ekelöf och Strunge (och rentav Björling, fast utan livsglädjen!), men det blir ganska ointressant i längden. Ola Julén var sin egen olyckas smed och skapade faktiskt lyrik som inte skulle kunna ha någon annan avsändare än just Ola Julén. De växer inte på träd direkt, de här barderna.
Han är inte bara personlig utan rentav privat i sina dikter, och lyckas ändå nå ut! Mot alla odds! Vi måste förstå, som Christer Boberg skriver i sin fullkomligt oumbärliga lilla bok ”Ola Julén – Orissa och bortom” (Trombone förlag 2019), att ”[d]et kan inte nog understrykas att varje enskild rad i Ola Juléns författarskap är en seger över tystnaden och tomheten”. Det spelar ingen roll att ”Afrikas verkliga historia” inte är samma knytnävsslag i magen som ”Orissa”, bägge är ändå lika nödvändiga. I en tid när diktsamlingar ofta drunknar i ord, visar oss denne poet, postumt, att man kan komma minst lika långt genom att strama åt och stryka. Och att vi kanske kommer ännu längre, genom att damma av de gamla undanskuffade redskapen själ och hjärta.