What do you think?
Quince años
Quince años es una obra maestra sobre la juventud que nos recuerda a Tove Ditlevsen o a Tove Jansson y que está llamada a convertirse en un clásico.
La calma en la vida de Paula se rompe el verano en que descubre el montón de cartas que su madre le ha escrito a la abuela. La vida que su madre describe en las cartas es irreconocible: dice que su hermana Elisabet obtuvo buenos resultados en sus exámenes, cuando en realidad los suspendió; dice que Elisabet cantó un solo en el recital de Navidad, cosa que no hizo; y dice que el padre ha sido ascendido a jefe de su oficina. A Paula apenas se la menciona.
La simulación de su madre sorprende a Paula, que ahora está rodeada de mentiras inventadas por un adulto. ¿Cómo debería relacionarse con su madre? ¿Quién puede ser ella en la familia ahora? Paula está a punto de convertirse en una adolescente y el mundo se abre ante ella como un lugar terrible y maravilloso a la vez.
«Al igual que Knausgård, Hjorth escribe contra la represión, contra el tabú de contar las cosas como realmente son». Lauren Collins, The New Yorker
La calma en la vida de Paula se rompe el verano en que descubre el montón de cartas que su madre le ha escrito a la abuela. La vida que su madre describe en las cartas es irreconocible: dice que su hermana Elisabet obtuvo buenos resultados en sus exámenes, cuando en realidad los suspendió; dice que Elisabet cantó un solo en el recital de Navidad, cosa que no hizo; y dice que el padre ha sido ascendido a jefe de su oficina. A Paula apenas se la menciona.
La simulación de su madre sorprende a Paula, que ahora está rodeada de mentiras inventadas por un adulto. ¿Cómo debería relacionarse con su madre? ¿Quién puede ser ella en la familia ahora? Paula está a punto de convertirse en una adolescente y el mundo se abre ante ella como un lugar terrible y maravilloso a la vez.
«Al igual que Knausgård, Hjorth escribe contra la represión, contra el tabú de contar las cosas como realmente son». Lauren Collins, The New Yorker
184 pages, Paperback
First published August 16, 2022
About the author
Vigdis Hjorth
71 books978 followersVigdis Hjorth (born 1959) is a Norwegian novelist. She grew up in Oslo, and has studied philosophy, literature and political science.
In 1983, she published her first novel, the children's book "Pelle-Ragnar i den gule gården" for which she received Norsk kulturråd's debut award. Her first book for an adult audience was "Drama med Hilde" (1987). "Om bare" from 2001 is considered her most important novel, and a roman à clef.
Hjorth has three children and lives in Asker.
In 1983, she published her first novel, the children's book "Pelle-Ragnar i den gule gården" for which she received Norsk kulturråd's debut award. Her first book for an adult audience was "Drama med Hilde" (1987). "Om bare" from 2001 is considered her most important novel, and a roman à clef.
Hjorth has three children and lives in Asker.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 164 reviews
May 9, 2023
I don't think I have ever read a book that more accurately evokes the feelings and emotions of adolescence more beautifully than this little gem. I can highly recommend it to anyone who can read Norwegian, or any translation of it you can find. Vigdis Hjorth has a way of describing the thoughts, the fears, the anguish of a young teenage girl between the ages of, say, 14 and 15 that must surely count amongst the best in world literature.
November 10, 2023
Men vad fan var det här nu då? Det här var ingen vanlig Hjorth-bok!
Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen på den kristna skolan. Föräldrarna ljuger för alla inklusive sig själva och de offrar sin äldsta dotter istället för att stå upp för sig, sanningen och barnen. Det är tragiskt och straffar sig givetvis.
”..och mormor tackade gud för kringlan fast det var mamma som hade bakat den.”
Poängen med boken, tror jag, är väl att följa en ung persons uppvaknande från barndomens trygga och desillusionerade tillvaro till vuxenlivets krassa realitet. Författaren skildrar tiden vi alla genomlevt då föräldrarnas betydelse minskar och vännernas ökar, när man tar de första stegen in på sin egen väg. Minst en, förhoppningsvis flera, revolutionära vårar brukar väl passera ett liv. Hos Paula blir klarsyntheten extra tydlig eftersom hennes föräldrar ljuger mer än de flesta. Men det blir liksom aldrig någon revolution av det.
Tyvärr har Femton år nästan inget av det fantastiska som andra böcker av Vigdis Hjorth har. Den är för intetsägande, för stillastående, för religiös rent av. Var är humorn? Nerven? Ilskan? Var är det som bränner och kittlar och stör? Jag tror inte ens på Paula! Vilket barn tycker att tiden går fort? Vem tycker att det förbjudna smakar sämre? Och vem anklagar sin mamma för att vara ”oförälskad i världen”? Ingen! (Utom Paula då, men hon finns ju inte.)
Nej, det här var året största läsbesvikelse.
Hon som blir femton år är mellanbarnet Paula. Hon upptäcker att hennes älskade familj är tyst, tråkig och religiös på låtsas. Paulas mamma ljuger för sin matriarkmamma om att de ber och går i kyrkan och om att storasystern klarar examen på den kristna skolan. Föräldrarna ljuger för alla inklusive sig själva och de offrar sin äldsta dotter istället för att stå upp för sig, sanningen och barnen. Det är tragiskt och straffar sig givetvis.
”..och mormor tackade gud för kringlan fast det var mamma som hade bakat den.”
Poängen med boken, tror jag, är väl att följa en ung persons uppvaknande från barndomens trygga och desillusionerade tillvaro till vuxenlivets krassa realitet. Författaren skildrar tiden vi alla genomlevt då föräldrarnas betydelse minskar och vännernas ökar, när man tar de första stegen in på sin egen väg. Minst en, förhoppningsvis flera, revolutionära vårar brukar väl passera ett liv. Hos Paula blir klarsyntheten extra tydlig eftersom hennes föräldrar ljuger mer än de flesta. Men det blir liksom aldrig någon revolution av det.
Tyvärr har Femton år nästan inget av det fantastiska som andra böcker av Vigdis Hjorth har. Den är för intetsägande, för stillastående, för religiös rent av. Var är humorn? Nerven? Ilskan? Var är det som bränner och kittlar och stör? Jag tror inte ens på Paula! Vilket barn tycker att tiden går fort? Vem tycker att det förbjudna smakar sämre? Och vem anklagar sin mamma för att vara ”oförälskad i världen”? Ingen! (Utom Paula då, men hon finns ju inte.)
Nej, det här var året största läsbesvikelse.
January 3, 2023
Kanskje den beste jeg har lest, i hvertfall av Vigdis Hjorth. Det er virkelig en revolusjonær vår for hovedpersonen Paula. Sterkt om å velge sannhet og gå dit det brenner, og løsrive seg fra sin tilsynelatende låste sammenheng. Om den kollektive tendensen til å bedøve oss fra sannheter om selve livet og enselv gjennom å trakter etter den nyeste bilen eller sladrer om uvesentlig ting, å røre rundt grøten.
En del av det å være ung og bli frigjort er å innse at man ikke kan følge foreldregenerasjonens skrevne og uskrevne regler til punkt å prikke. Paula får så mange innsikter i løpet av de årene man følger henne, de kommer, sakte, men sikkert til henne. Så mange gode innsikter man kan få av å lese denne boka, da jeg første begynte de ned var det vanskelig å stoppe.
«(..) selv om det varvondt å forstå, var det godt at hun hadde forstått det, for selv om det gjorde henne motløs, var det førstnår det var forstått at hun kunne finne en måte å forholde seg til det på»
«(..) ved bare å puste får vi ting til å bevege seg, ved bare å puste setter vi ting i bevegelse, ved bare å leve i verden,forandrer vi verden, en svimlende tanke. Plutselig syntes hun hun forsto det, hvilket ansvar som fulgte med å trekke luft inn og å puste den ut»
En del av det å være ung og bli frigjort er å innse at man ikke kan følge foreldregenerasjonens skrevne og uskrevne regler til punkt å prikke. Paula får så mange innsikter i løpet av de årene man følger henne, de kommer, sakte, men sikkert til henne. Så mange gode innsikter man kan få av å lese denne boka, da jeg første begynte de ned var det vanskelig å stoppe.
«(..) selv om det varvondt å forstå, var det godt at hun hadde forstått det, for selv om det gjorde henne motløs, var det førstnår det var forstått at hun kunne finne en måte å forholde seg til det på»
«(..) ved bare å puste får vi ting til å bevege seg, ved bare å puste setter vi ting i bevegelse, ved bare å leve i verden,forandrer vi verden, en svimlende tanke. Plutselig syntes hun hun forsto det, hvilket ansvar som fulgte med å trekke luft inn og å puste den ut»
April 15, 2025
Quinze anys, de Vigdis Hjorth, és un llibre que no crida. Però t’absorbeix per dins, et va corcant amb una veu serena i punyent, com qui no diu res però ho diu tot. És el relat d’una adolescent, la Paula, que creix dins una família aparentment normal, marcada pel silenci emocional, la rigidesa religiosa i una educació sense espai per a l’escolta ni l’amor sincer.
El seu pas de la infantesa a l’adolescència no és cap celebració. És un ritual de trencament i renaixement, una mort simbòlica de tot allò que li era familiar per obrir pas a una nova vida —més autèntica, més seva. Paula s’adona que res és com li han dit: ni els seus pares, ni l’àvia idealitzada, ni Déu, ni el llenguatge mateix amb què s’ha construït la seva realitat.
Hi ha escenes que t’arranquen l’alè. Com aquella just després de la confirmació, quan els llegeix una carta duríssima als seus pares i familiars, i els diu: "Quedeu alliberats de la gran càrrega educativa en aquest precís instant". Els parla d’un amor que no sap expressar-se, d’una necessitat de contacte i comprensió que ha estat sistemàticament ignorada. I, tot i el dolor, els diu que els estima. Perquè l’amor, en aquesta novel·la, no és absència de dolor, sinó resistència.
El que fa colpidora aquesta lectura és la lucidesa amb què Paula observa el món que l’envolta, la capacitat que té de crear estratègies pròpies per calmar-se, per protegir-se, per respirar. Quan descobreix que la seva mare escriu cartes plenes de falsedats a l’àvia, se li trenca alguna cosa molt fonda. El desencaix entre el que es viu i el que es diu, entre la veritat i la façana, esdevé insuportable.
Quinze anys és una petita gran joia. Un relat d’aprenentatge emocional sense artificis, que et colpeja justament perquè no busca colpir. Un llibre que et despulla lentament i et deixa mirant-te als ulls d’una noia que, com tantes, va créixer aprenent a sobreviure en silenci. I que un dia, amb veu baixa però ferma, va decidir dir prou.
El seu pas de la infantesa a l’adolescència no és cap celebració. És un ritual de trencament i renaixement, una mort simbòlica de tot allò que li era familiar per obrir pas a una nova vida —més autèntica, més seva. Paula s’adona que res és com li han dit: ni els seus pares, ni l’àvia idealitzada, ni Déu, ni el llenguatge mateix amb què s’ha construït la seva realitat.
Hi ha escenes que t’arranquen l’alè. Com aquella just després de la confirmació, quan els llegeix una carta duríssima als seus pares i familiars, i els diu: "Quedeu alliberats de la gran càrrega educativa en aquest precís instant". Els parla d’un amor que no sap expressar-se, d’una necessitat de contacte i comprensió que ha estat sistemàticament ignorada. I, tot i el dolor, els diu que els estima. Perquè l’amor, en aquesta novel·la, no és absència de dolor, sinó resistència.
El que fa colpidora aquesta lectura és la lucidesa amb què Paula observa el món que l’envolta, la capacitat que té de crear estratègies pròpies per calmar-se, per protegir-se, per respirar. Quan descobreix que la seva mare escriu cartes plenes de falsedats a l’àvia, se li trenca alguna cosa molt fonda. El desencaix entre el que es viu i el que es diu, entre la veritat i la façana, esdevé insuportable.
Quinze anys és una petita gran joia. Un relat d’aprenentatge emocional sense artificis, que et colpeja justament perquè no busca colpir. Un llibre que et despulla lentament i et deixa mirant-te als ulls d’una noia que, com tantes, va créixer aprenent a sobreviure en silenci. I que un dia, amb veu baixa però ferma, va decidir dir prou.
August 17, 2025
Die Protagonistin, Paula, wächst behütet mit ihrer älteren Schwester Elisabet und ihrem jüngeren Bruder Lasse auf. Die Mutter bleibt zu Hause, während der Vater arbeitet. Die junge Paula idolisiert ihr Familienleben, wünscht sich, dass sich nie etwas in ihrem Leben verändern würde. Ihre Kindheit ist geprägt von einem beruhigenden, vorhersehbaren Ablauf, der sich jedes Jahr aufs Neue wiederholt. Doch etwas ändert sich unweigerlich im Laufe der Zeit, wie sie lernen muss.
In Paulas kleinen, sicheren und vorhersehbaren Kosmos treten nach und nach Einflüsse von außen ein, sie erlebt Dinge, die sie verarbeiten muss und beginnt sich ihre eigenen Gedanken darüber zu machen. So beobachtet sie z.B. wie ihre beste Freundin Karen und ihre Familie die Welt sehen, welche sich fundamental von der christlichen Lebensweise von Paulas Familie unterscheidet. Langsam sieht sie Risse in der perfekten Vorstellung ihrer Familie. Die kleinsten Veränderungen können plötzlich weitreichende Konsequenzen haben. Und als sich Paula der Lügen der Erwachsenen um sie herum bewusstwird, muss sie lernen, was es heißt sich selbst treu zu bleiben.
Femten år ist ein wunderbarer Coming of Age Roman, der mit einer unheimlichen Präzision und Empathie die kindliche Auffassung seiner Protagonistin schildert, welche sich mit der Zeit in die einer unabhängigen jungen Frau wandelt.
In Paulas kleinen, sicheren und vorhersehbaren Kosmos treten nach und nach Einflüsse von außen ein, sie erlebt Dinge, die sie verarbeiten muss und beginnt sich ihre eigenen Gedanken darüber zu machen. So beobachtet sie z.B. wie ihre beste Freundin Karen und ihre Familie die Welt sehen, welche sich fundamental von der christlichen Lebensweise von Paulas Familie unterscheidet. Langsam sieht sie Risse in der perfekten Vorstellung ihrer Familie. Die kleinsten Veränderungen können plötzlich weitreichende Konsequenzen haben. Und als sich Paula der Lügen der Erwachsenen um sie herum bewusstwird, muss sie lernen, was es heißt sich selbst treu zu bleiben.
Femten år ist ein wunderbarer Coming of Age Roman, der mit einer unheimlichen Präzision und Empathie die kindliche Auffassung seiner Protagonistin schildert, welche sich mit der Zeit in die einer unabhängigen jungen Frau wandelt.
February 3, 2024
Rakt in i hjärtat. Språket, känslan, dramaturgin, människorna, prästen. Allt!
December 29, 2025
Oerhört fint om en ung flickas jagblivande, och motstånd mot den förtryckande familj hon växer upp i - men inte en högljudd revolt, inte ett högljutt eller överdrivet förtryck, utan mer detta långt mer vanliga icke-samtalet, rädslan och lögnerna inom en familj som försöker upprätthålla ett kristet leverne. Jo, det är väl en slags känga mot det kristna, som blivit skenhelighet, men det är kanske ändå mer just skenheligheten, att föräldrarna och släkten, systern, liksom är "döda" fast de lever, som jag ser som det centrala (det kan ju existera i många fler familjer, religionen förutan). Det är så himla respektfullt som Paula förstår och till slut vågar bejaka sin mänsklighet, sin existens i världen, med en sådan inre glädje och uppskattning av världen - jag önskar att jag hade läst den här boken då jag var femton. Min egen jagblivelse var långt mer sårig och ambigous - svenskt ord för det? tvetydig? menar nog mer att den tyvärr var mörk och deprimerad och alls inte ljus och världsälskande, men med liknande drag (alla vuxna är dumma zombies, var lite min inställning, jagvar långt mycket mera fylld av hat, inte kärlek). Paula är så klok, att jag på många sätt känner att det är som ett slags önskeskrivande, av hur man önskar att någon skulle få "bli till".
Stark läsning, mycket med en flödeskänsla.
Jag började lyssna på ljudboken, men kom inte överens med betoningen som uppläsaren la in, och läste sedan med min egen inre röst. Då blev det rätt.
Stark läsning, mycket med en flödeskänsla.
Jag började lyssna på ljudboken, men kom inte överens med betoningen som uppläsaren la in, och läste sedan med min egen inre röst. Då blev det rätt.
April 14, 2024
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ingen sätter ord på livet så som Vigdis Hjorth.
Det är ganska lågmäld läsning men så pricksäkert om vad vuxenblivande är.
Sidan 150!
Det är ganska lågmäld läsning men så pricksäkert om vad vuxenblivande är.
Sidan 150!
August 12, 2025
en sån bok man ta tid att läsa… varje ord måste sjunka in
September 10, 2022
Denne boka har fått strålende kritikker, men jeg synes den var kjedelig.
Mulig gjentakelse er et litterært grep, men det er grenser for hvor mange ganger det er interessant å høre beskrivelsene av hovedpersonens familie.
For meg ble dette for mye gjentakende indre drama som jeg heller ikke finner like rørende som anmelderne har gjort, og for lite handling.
Sekvensene der hovedpersonen er ute i naturen, er de beste.
Mulig gjentakelse er et litterært grep, men det er grenser for hvor mange ganger det er interessant å høre beskrivelsene av hovedpersonens familie.
For meg ble dette for mye gjentakende indre drama som jeg heller ikke finner like rørende som anmelderne har gjort, og for lite handling.
Sekvensene der hovedpersonen er ute i naturen, er de beste.
October 30, 2022
Enda en fantastisk bok av det som må være Norges beste forfatter. Tenk at det er mulig å skildre menneskesinnet så bra at man kan oppleve hovedpersonen Paula like godt som man opplever seg selv. At man i løpet av de knappe 180 sidene ikke leser Paula, men ‘er’ Paula. Bøker som «Femten år - Den revolusjonære våren» er både sjokolade og tran på en gang. Jeg koser meg med hver setning, samtidig som jeg forlater dem og føler meg ett hakk klokere på oss mennesker.
September 22, 2026
Dove tutto sembra idilliaco
"Quindici anni” segue le vicende della giovane Paula, che vive in quella che a prima vista sembra la famiglia perfetta: una madre casalinga, un padre impiegato , una sorella maggiore.., un fratello minore affettuoso, le vacanze estive con la nonna e una migliore amica, Karen, giocosa e piena di energia, che ama tutto ciò di cui Paula ha paura.
Quando sta per di diventare adulta e consapevole, legge casualmente alcune lettere che sua madre ha inviato a sua nonna, lettere piene di bugie e omissioni.
Paula comprende gradualmente che non deve seguire la strada intrapresa dalla sua famiglia, ma trovare la propria, che non la conduca nel loro spazio di repressione.
“Ma Paula non voleva condurre la loro stessa vita, rinchiusi su se stessi e in se stessi, timorosi e sospettosi di tutto ciò che esisteva al di fuori, di tutto ciò che era estraneo, desiderosi solo di stare il più possibile tranquilli e non avere nessun tipo di disturbo, desiderosi unicamente di calma, ordine, stabilità e della sensazione di essere al sicuro, per questo dovevano essere sempre d’accordo su tutto e altri modi di vivere erano impensabili e non sarebbero stati tollerati”
Il percorso di crescita di Paula è descritto prestando grande attenzione alla quotidianità, fatta di piccoli cambiamenti che la rendono sempre più complessa e dalla lotta per capire chi vorrebbe essere
La prima parte si perde in dettagli descritti con infinite ripetizioni prive di mordente e nel complesso il romanzo manca di quella visceralità a cui l’autrice mi aveva abituato ma ho apprezzato il modo in cui ha affrontato la confusione e l’angoscia di un’adolescente che vive il fervore malsano di un’educazione religiosa che non vuole e non sente
Bellissima l’immagine di .Paula in bicicletta che pedala a perdifiato con il vento sul viso sognando la libertà!
March 13, 2025
La angustia y la confusión de una adolescente, increíble como la autora crea una atmósfera opresiva solo narrando la vida cotidiana de una familia y el cumplimiento de sus ritos religiosos, como dice Paula, todo es aparentemente normal. Hay en la lectura una cuenta atrás, tic-tac, tic-tac, todo va a cambiar. Para mí un thriller psicológico. El tema central de la novela es la educación en la rigidez religioso y como priva de libertad, ese fervor enfermizo. A lo largo de la novela la tensión se corta con cuchillo en la figura del padre y de la Biblia, pelos como escarpias, y la libertad se simboliza con la bicicleta, la posibilidad de salir, de que el viento te de en la cara, de ver a tu amiga, el bosque…, LIBERTAD.
¡Feliz lectura!
Más del blog
¡Feliz lectura!
Más del blog
December 25, 2024
Vanvittig god bok! Ei utrolig rik fortelling om familiestrukturer preget av forventninger, skam, tilgjorte «sannheter» og et sterkt ønske om leve i tråd med seg selv. Wow!!
«(…) men nå forstod hun at det ikke er sånn at du skal gjennomgå lidelsen, men at du skal gå gjennom den og at det både måtte og ville hun, og så kjentes det ut som om hun kanskje snart var gjennom»
«Og likevel var det familien hennes, og hun hadde ingen annen og kunne ikke velge den vekk, så det kjentes sårt å måtte bli beskyttet mot sine egne, samtidig som hun trengte beskyttelsen, men fordi hun ønsket at hun ikke trengte den, opplevdes den også som en byrde, en nødvendig beskyttelse og en byrde»
«(…) men nå forstod hun at det ikke er sånn at du skal gjennomgå lidelsen, men at du skal gå gjennom den og at det både måtte og ville hun, og så kjentes det ut som om hun kanskje snart var gjennom»
«Og likevel var det familien hennes, og hun hadde ingen annen og kunne ikke velge den vekk, så det kjentes sårt å måtte bli beskyttet mot sine egne, samtidig som hun trengte beskyttelsen, men fordi hun ønsket at hun ikke trengte den, opplevdes den også som en byrde, en nødvendig beskyttelse og en byrde»
June 27, 2026
Tyckte mycket om den här lilla berättelsen om Paula som försöker förstå sig själv och världen. Jag var särskilt förtjust i hennes vänskap med Karen och deras sätt att tala med varandra (och deras sånger). Boken behandlar stora frågor, som vad som händer när man inser att man inte känner sin familj på riktigt, när man fostras i religion utan att ta till sig den annat än i nödlägen, och vilken betydelse det har att ens största trygghet och närmsta människa helt plötsligt flyttar långt bort.
November 27, 2022
I read this for 'Reading Norwegian Books No One Cares About' Vlog:*
https://youtu.be/EwCdeXQJD3M
*I'm fully aware that people care about these books, the title is meant to be funny as my audience and probably not many non-norwegians would care about these books!
https://youtu.be/EwCdeXQJD3M
*I'm fully aware that people care about these books, the title is meant to be funny as my audience and probably not many non-norwegians would care about these books!
October 3, 2022
Jeg blir imponert over at det går an å skrive så godt om et ungt liv, uten at det bare er nostalgipreget. Hjorth er en mester på indre monologer, og skriver på en måte som hvert fall får meg til å føle at jeg forstår meg selv og min egen oppvekst bedre (selv om den var veldig annerledes enn hovedkarakterens).
January 28, 2023
Dette er en bok som handler om den eksistensielle krisen man har når man er i mellomfasen mellom barne- og ungdomslivet. Dessverre klarer jeg ikke å engasjere meg i Paulas kriser, og blir heller mer oppgitt over hvordan hun handler.. eller ikke handler i sin revolusjonære vår.
October 15, 2023
Som lydbok innlest av forfatteren
May 11, 2024
Ikke en analyse eller en anmeldelse bare en litt tryhard tekst på rappen her
Trengte en kort bok for å komme meg i gang med lesing igjen. Det ble denne.
Minner om de jeg har lest av Vigdis Hjort før (Arv & Miljø, Er mor død). Skildrer jente i møte med familie og det å ikke føle seg hjemme i sitt eget hjem. Og gradvis klare å sette ord på denne følelsen og behovet for å bryte ut og leve i tro til seg selv (livsløgnen og gjennomsnittsmennesket blir nevnt ja), moren fra datterens perspektiv, relasjonen til moren, den litt fraværende faren og søsteren hun ikke føler seg lik. og harmoniserer mennesket i møte med naturen. Dette er også et strengt fasadehjem, denne gang legges det mer vekt på at den er kristen. Det blir også lagt vekt på hvordan dette går i arv. Bla bla bla.
Rørende med den “paralelle” historien om vennskapet hovedpersonen Paula har til bestevenninna Karen. Venner>familie. Det er mye å kjenne seg igjen i. Det er fint. Man vil ikke gå på Kristelig Gymnasium. Dette ble også veldig mye av naturskildringer og gjentakende poenger, samtidig ikke, fordi de blir problimatisert og drøftet og jeg liker det. Da får man det også med seg.
Litt trist, melankolsk, samtidig håpefull.
Etter de tidligere bøkene klarer jeg aldri lese bøker av Vigdis Hjort uten å tenke at hovedpersonen er Vigdis Hjort. Jeg setter pris på den innsikten (jeg selv har en oppfattning av at) Vigdis Hjort har gitt meg til livet og hodet hennes. Innerst i hjertet har vi vår forstand. <3
Trengte en kort bok for å komme meg i gang med lesing igjen. Det ble denne.
Minner om de jeg har lest av Vigdis Hjort før (Arv & Miljø, Er mor død). Skildrer jente i møte med familie og det å ikke føle seg hjemme i sitt eget hjem. Og gradvis klare å sette ord på denne følelsen og behovet for å bryte ut og leve i tro til seg selv (livsløgnen og gjennomsnittsmennesket blir nevnt ja), moren fra datterens perspektiv, relasjonen til moren, den litt fraværende faren og søsteren hun ikke føler seg lik. og harmoniserer mennesket i møte med naturen. Dette er også et strengt fasadehjem, denne gang legges det mer vekt på at den er kristen. Det blir også lagt vekt på hvordan dette går i arv. Bla bla bla.
Rørende med den “paralelle” historien om vennskapet hovedpersonen Paula har til bestevenninna Karen. Venner>familie. Det er mye å kjenne seg igjen i. Det er fint. Man vil ikke gå på Kristelig Gymnasium. Dette ble også veldig mye av naturskildringer og gjentakende poenger, samtidig ikke, fordi de blir problimatisert og drøftet og jeg liker det. Da får man det også med seg.
Litt trist, melankolsk, samtidig håpefull.
Etter de tidligere bøkene klarer jeg aldri lese bøker av Vigdis Hjort uten å tenke at hovedpersonen er Vigdis Hjort. Jeg setter pris på den innsikten (jeg selv har en oppfattning av at) Vigdis Hjort har gitt meg til livet og hodet hennes. Innerst i hjertet har vi vår forstand. <3
March 6, 2025
Jag har längtat efter en riktigt bra bok och här är den. Så bra berättat om familj, om att bli vuxen, att höra till och ändå inte. Språket är intensivt, drivet och vackert. Det som berättas är så sant att det gör ont. En modig roman om en modig flicka som vågar vara sig själv.
September 6, 2026
4.5 stjerner.
Leste denne som medisin etter å ha lest flere dårlige bøker på rappen. Vigdis Hjorth skuffer ikke. Vakkert og vondt og klokt og troverdig. Jeg var også et barn som tenkte mye. Kjente meg veldig igjen i Paula og den eksistensielle angsten, hennes rike og kaotiske indre liv, de sterke følelsene.
Leste denne som medisin etter å ha lest flere dårlige bøker på rappen. Vigdis Hjorth skuffer ikke. Vakkert og vondt og klokt og troverdig. Jeg var også et barn som tenkte mye. Kjente meg veldig igjen i Paula og den eksistensielle angsten, hennes rike og kaotiske indre liv, de sterke følelsene.
Read
June 24, 2023Jeg har ikke lest en bok av Vigdis Hjorth som jeg ikke har likt. Denne er en fin oppvekstroman. Gjenkjennelig og god, men skjemmes litt av dårlig korrekturlesing.
June 17, 2024
Man blir virkelig dratt inn i 15-åringens emosjonelle verden, men noe ensformig for min del
September 3, 2026
Wow, for en bok, dette er altså voldsomt imponerende, her spiller Hjorth på mange tungintellektuelle ideer, om autentisitet, identitet, å ta sjanser, revolusjonære sjanser, forsøke å bryte seg ut av en faktisitet man er låst til, og den tunge erkjennelsen i møte med verden, men like fullt en veldig kjærlighet for den. Dype erkjennelser fra et jeg som er et ungt sinn, og som Hjorth skriver godt om. Hjorth, vil jeg tørre å påstå, er den aller beste samtidsforfatteren vi i Norge har!
September 11, 2026
Un libro di formazione, di crescita ma non nel classico formato. All'inizio ho faticato parecchio per ingranare nella lettura, non lo trovavo coinvolgente. Con l'andar delle pagine invece mi è piaciuto molto. Nessun dialogo, raccontato in terza persona tramite i pensieri e le considerazioni di una ragazzina dai dodici fino ai suoi quindici anni. Nelle pagine del libro Paula cresce, matura, cambia senza grandi crisi o sconvolgimenti: è un'evolversi lento che avviene all'interno della sua famiglia. Una famiglia normale, quasi noiosa, religiosa forse più in apparenza che nel profondo, dove però si nascondono piccole ipocrisie, piccoli segreti che una volta scoperti portano Paula a interrogarsi sul significato della vita, della fede, dei ruoli che si occupano. Paula conosce il dolore intimo, la difficoltà a esprimere ciò che sente, la solitudine, la ribellione, il vuoto dato da domande senza risposte. È un libro che narra delle difficoltà del lasciare l'infanzia al diventare adolescenti. Una scrittura sensibile e delicata dove il raccontare della natura e il trascorrere del tempo trovano una parte importante.
August 15, 2025
3.5 stjärnor
Boken börjar okeeej, men blir bättre!
Huvudpersonen heter Paula, och det är hennes uppväxt vi får följa.
Hon tänker en hel del, studerar sin omgivning. Funderar och grubblar. Det är kul att höra på. Höra vad hon tycker om saker, och vad hon kommer fram till.
Ofta blir det ärligt och rakt, ibland rätt roligt i allvaret.
”Förresten tyckte hon inte om mormor. Nu var det tänkt. Som att svära i kyrkan.”
Bokens kärna är den smärta som kommer av att växa upp. Vägen man går, från ovetande barndom till medveten ungdom. Det är en tid då Paula börjar se sin familj med nya ögon och allt har sin början i ett brev (med en lögn).
Måste tillägga att jag verkligen gillade att läsa om alla hennes små livsbejakande påhitt, sånt som hon gjorde för att känna sig levande. Endast enkla saker i vardagen som skingrade molnen.
Boken börjar okeeej, men blir bättre!
Huvudpersonen heter Paula, och det är hennes uppväxt vi får följa.
Hon tänker en hel del, studerar sin omgivning. Funderar och grubblar. Det är kul att höra på. Höra vad hon tycker om saker, och vad hon kommer fram till.
Ofta blir det ärligt och rakt, ibland rätt roligt i allvaret.
”Förresten tyckte hon inte om mormor. Nu var det tänkt. Som att svära i kyrkan.”
Bokens kärna är den smärta som kommer av att växa upp. Vägen man går, från ovetande barndom till medveten ungdom. Det är en tid då Paula börjar se sin familj med nya ögon och allt har sin början i ett brev (med en lögn).
Måste tillägga att jag verkligen gillade att läsa om alla hennes små livsbejakande påhitt, sånt som hon gjorde för att känna sig levande. Endast enkla saker i vardagen som skingrade molnen.
March 26, 2025
✍️Es va enfadar amb els pares, que no s’atrevien a veure les coses tal com eren, ni a dir les coses tal com eren, que no copsaven la cruesa de la vida, que es mentien a ells mateixos, a ella i als altres.
✍️A casa no hi havia rastre de crits, tothom fingia, ¿per a qui, per a què?
✍️Quedar-se algunes coses per a un mateix i tenir secrets no era mentir, al contrari, era necessari, però just quan ho va dir va entendre que estava parlant per a ella mateixa.
📍La Paula és una nena que viu una vida tranquil·la i feliç, adaptada a les rutines, a les tradicions i els costums de la seva família. La Karen és la seva millor amiga, són veïnes, van juntes a l’escola i també passen temps lliure plegades. Tot canvia en entrar a l’adolescència, quan un dia troba unes cartes que ha escrit la seva mare a la seva àvia explicant mentides sobre les seves vides, disfressant la realitat per millorar-la. Es queda en xoc, de cop i volta el seu món plàcid s’esfondra, la porta a qüestionar-s’ho tot i a la necessitat de rebel·lar-se.
⭐️Una història que retrata molt bé què significa passar de la infantesa a l’adolescència, de la importància de la base en què s’ha construït una família, de l’impacte que tindrà en els fills i en els adults que seran el dia de demà. M’ha agradat molt l’enfocament de l’autora i com aborda aquest tema tan complex, m’ha fet empatitzar amb el dolor de la Paula i reflexionar sobre què suposa viure condicionat per qüestió de cultura o religió, fins al punt de no poder dir la veritat i haver de dir mentides per evitar ser assenyalat o exclòs.
✍️A casa no hi havia rastre de crits, tothom fingia, ¿per a qui, per a què?
✍️Quedar-se algunes coses per a un mateix i tenir secrets no era mentir, al contrari, era necessari, però just quan ho va dir va entendre que estava parlant per a ella mateixa.
📍La Paula és una nena que viu una vida tranquil·la i feliç, adaptada a les rutines, a les tradicions i els costums de la seva família. La Karen és la seva millor amiga, són veïnes, van juntes a l’escola i també passen temps lliure plegades. Tot canvia en entrar a l’adolescència, quan un dia troba unes cartes que ha escrit la seva mare a la seva àvia explicant mentides sobre les seves vides, disfressant la realitat per millorar-la. Es queda en xoc, de cop i volta el seu món plàcid s’esfondra, la porta a qüestionar-s’ho tot i a la necessitat de rebel·lar-se.
⭐️Una història que retrata molt bé què significa passar de la infantesa a l’adolescència, de la importància de la base en què s’ha construït una família, de l’impacte que tindrà en els fills i en els adults que seran el dia de demà. M’ha agradat molt l’enfocament de l’autora i com aborda aquest tema tan complex, m’ha fet empatitzar amb el dolor de la Paula i reflexionar sobre què suposa viure condicionat per qüestió de cultura o religió, fins al punt de no poder dir la veritat i haver de dir mentides per evitar ser assenyalat o exclòs.
Displaying 1 - 30 of 164 reviews