What do you think?
Rate this book
Älven i mig
En resa. Ett vattendrag. En svensk historia.
"Älven i mig" följer den resa författaren gör längs Lule älv, i ett försök att hitta hem. Undervägs ger sig älvens historia och samtida spänningar till känna. Det handlar om den svenska vattenkraften. Om utveckling och exploatering, minne, makt och ansvar. Och om det som ständigt rör sig: tiden, livet, kärleken. Det blir till en berättelse om hur det som ger ljus också kan leda till mörker.
"Älven i mig" följer den resa författaren gör längs Lule älv, i ett försök att hitta hem. Undervägs ger sig älvens historia och samtida spänningar till känna. Det handlar om den svenska vattenkraften. Om utveckling och exploatering, minne, makt och ansvar. Och om det som ständigt rör sig: tiden, livet, kärleken. Det blir till en berättelse om hur det som ger ljus också kan leda till mörker.
Audiobook
Published May 4, 2023
16 people are currently reading
296 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 18 of 18 reviews
January 22, 2024
Alltså böcker ändå va!? I den här får jag till mig personliga och spännande saker om socialantropologen Jannete Hentati och också lära mig om vattenkraft och svensk historia. Hon dyker ner i Lule älv för att hitta sin egen botten vilken har kopplingar till älvens historia och Sápmi.
”..det är svenskarna som kolonialiserat oss och allt det som en gång var vårt.”
Luleälven står för omkring en tiondel av den svenska elförsörjningen. Elen är lagringsbar, förnybar och fossilfri vilket förstås är alldeles utmärkt, men regleringarna innebär fördämningar, höga vattennivåer, torrfåror, sterila stränder, kraftstationer och med det stora skador på ekosystemen. Samer har tvingats flytta, viktig renbetesmark har gått förlorad, fisket har försämrats och bostäder lagts under vatten. I norra Europas största damm Suorvadammen har flera drunknat på grund av osäker is. Det statliga bolaget Vattenfall tvingar bort människor, utarmar djur och exploaterar naturs men å andra sidan genereras arbetstillfällen och en mer befolkad landsbygd. Hentati reser runt och gör studiebesök på kraftstationer och Facebooks lagringshallar, hon intervjuar ”vattenfallare” och samer för att försöka skapa sig hela bilden av hur politiska beslut, svenska staten, anställda och andra tillhörande habitatet runt Lule älv påverkats sedan den första regleringen gjorde under första världskriget och in i vår tid.
Sverige (till skillnad från exempelvis Norge och Danmark) har fortfarande inte ratificerat ILO:s konvention från 1989 om urfolks rättigheter som rymmer centrala krav på staters erkännande av urfolkens ägande och besittningsrätt av land och vattenområden. På så vis lever den koloniala historien kvar också i den tid som är nu. Det brukar kallas postkolonialism.
Ett sätt att skydda de älvar som fortfarande är orörda är att göra älven och andra delar av naturen till en juridisk person. Detta skulle kunna leda till en mer jämlik relation mellan naturen och människan.
2019 beslutade regeringen att alla Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk måste ansöka om nya miljötillstånd. Målet är inte att riva upp några stora dammar, utan att göra mindre förändringar för att göra livet något lättare för en del av älvarnas invånare. Detta har dock sittande regering rivit upp.
Lärorik och ganska fin bok om än väl lång och tradig emellanåt.
”..det är svenskarna som kolonialiserat oss och allt det som en gång var vårt.”
Luleälven står för omkring en tiondel av den svenska elförsörjningen. Elen är lagringsbar, förnybar och fossilfri vilket förstås är alldeles utmärkt, men regleringarna innebär fördämningar, höga vattennivåer, torrfåror, sterila stränder, kraftstationer och med det stora skador på ekosystemen. Samer har tvingats flytta, viktig renbetesmark har gått förlorad, fisket har försämrats och bostäder lagts under vatten. I norra Europas största damm Suorvadammen har flera drunknat på grund av osäker is. Det statliga bolaget Vattenfall tvingar bort människor, utarmar djur och exploaterar naturs men å andra sidan genereras arbetstillfällen och en mer befolkad landsbygd. Hentati reser runt och gör studiebesök på kraftstationer och Facebooks lagringshallar, hon intervjuar ”vattenfallare” och samer för att försöka skapa sig hela bilden av hur politiska beslut, svenska staten, anställda och andra tillhörande habitatet runt Lule älv påverkats sedan den första regleringen gjorde under första världskriget och in i vår tid.
Sverige (till skillnad från exempelvis Norge och Danmark) har fortfarande inte ratificerat ILO:s konvention från 1989 om urfolks rättigheter som rymmer centrala krav på staters erkännande av urfolkens ägande och besittningsrätt av land och vattenområden. På så vis lever den koloniala historien kvar också i den tid som är nu. Det brukar kallas postkolonialism.
Ett sätt att skydda de älvar som fortfarande är orörda är att göra älven och andra delar av naturen till en juridisk person. Detta skulle kunna leda till en mer jämlik relation mellan naturen och människan.
2019 beslutade regeringen att alla Sveriges drygt 2 000 vattenkraftverk måste ansöka om nya miljötillstånd. Målet är inte att riva upp några stora dammar, utan att göra mindre förändringar för att göra livet något lättare för en del av älvarnas invånare. Detta har dock sittande regering rivit upp.
Lärorik och ganska fin bok om än väl lång och tradig emellanåt.
March 30, 2024
Essän blev av olika anledningar inte publicerad i Provins till slut, men har nu lagt upp den på min hemsida (http://minawidding.com)
Jag läser en älv, jag läser om en älv, jag läser om en kvinna som söker sin älv, rötterna i sin älv.
Jannete Hentatis Älven är en personlig berättelse och samtidigt en blandning mellan biografi och fackprosa. Det egna sökandet efter en plats och en historia att förankra sig i, och om älvens betydelse både före och efter vattenkraftverken, men framför allt efter. Hur det har påverkat människor, samhällen, geografi och politik.
En beskrivning av hur jaget vadar ut i älven med kläderna på inleder texten, som en prolog. Det är en kraftfull bild som symboliserar ett återtagande, ett dop, ett över-givande (att ge sig till något, inte att överge). Det blir den bild som jag har bredvid mig genom läsningen, nedstigandet i berättelsen. Som en slags ritual återvänder Hentati till barndomens platser. Nystandet börjar trevande, det finns ingen manual. Det ena ger det andra, och hon tar med läsaren i utforskandet av älvens betydelse.
Att gå i sin egen historias fotspår tror jag är ett uppdämt behov hos oss. Jag får en känsla av att man förr mer tänkte framåt framåt – vad man vill ge sina kommande släktled, göra det bättre för dem. Då var ens historia självklar, omöjlig att förlora. Men för den generation som tagit sig vidare, flyttat ifrån landsbygden, utbildat sig till yrken som tagit dem till andra platser och andra sociala sammanhang har deras egen historia blivit avkapad. De (vi), har inte stödet av släktens historia i ryggen, har kanske också sökt främja oss från den. Men så kommer tidpunkten då vi känner oss vilse (och kanske särskilt i den osäkra värld vi nu lever i) och vi känner behovet att uppsöka den igen, för att förstå var vi kommer ifrån. För att känna sig förankrad i världen. Som skrivlärare på Hola folkhögskola har jag arbetat länge med biografiskt berättande, och jag ser det inte minst hos mina deltagare. Inte bara behovet av att befästa den egna livsberättelsen utan också bakåt, släkthistoriskt. Kanske är det först när man har kännedom om sin historia, som man vågar se framåt, se en helhetsbild. När den inte finns, söker vi den. Skapar den. Genom att skriva om det sökandet, befäster vi den och förstår den. Eller förstår dess föränderlighet och hur den hör samman med samhällets och med jordens berättelse. Skrivandet som en metod för ett eget läkande, men också i en större bemärkelse, att det skrivna kan skapa ett läkande i den större, gemensamma berättelsen om vårt samhälles historia.
Hentati skriver också utifrån ett delat släktskapsband. Det är hennes mors släkt hon följer bakåt, hennes fars släktrötter finns att söka i staden Sfax, Tunisien. Kanske får vi också följa henne på den vandringen framöver?
Marie Lundströms Alla måste söderut och Elin Grelssons Inget ska växa över mig, det är svårt att inte tänka på dessa böcker som skildrar den fortsatta avflyttningen, som också på något sätt handlar om ett återtagande, som Hentati också gör. Liksom jag, fast jag återvänt, till de norrländska markerna.
Älven i mig läser jag som geografisk biografi, där platsen i sig är huvudpersonen. I det här fallet en hel älv, som jaget försöker förstå sitt förhållande till, försöker förstås som sitt hemma. Jag ser det i andra böcker också, som Arvejord av Turtschaninoff, fast det i hennes roman är gestaltat i en fiktion. Men likafullt platsen som är berättelsens kärna, liksom Olga i slutet på Lågar och brinner istället för att sätta sig själv i mitten när hon summerar sitt liv i ett collage av sin livserfarenhet, sätter folkhögskolan Finns i tavlans centrum. Geo-grafi. Älven i mig är en personlig berättelse, men också en poetiskt vemodig skildring av vattenkraftverkens historia och eftermäle. Att ha en plats som huvudkaraktär, ett intressant grepp som också leder tanken till decentraliserandet av människan som alltings mittpunkt. Kanske har vi börjat tänka i större perspektiv? Det svindlande i att människan så kort tid varit en del av jordens flora och fauna, och ändå hunnit göra så stor påverkan på den.
Hentatis möte med Rainbow-rörelsen för tankarna till skildringen av hippiesarna i Philip Teirs Så här upphör världen. De dystopiska undertonerna och smågnabben bland de alternativa grupper som anser sig ha svaret på gåtan. De starka kontrasterna, särskilt det ironiska med deras syfte att ”vistas i den fria naturen” – vid en reglerad älv i kanten av ett kalhygge. I samband med detta möte i boken, beskriver Hentati en upptäckt av trolleri-parafernalia i en gammal lada, som hennes vägvisare för henne till. Här tänker jag på Judit Hermanns Hemma, där minnet av ett trolleritrick, den itusågade damen, är utgångspunkten i romanen om en likaledes sökande kvinna. Titeln blir i sig också en relevant association, stycket hos Hentati handlar om att vilja komma hem, Rainbows utlovande att rörelsens möten ska fungera som ett hem. Welcome home.
Jag inser att väldigt många av böckerna jag associerar till under läsningen är skrivna av författare från Finland. Som Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten. Både för Hentatis återberättande av expeditionen till Stora Sjöfallet då den fortfarande fanns, men också upplägget – att hon själv går i någons fotspår, skildrar skillnaden som hunnit ske. Det vi kan göra, eftersom det inte längre finns vita fläckar på kartan, är att återupptäcka. En slags nostalgisk expedition, men också för att med kroppen förstå, gå i fotspåren, se med egna ögon. Expeditionen till Stora Sjöfallet väcker också bildminnen från David Vanns kortroman Sukkwan island, där en man tar med sin son ut till en avlägsen ö utanför kusten till Alaska för att överleva där under ett år, utan några kunskaper och efterforskningar. Det går inte så bra i den boken.
Hentati skriver in sig i en intertextualitet, men står samtidigt solitär, jag har aldrig tidigare läst en skildring av det här slaget, den här blandningen av närmast journalistiskt reportage och jaget neddykande i vad älven betyder för hennes egen berättelse.
Det handlar om ett sökande efter sina rötters historia, att söka efter en plats, men finna den i vattnet, som är i ständig rörelse. På vägen synar hon varje sten, det är ingen lätt historia hon har att ta itu med, och historian är inte slut, den pågår. Det handlar om statens övergrepp, och om hur dessa övergrepp skett i skuggan av bilden utåt som säger oss att resurserna är outsinliga, åtminstone billiga och definitivt miljövänliga. Förnybara. En bild som börjar krackelera. Det handlar om att se vad priset har varit för den billiga, fossilfria elen – för människor, kultur och miljö. Hur vattenkraftsutbyggnaden har inkräktat på samernas rättigheter, och att ens förfäder har deltagit i det. Bär man själv ett ansvar? Kanske i att syna det och erkänna det, arvet och skulden för den vars släkt har varit med och byggt. Att erövra en historia innebär också att erkänna dess avigsidor, att förstå och på det viset ta ansvar för vad ens förfäder gjort, vara medveten om det. Kanske en fråga om man kan ärva skuld, likväl som skam? Men det känns som en viktig ingrediens i försonandet, om det någonsin ska kunna bli en verklig försoning mellan det koloniala Sverige och samernas historia.
Hentatis sätt att skriva utifrån sitt eget här och nu, att ta oss med i sitt undersökande av vad det är hon behöver undersöka i både det inre och det yttre, att skriva från ett sinnestillstånd väcker också längtan efter att själva skriva, själv söka mina platser. Jag föreställer mig att den längtan är något som många läsare kommer att påverkas av. Läsandets efterverkningar, samspelet mellan läsare och text, hur texten sätter igång något i den som läser. Ett medverkande och ett med-värkande, som Hentatis skrivande inbjuder till.
Men hur vattenkraftens utbyggnad farit fram med människors liv, hur hela samhällen funnits endast för industrin, byggts upp inför uppförandet, sedan nedmonterats och flyttats till nästa plats. Hur staten målat vårdslöst med de stora penslarna, inte brytt sig om när de målat över redan befintliga motiv, eller vad konsekvenserna av omskapandet lämnat efter sig. För att inte tala om kravet på arbetskraften – det vill säga människor, familjer – att följa efter för att få sin lön, för att kunna föda sina familjer. Ett maktutnyttjande på alla fronter. Det är vad jag tänker på, det går inte att komma förbi. Är det här avigsidan av folkhemmets utveckling? Tänker vi någonsin på vilka det kom till gagn, och vilka det förstörde för? Bara det att Jokkmokk, som har fyra av fem vattenkraftverk i Luleälv, inte ens har råd att tända gatlyktorna om vintern. Vad säger det om fördelningen?
Det också smussliga i hanteringen. Min bonuspappa som berättar om en avhandling på hans institution, som handlar om vattenkraftverkens påverkan på miljön. Hur Vattenfall drog nytta av lagändringar om älvarnas utnyttjande under Andra världskriget, en åtgärd som skulle vara temporär, men som de passade på att nyttja till max. Och var det lilla avsteget med kriget som ursäkt en täckmantel bara, var syftet hela tiden att göra just detta? Eftersom staten och Vattenfall ju liksom är samma. Amatörteorier, hörsägenvis måhända, men det får en att fundera. Och det händer ju igen, kommer att komma en ny våg nu, med Tidöavtalet. De små klausulernas kryphål.
Jag ser framför mig hur skogarna skövlas här i norr också för att göra plats för serverhall efter serverhall, öde dystopiska byggnader (nu kan vi tala om ödemark) för att vi ska kunna leva våra liv i det oändliga internet. Fastspända i underhållningsläge framför en skärm, inte ens zappande – nästa avsnitt börjar om tio, nio åtta… Vi är inte så väldigt långt från Wall-E är jag rädd.
Att läsa Älven i mig är att röra sig i miljöerna hon rör sig i, naturen är fruktansvärd påtaglig och närvarande. Förankrad. Den andra bilden som aldrig kommer att lämna mig är Dödträdhavet, bilden av den vattenbegravda skogen, hus och kåtor under vattnet. Ett sjunket norrländskt Atlantis. Och påtagligheten i ett helt nytt landskap – hur navigerar man i ett vatten som också är en skog?
Bilderna av Stora sjöfallet och den lilla turiststugan nedanför. Vaktstugan som övergetts och vandaliserats. Det är för mig ofattbart att man tillåtit ett sådant övergrepp på den storslagenheten. Nordens Niagarafall, att det funnits ett sådant. Jag ser en man i fin kostym göra en gest med sin hand, knipa ihop pekfinger och tumme i ett lättsamt strypgrepp, och vips – inget vattenfall mer. Pengar som rasslar in i hans fickor, spiller över. Naturen som inte bara kan få vara natur, kan ha sitt värde i att existera i sin skönhet, ens för oss människor att besöka och berikas i egen tur av. Nej, naturen ska arbeta, göras nyttig.
Jag påminns naturligtvis också om mitt eget överflöd av resurser och min vårdslöshet med det överflödet, och att det handlar om tid. Att inte vara vårdslös med sina resurser, betyder att du måste ta dig tid att överväga, göra kloka beslut. Vi lever alldeles för snabbt för det, har ingen energi över efter arbetet etcetera – det är min ”ursäkt”. Men det är ju ingen vidare ursäkt, istället borde man försöka sakta ner. Då blir det bättre för alla. Och det är någonstans där jag landar efter läsningen av Älven.
Att vila. Njuta av det vi har. Inte hela tiden skynda framåt och låta jorden ätas upp i bara farten. Låta vår historia komma ikapp oss, och bli vatten.
Jag läser en älv, jag läser om en älv, jag läser om en kvinna som söker sin älv, rötterna i sin älv.
Jannete Hentatis Älven är en personlig berättelse och samtidigt en blandning mellan biografi och fackprosa. Det egna sökandet efter en plats och en historia att förankra sig i, och om älvens betydelse både före och efter vattenkraftverken, men framför allt efter. Hur det har påverkat människor, samhällen, geografi och politik.
En beskrivning av hur jaget vadar ut i älven med kläderna på inleder texten, som en prolog. Det är en kraftfull bild som symboliserar ett återtagande, ett dop, ett över-givande (att ge sig till något, inte att överge). Det blir den bild som jag har bredvid mig genom läsningen, nedstigandet i berättelsen. Som en slags ritual återvänder Hentati till barndomens platser. Nystandet börjar trevande, det finns ingen manual. Det ena ger det andra, och hon tar med läsaren i utforskandet av älvens betydelse.
Att gå i sin egen historias fotspår tror jag är ett uppdämt behov hos oss. Jag får en känsla av att man förr mer tänkte framåt framåt – vad man vill ge sina kommande släktled, göra det bättre för dem. Då var ens historia självklar, omöjlig att förlora. Men för den generation som tagit sig vidare, flyttat ifrån landsbygden, utbildat sig till yrken som tagit dem till andra platser och andra sociala sammanhang har deras egen historia blivit avkapad. De (vi), har inte stödet av släktens historia i ryggen, har kanske också sökt främja oss från den. Men så kommer tidpunkten då vi känner oss vilse (och kanske särskilt i den osäkra värld vi nu lever i) och vi känner behovet att uppsöka den igen, för att förstå var vi kommer ifrån. För att känna sig förankrad i världen. Som skrivlärare på Hola folkhögskola har jag arbetat länge med biografiskt berättande, och jag ser det inte minst hos mina deltagare. Inte bara behovet av att befästa den egna livsberättelsen utan också bakåt, släkthistoriskt. Kanske är det först när man har kännedom om sin historia, som man vågar se framåt, se en helhetsbild. När den inte finns, söker vi den. Skapar den. Genom att skriva om det sökandet, befäster vi den och förstår den. Eller förstår dess föränderlighet och hur den hör samman med samhällets och med jordens berättelse. Skrivandet som en metod för ett eget läkande, men också i en större bemärkelse, att det skrivna kan skapa ett läkande i den större, gemensamma berättelsen om vårt samhälles historia.
Hentati skriver också utifrån ett delat släktskapsband. Det är hennes mors släkt hon följer bakåt, hennes fars släktrötter finns att söka i staden Sfax, Tunisien. Kanske får vi också följa henne på den vandringen framöver?
Marie Lundströms Alla måste söderut och Elin Grelssons Inget ska växa över mig, det är svårt att inte tänka på dessa böcker som skildrar den fortsatta avflyttningen, som också på något sätt handlar om ett återtagande, som Hentati också gör. Liksom jag, fast jag återvänt, till de norrländska markerna.
Älven i mig läser jag som geografisk biografi, där platsen i sig är huvudpersonen. I det här fallet en hel älv, som jaget försöker förstå sitt förhållande till, försöker förstås som sitt hemma. Jag ser det i andra böcker också, som Arvejord av Turtschaninoff, fast det i hennes roman är gestaltat i en fiktion. Men likafullt platsen som är berättelsens kärna, liksom Olga i slutet på Lågar och brinner istället för att sätta sig själv i mitten när hon summerar sitt liv i ett collage av sin livserfarenhet, sätter folkhögskolan Finns i tavlans centrum. Geo-grafi. Älven i mig är en personlig berättelse, men också en poetiskt vemodig skildring av vattenkraftverkens historia och eftermäle. Att ha en plats som huvudkaraktär, ett intressant grepp som också leder tanken till decentraliserandet av människan som alltings mittpunkt. Kanske har vi börjat tänka i större perspektiv? Det svindlande i att människan så kort tid varit en del av jordens flora och fauna, och ändå hunnit göra så stor påverkan på den.
Hentatis möte med Rainbow-rörelsen för tankarna till skildringen av hippiesarna i Philip Teirs Så här upphör världen. De dystopiska undertonerna och smågnabben bland de alternativa grupper som anser sig ha svaret på gåtan. De starka kontrasterna, särskilt det ironiska med deras syfte att ”vistas i den fria naturen” – vid en reglerad älv i kanten av ett kalhygge. I samband med detta möte i boken, beskriver Hentati en upptäckt av trolleri-parafernalia i en gammal lada, som hennes vägvisare för henne till. Här tänker jag på Judit Hermanns Hemma, där minnet av ett trolleritrick, den itusågade damen, är utgångspunkten i romanen om en likaledes sökande kvinna. Titeln blir i sig också en relevant association, stycket hos Hentati handlar om att vilja komma hem, Rainbows utlovande att rörelsens möten ska fungera som ett hem. Welcome home.
Jag inser att väldigt många av böckerna jag associerar till under läsningen är skrivna av författare från Finland. Som Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten. Både för Hentatis återberättande av expeditionen till Stora Sjöfallet då den fortfarande fanns, men också upplägget – att hon själv går i någons fotspår, skildrar skillnaden som hunnit ske. Det vi kan göra, eftersom det inte längre finns vita fläckar på kartan, är att återupptäcka. En slags nostalgisk expedition, men också för att med kroppen förstå, gå i fotspåren, se med egna ögon. Expeditionen till Stora Sjöfallet väcker också bildminnen från David Vanns kortroman Sukkwan island, där en man tar med sin son ut till en avlägsen ö utanför kusten till Alaska för att överleva där under ett år, utan några kunskaper och efterforskningar. Det går inte så bra i den boken.
Hentati skriver in sig i en intertextualitet, men står samtidigt solitär, jag har aldrig tidigare läst en skildring av det här slaget, den här blandningen av närmast journalistiskt reportage och jaget neddykande i vad älven betyder för hennes egen berättelse.
Det handlar om ett sökande efter sina rötters historia, att söka efter en plats, men finna den i vattnet, som är i ständig rörelse. På vägen synar hon varje sten, det är ingen lätt historia hon har att ta itu med, och historian är inte slut, den pågår. Det handlar om statens övergrepp, och om hur dessa övergrepp skett i skuggan av bilden utåt som säger oss att resurserna är outsinliga, åtminstone billiga och definitivt miljövänliga. Förnybara. En bild som börjar krackelera. Det handlar om att se vad priset har varit för den billiga, fossilfria elen – för människor, kultur och miljö. Hur vattenkraftsutbyggnaden har inkräktat på samernas rättigheter, och att ens förfäder har deltagit i det. Bär man själv ett ansvar? Kanske i att syna det och erkänna det, arvet och skulden för den vars släkt har varit med och byggt. Att erövra en historia innebär också att erkänna dess avigsidor, att förstå och på det viset ta ansvar för vad ens förfäder gjort, vara medveten om det. Kanske en fråga om man kan ärva skuld, likväl som skam? Men det känns som en viktig ingrediens i försonandet, om det någonsin ska kunna bli en verklig försoning mellan det koloniala Sverige och samernas historia.
Hentatis sätt att skriva utifrån sitt eget här och nu, att ta oss med i sitt undersökande av vad det är hon behöver undersöka i både det inre och det yttre, att skriva från ett sinnestillstånd väcker också längtan efter att själva skriva, själv söka mina platser. Jag föreställer mig att den längtan är något som många läsare kommer att påverkas av. Läsandets efterverkningar, samspelet mellan läsare och text, hur texten sätter igång något i den som läser. Ett medverkande och ett med-värkande, som Hentatis skrivande inbjuder till.
Men hur vattenkraftens utbyggnad farit fram med människors liv, hur hela samhällen funnits endast för industrin, byggts upp inför uppförandet, sedan nedmonterats och flyttats till nästa plats. Hur staten målat vårdslöst med de stora penslarna, inte brytt sig om när de målat över redan befintliga motiv, eller vad konsekvenserna av omskapandet lämnat efter sig. För att inte tala om kravet på arbetskraften – det vill säga människor, familjer – att följa efter för att få sin lön, för att kunna föda sina familjer. Ett maktutnyttjande på alla fronter. Det är vad jag tänker på, det går inte att komma förbi. Är det här avigsidan av folkhemmets utveckling? Tänker vi någonsin på vilka det kom till gagn, och vilka det förstörde för? Bara det att Jokkmokk, som har fyra av fem vattenkraftverk i Luleälv, inte ens har råd att tända gatlyktorna om vintern. Vad säger det om fördelningen?
Det också smussliga i hanteringen. Min bonuspappa som berättar om en avhandling på hans institution, som handlar om vattenkraftverkens påverkan på miljön. Hur Vattenfall drog nytta av lagändringar om älvarnas utnyttjande under Andra världskriget, en åtgärd som skulle vara temporär, men som de passade på att nyttja till max. Och var det lilla avsteget med kriget som ursäkt en täckmantel bara, var syftet hela tiden att göra just detta? Eftersom staten och Vattenfall ju liksom är samma. Amatörteorier, hörsägenvis måhända, men det får en att fundera. Och det händer ju igen, kommer att komma en ny våg nu, med Tidöavtalet. De små klausulernas kryphål.
Jag ser framför mig hur skogarna skövlas här i norr också för att göra plats för serverhall efter serverhall, öde dystopiska byggnader (nu kan vi tala om ödemark) för att vi ska kunna leva våra liv i det oändliga internet. Fastspända i underhållningsläge framför en skärm, inte ens zappande – nästa avsnitt börjar om tio, nio åtta… Vi är inte så väldigt långt från Wall-E är jag rädd.
Att läsa Älven i mig är att röra sig i miljöerna hon rör sig i, naturen är fruktansvärd påtaglig och närvarande. Förankrad. Den andra bilden som aldrig kommer att lämna mig är Dödträdhavet, bilden av den vattenbegravda skogen, hus och kåtor under vattnet. Ett sjunket norrländskt Atlantis. Och påtagligheten i ett helt nytt landskap – hur navigerar man i ett vatten som också är en skog?
Bilderna av Stora sjöfallet och den lilla turiststugan nedanför. Vaktstugan som övergetts och vandaliserats. Det är för mig ofattbart att man tillåtit ett sådant övergrepp på den storslagenheten. Nordens Niagarafall, att det funnits ett sådant. Jag ser en man i fin kostym göra en gest med sin hand, knipa ihop pekfinger och tumme i ett lättsamt strypgrepp, och vips – inget vattenfall mer. Pengar som rasslar in i hans fickor, spiller över. Naturen som inte bara kan få vara natur, kan ha sitt värde i att existera i sin skönhet, ens för oss människor att besöka och berikas i egen tur av. Nej, naturen ska arbeta, göras nyttig.
Jag påminns naturligtvis också om mitt eget överflöd av resurser och min vårdslöshet med det överflödet, och att det handlar om tid. Att inte vara vårdslös med sina resurser, betyder att du måste ta dig tid att överväga, göra kloka beslut. Vi lever alldeles för snabbt för det, har ingen energi över efter arbetet etcetera – det är min ”ursäkt”. Men det är ju ingen vidare ursäkt, istället borde man försöka sakta ner. Då blir det bättre för alla. Och det är någonstans där jag landar efter läsningen av Älven.
Att vila. Njuta av det vi har. Inte hela tiden skynda framåt och låta jorden ätas upp i bara farten. Låta vår historia komma ikapp oss, och bli vatten.
March 27, 2024
Jag brukar kalla min mamma ett Vattenfallsbarn. Hon är född 1961. När hon växte upp flyttade hon och mormor varje gång morfar, en Vattenfallselektriker, skulle göra jobb på nya platser. Så min mamma, och därför i förlängningen jag själv, har en viss koppling till Sveriges vattenkraft. Mamma har bott i Torpsammar , Långsjön, Kilforsen, och Grundforsen.
Älven i mig handlar om den svenska vattenkraften då och nu. Hur svenska staten har koloniserat landområden viktiga för samisk renskötsel men också för bofasta som levde och verkade i anslutning till Luleå älv. Janette Hentati problematiserar och nyanserar bilden av vattenkraft som grön energi då den har stora inverkningar på djur och natur. Samtidigt tydliggör Hentati problematiken kring vattenkraften och varför det inte är så lätt att bara avveckla och återställa naturen till någorlunda originalskick. Sverige behöver el som inte skapas av fossila bränslen/metoder som har lågt koldioxidutsläpp. Om vi ska klara miljömålen måste både privatpersoner och företag använda sig mer av el. Det blir ingen miljövinning om vi tex laddar elbilar med el framställd med kolkraft.
Hentati gör en resa längs Luleå älv. Hon intervjuar olika personer, besöker viktiga platser och verksamheter. Hon tar reda på historien kring vattenkraften. Och hon känner att älven finns i henne.
En väldigt intressant och lärorik bok. Dock tycker jag att den var lite lång och stundtals upprepande.
Älven i mig handlar om den svenska vattenkraften då och nu. Hur svenska staten har koloniserat landområden viktiga för samisk renskötsel men också för bofasta som levde och verkade i anslutning till Luleå älv. Janette Hentati problematiserar och nyanserar bilden av vattenkraft som grön energi då den har stora inverkningar på djur och natur. Samtidigt tydliggör Hentati problematiken kring vattenkraften och varför det inte är så lätt att bara avveckla och återställa naturen till någorlunda originalskick. Sverige behöver el som inte skapas av fossila bränslen/metoder som har lågt koldioxidutsläpp. Om vi ska klara miljömålen måste både privatpersoner och företag använda sig mer av el. Det blir ingen miljövinning om vi tex laddar elbilar med el framställd med kolkraft.
Hentati gör en resa längs Luleå älv. Hon intervjuar olika personer, besöker viktiga platser och verksamheter. Hon tar reda på historien kring vattenkraften. Och hon känner att älven finns i henne.
En väldigt intressant och lärorik bok. Dock tycker jag att den var lite lång och stundtals upprepande.
November 3, 2023
Jannete Hentati gör en resa längs med Lule älv, i ett försök att hitta hem. Rena faktauppgifter blandas med författarens egna iakttagelser i en mer skönlitterär ton.
Jag började lyssna på "Älven i mig" (i uppläsning av Lo Kauppi) inför Hentatis besök i min hemstad. Jag hann inte läsa färdigt, men hennes föreläsning gav sedan fortsättningen en extra dimension. Den bjöd även på bilder, vilket naturligtvis saknas i ljudboken.
Utbyggnaden av Lule älv (och andra älvar) har fått stora konsekvenser för både miljö och människor, trots att vattenkraften ses som en förnybar energikälla med relativt liten klimatpåverkan (åtminstone i Sverige). Naturen kring kraftverken påverkas kraftigt, växter och djur som är beroende av forsar och rörligt vatten har i många fall försvunnit och samer har tvångsförflyttats. Även om jag visste en del innan så lärde jag mig mycket som faktiskt gjorde mig ganska bedrövad. För tillfället är "min" älv (Pite älv) fredad från utbyggnad, men vem vet hur det blir framöver. Vårt behov av el blir bara större och större och frågan är vem som kommer att få betala priset?
Jannete Hentati har skrivit en intressant och lärorik bok, även om jag upplevde den lite upprepande ibland och därmed en aning för lång. Den passar ändå mycket bra att läsa för den som är intresserad av klimatet och miljön, likväl som alla skeden kring utbyggnaden av Lule älv. Om Hentati hittade "hem" under sin resa? På sätt och vis gjorde hon nog det...
Jag började lyssna på "Älven i mig" (i uppläsning av Lo Kauppi) inför Hentatis besök i min hemstad. Jag hann inte läsa färdigt, men hennes föreläsning gav sedan fortsättningen en extra dimension. Den bjöd även på bilder, vilket naturligtvis saknas i ljudboken.
Utbyggnaden av Lule älv (och andra älvar) har fått stora konsekvenser för både miljö och människor, trots att vattenkraften ses som en förnybar energikälla med relativt liten klimatpåverkan (åtminstone i Sverige). Naturen kring kraftverken påverkas kraftigt, växter och djur som är beroende av forsar och rörligt vatten har i många fall försvunnit och samer har tvångsförflyttats. Även om jag visste en del innan så lärde jag mig mycket som faktiskt gjorde mig ganska bedrövad. För tillfället är "min" älv (Pite älv) fredad från utbyggnad, men vem vet hur det blir framöver. Vårt behov av el blir bara större och större och frågan är vem som kommer att få betala priset?
Jannete Hentati har skrivit en intressant och lärorik bok, även om jag upplevde den lite upprepande ibland och därmed en aning för lång. Den passar ändå mycket bra att läsa för den som är intresserad av klimatet och miljön, likväl som alla skeden kring utbyggnaden av Lule älv. Om Hentati hittade "hem" under sin resa? På sätt och vis gjorde hon nog det...
May 14, 2023
Med nyfikenhet, kärlek men växande ilska söker och hittar författaren sina rötter längst med Luleälven. En berättelse lika gammal som storsamhället och smärtsamt aktuellt frågar sig författaren vad som är ett rimligt pris för svenskarnas välfärd.
En bok som jag önskar att fler ville läsa och förstå
En bok som jag önskar att fler ville läsa och förstå
March 6, 2024
Älven i mig handlar om den svenska vattenkraften då och nu. Hur svenska staten har koloniserat landområden viktiga för samisk renskötsel men också för bofasta som levde och verkade i anslutning till Luleå älv. Janette Hentati problematiserar och nyanserar bilden av vattenkraft som grön energi då den har stora inverkningar på djur och natur. Samtidigt tydliggör Hentati problematiken kring vattenkraften och varför det inte är så lätt att bara avveckla och återställa naturen till någorlunda originalskick. Sverige behöver el som inte skapas av fossila bränslen/metoder som har lågt koldioxidutsläpp. Om vi ska klara miljömålen måste både privatpersoner och företag använda sig mer av el. Det blir ingen miljövinning om vi tex laddar elbilar med el framställd med kolkraft.
Hentati gör en resa längs Luleå älv. Hon intervjuar olika personer, besöker viktiga platser och verksamheter. Hon tar reda på historien kring vattenkraften. Och hon känner att älven finns i henne.
En väldigt intressant och lärorik bok.
Hentati gör en resa längs Luleå älv. Hon intervjuar olika personer, besöker viktiga platser och verksamheter. Hon tar reda på historien kring vattenkraften. Och hon känner att älven finns i henne.
En väldigt intressant och lärorik bok.
September 28, 2024
Vattenkraftens historia och konsekvenser, ihopvävt med berättarjagets (författarens?) inre och yttre resa. Faktadelarna är helt uppslukande, det personliga lite mer av transportsträcka enligt min mening, men en riktigt riktigt bra bok! Bra uppläsning av Lo Kauppi.
November 5, 2023
En resa både i en personlig relation till geografin, landet som en individ, och utforskning av vår historia av att bygga Sveriges industri, med sågverk, vattenverk och vattenkraftverk. Parallellerna mellan hur vi behandlar naturen inom våra gränser, som något att utvinna, självklart att exploatera, och vår behandling av de människor som lever på dessa platser är ytterst tydliga.
June 13, 2023
Jag sitter vid Tornioälvens strand och läser Älven i mig. Tornion välylä — Tornioälv på finska - är oreglerad och några dagar efter min ankomst inleddes laxfisken vid Matkakoski drygt tre kilometer bort. Jag kunde enkelt leva mig in i de förluster som Jannete Hentati beskriver i den uppdämmade luleälv. Åkte till Luleå och läns Luleälv till Boden bredvid det glimmrande vattnet. Här flöt älven som om inget hade hänt.
Klart att jag blev påverkad av boken när jag läste.
Väldigt vackert skrivet, stundtals ren poesi i synnerhet när de samiska sjönamn raddas upp. Det ända jag saknade i denna fantastiska boken var en karta över älven så jag kunde följa med på Jannettes resor.
Klart att jag blev påverkad av boken när jag läste.
Väldigt vackert skrivet, stundtals ren poesi i synnerhet när de samiska sjönamn raddas upp. Det ända jag saknade i denna fantastiska boken var en karta över älven så jag kunde följa med på Jannettes resor.
July 21, 2025
"Utan det fritt strömmande vattnet går älven miste om det som håller den samman. Den blir till minnen utan mening. Den blir till grumliga drömmar. Den blir till berättelser utan röd tråd.
Så tänker jag ibland om den älv vid vilken jag själv vuxit upp. Så tänker jag då och då om alla oss som bär på ett eller annat hål i berättelsen om vår egen person. Att vi är uppdämda. Avskurna. Lösryckta"
Det är kul med böcker som man får lära sig saker av, och det fick man verkligen här. Sen blev det kanske lite väl mycket fokus på saker som för mig inte var det intressantaste, men samtidigt rycks man med av JHs entusiasm. Väcker många funderingar och får med många olika trådar eller förgreningar samlade kring älven.
Så tänker jag ibland om den älv vid vilken jag själv vuxit upp. Så tänker jag då och då om alla oss som bär på ett eller annat hål i berättelsen om vår egen person. Att vi är uppdämda. Avskurna. Lösryckta"
Det är kul med böcker som man får lära sig saker av, och det fick man verkligen här. Sen blev det kanske lite väl mycket fokus på saker som för mig inte var det intressantaste, men samtidigt rycks man med av JHs entusiasm. Väcker många funderingar och får med många olika trådar eller förgreningar samlade kring älven.
July 18, 2025
3,5 av 5. Denna var bra. Lärde mig mycket och blev berörd. Rörde sig i områden nära Jokkmokk som jag besökt och det var fint att få känna igen sig lite även om det är en sorglig historia med utbyggnaderna av vattenkraften. Nu beger vi oss mot Padjelanta för att titta på områden som naturrörelsen lyckades skydda.
September 15, 2023
Bland det bästa jag läst i år! Intressant, hemskt och underbar på samma gång. Vilken, för mig, okänd historia det göms i en älv.
December 23, 2023
Lite som ålevangeliet men om Luleälven och vattenkraften. Något ensidig, hade velat ha fler perspektiv. Vacker, vemodig och tankeväckande
May 12, 2024
Ambitiös och personlig essä med konstnärliga ambitioner. En bjussig bok. Jag lärde mig en del, men blev inte särskilt engagerad, tyvärr.
January 4, 2025
Boken tappade mig mot slutet, men i det stora hela väldigt intressant.
February 12, 2025
Troligen 2023
September 15, 2025
Tyckte den var alldeles för lång och repetetiv. Också ganska flummig emellanåt vilket inte var helt min grej. Dock många bra delar i den och en bok som tar upp mycket intressanta och viktiga saker. Tror jag hade gillat den mer om ämnena hade känts nya för mig. Läste andra halvan ganska snabbt och tyckte mer om den så kan ändå säga att den växte på mig.
November 30, 2025
Intressant bok. Själv började jag min karriär som ingenjör inom vattenkraften, så det var mycket trevligt att återknyta bekantskapen med kända platser längs Luleälven.
Eftersom man själv blev danad i vattenkraftens förträfflighet, visst hade det säkert gjorts mindre misstag vid utbyggnaden etc... så det var intressant att få det andra perspektivet belyst.
Periodvis uppskattar jag författarens personliga resa och upplevelser men två saker som för mig drar ner betyget 1. Bitvis speciellt i "faktadelarna" blir det ensidigt och ofta ganska svepande om vattenkraftens nackdelar eller misstag som begåtts. 2. Är något mer svårfångat men berättarjaget är ibland märkligt naivt och blir förvånat när hon möter någon som tycker om vattenkraft eller tycker att en damm är vacker, samtidigt som hon för ett resonemang om konflikter mellan byggnationer av vattenkraft och samerna.
Eftersom man själv blev danad i vattenkraftens förträfflighet, visst hade det säkert gjorts mindre misstag vid utbyggnaden etc... så det var intressant att få det andra perspektivet belyst.
Periodvis uppskattar jag författarens personliga resa och upplevelser men två saker som för mig drar ner betyget 1. Bitvis speciellt i "faktadelarna" blir det ensidigt och ofta ganska svepande om vattenkraftens nackdelar eller misstag som begåtts. 2. Är något mer svårfångat men berättarjaget är ibland märkligt naivt och blir förvånat när hon möter någon som tycker om vattenkraft eller tycker att en damm är vacker, samtidigt som hon för ett resonemang om konflikter mellan byggnationer av vattenkraft och samerna.
Displaying 1 - 18 of 18 reviews