Hvordan er det at være 19 år og ikke forstå krigens grusomheder, før du står midt i dem?
Ginette er 19 år, da hun ser sin far og lillebror for sidste gang. Selv står hun uden at vide det foran sit livs mareridt i en af nazisternes mange udryddelseslejre. Men hun overlever og kan som en af de sidste fortælle om rædslerne.
”Jeg ved ikke, om I vil huske min historie, men det håber jeg. Nu er det op til jer at sørge for, at den består, så den slags aldrig sker igen. Og hvis I kun skal tage én ting med herfra, så er det, at man ikke skal hade hinanden. Det her er, hvad had fører til.” – Ginette Kolinka
"È la mia storia, l'ho subita. [...] Voi non potete immaginare, io si."
Forse le immagini più potenti sull'olocausto le ho viste qui. Poche parole, alcune in tedesco a me particolarmente familiare; un intero capitolo ne è invece completamente privo ed è quello senz'altro più impattante.
Le memorie dei deportati sono così tutte diverse, eppure da un certo punto di vista tutte uguali: sono persone che vivono la propria vita senza dare fastidio a nessuno, tranquillamente, e che improvvisamente vengono sradicate, deportate, torturate, uccise, perchè un pazzo ha deciso di farne il capro espiatorio.
Ginette è francese, ma potrebbe essere italiana, tedesca, polacca. La fame e la malattia non discriminano per nazionalità. Come tanti, aveva deciso di dimenticare i suoi 19 anni e la permanenza a Birkenau, ma dietro sollecitazioni dei giornalisti e in seguito alla nascita dei nipoti si è resa conto di non poter tacere: il mondo doveva sapere. Da quel momento è diventata una delle testimoni più attive.
"Ginette Kolinka" bygger på D'Hondts intervjuer med titelpersonen och hennes tid i Auschwitz. Teckningsstilen är långt ifrån realistisk, snarare nästan naiv och barnslig, vilket konstaterar mot det ofta hemska innehållet. Ginette är själv naiv och tror in i det längsta att inget ont ska hända, men när det väl sker krossas hon och har till slut inte mycket mänsklighet kvar. Just ärligheten kring dessa känslor är bokens verkliga styrka när den över 200 sidor följer hennes upplevelser av Förintelsen och ända in i vår tid.
Excellente BD qui retrace le parcours de Ginette Kolinka, depuis son adolescence heureuse au sein de sa famille juive jusqu'à sa déportation et ses multiples étapes.
Le dessin en noir et blanc accentue l'horreur des évènements vécus et insiste sur l'importance de ce témoignage.
Cette BD retrace le terrible passé d'une rescapée de la Shoah. J'avais lu un autre album sur le récit de Ginette Kolinka dans les camps de concentration, Adieu Birkenau: Une survivante d'Auschwitz raconte qui était également très réussi, mais celui-ci m'a peut-être davantage marquée encore. Sans doute est-ce dû au choix graphique de son auteure, à savoir des dessins en noir et blanc au style plutôt naïf. Le résultat en est saisissant. J'ai ouvert l'ouvrage en me disant que j'allais le commencer et en lire quelques pages. Je n'ai pas pu le reposer avant d'en avoir terminé la lecture. C'était prenant, limite hypnotique. Ce récit a eu sur moi un effet de sidération absolue alors même que j'en connaissais déjà la teneur et que j'ai déjà lu de nombreux livres sur ce sujet Ô combien difficile. Un récit d'une efficacité redoutable, dont la simplicité des mots et des illustrations va droit au cœur. Une fois encore, un ouvrage dur mais nécessaire, pour se souvenir et ne jamais oublier. C'est étrange de parler de coup de cœur pour une bande dessinée qui traite d'un pareil sujet, mais c'est assurément une claque littéraire.
Jag sätter ett lågt betyg, framförallt som att denna berättelse adaption till seriemediet inte fungerade särskilt bra för mig. Jag har ofta fått starka läsupplevelser av just dokumentära serier, både om andra världskriget och andra mycket mörka händelser. Men här kom bildberättandet, den barnsliga stilen och det narrativa flödet snarare i vägen för överlevarna berättelse.
Med det sagt, det var mycket intressant att läsa om en ung fransk judinnas upplevelser och av allt att döma, var hennes föredrag oerhört gripande. Det kändes bara inte som om just denna serie fångade allt det på bästa vis.
J'ai rencontré l'illustratrice aujourd'hui au salon du livre. Elle m'a conté l'histoire de cette femme incroyable qui ne cesse de partager son histoire.
Une histoire que l'on ne doit pas oublier. Une histoire d'une jeune fille ou insouciante et ayant une croyance en la bonté humaine, qui deviendra une femme aux sentiments déshumanisés par la méchanceté humaine.
Septembre 2023. Récit assurément bouleversant. Illustrations minimalistes. Ce sont celles-ci qui m’accrochaient moins donc mon 4/5 ne concerne pas le témoignage.
Lättläst trots tungt ämne. Boken är riktad till barn och ungdomar så bilderna är beskrivande men inte läskiga. Måste vara svårt att hitta rätt nivå när man ska göra en seriebok om förintelsen.
Fortrinligt gengivet vidnesbyrd om forbrydelserne, hadet, massedeportationerne og rædslerne under anden verdenskrig, på en gang sært distanceret og dybt engageret (involveret).
2019 träffar Aurore D’Hondt för första gången Ginette Kolinka, den tidigare lägerfången som överlevt Förintelsen, under ett samtal med studenter på universitetet i Brest. Aurore, som då var 19 år gammal, lika gammal som Ginette var när hon togs till fånga, och gick första året på ingenjörsutbildningen, har själv beskrivit hur den 94-åriga gamla damens vittnesmål känns som en örfil. Hennes långa och osminkade skildring av det fasansfulla livet i Auschwitz-Birkenau avslutades med en vädjan till studenterna om att föra minnet vidare och varna för vad hatet mot den andre kan leda till. Studenterna hade även gjort en utställning med anledning av Ginettes besök och Aurores bidrag var en kort tecknad serie som Ginette blev mycket imponerad av. Stärkt av denna uppmuntran beslöt sig Aurore för att göra en seriebok om Ginettes berättelse och resultatet blev boken Ginette Kolinka: Överlevare från Auschwitz-Birkenau som nu också kommit ut på svenska i översättning av Sandra Riomar på Kartago förlag.
Förutom den oerhört starka berättelsen med många vidriga detaljer om lägerfångarnas vardag, familjens splittring och den långa vägen tillbaka till livet efter fångenskapen så drabbas jag av Aurores skickligt enkla stil. De svartvita teckningarna med ansiktslösa nazister och plågade stora ögon hos lägerfångarna kan upplevas som cartoony men samtidigt känns de helt äkta. Det här är en mycket stark skildring av ett gripande vittnesmål av en självlärd tecknare som lagt ner hela sin själ för att föra Ginettes budskap vidare till eftervärlden.