En sommarkväll 2009 hittas tjugofyraåriga Frida död på en gårdsplan utanför Luleå, mördad av expojkvännen Martin efter en vårdnadstvist. Som mordvapen har han använt en slaktmask, ett redskap till för att avliva djur. Martin döms till fängelse, men blir flyttad till en rättspsykiatrisk klinik. Han är för sjuk.
Tretton år senare är Martin tillbaka på gården där hans föräldrar bor. Men han mår fortfarande inte bra, och familjen slår flera gånger larm till psykiatrin utan att få gehör. Då inträffar nästa katastrof. I ”Slaktmaskmördaren” djupdyker journalisten Niklas Svensson i fallet – och upptäcker att det som hände efter mordet är ett fatalt misslyckande från flera av samhällets instanser.
Jag har läst lite om det här mordet innan men den mest bara hört en podcast där fadern, Eilif, berättar om hur Martin misshandlade honom och tryckte ut hans ögon. Det var absolut intressant men gav inte någon djupare inblick i den problematik som fanns inom och kring Martin. Här går författaren desto djupare in i det som hände och försöker också få klarhet i varför Martin inte fick den hjälp han så väl behövde i ett tidigare skede. För Niklas berättar Eilif sin och familjens historia på ett sätt som får mig att verkligen känna för dem. Även för Martin. Men samtidigt blir jag förskräckt över hur oerhört korkat systemet faktiskt kan vara. Att man kan låta bli att ge hjälp till en familj där en medlem har en dokumenterad sjukdom som han missköter å det grövsta och där han dessutom redan begått ett mord. Men också att socialtjänsten än en gång misskött sitt uppdrag och tagit ifrån två små barn deras rätt till sina nära. Istället förhindrar socialtjänsten umgänge mellan barnen och deras släktingar, de skyller på att alla är för påverkade av det som hänt. Men det visar sig ju vara en viss svågerpolitik som inverkat på situationen där. Enligt min mening är socialtjänsten den institution som verkligen missköts värst och jag tror inte man kan få ordning på det som det ser ut nu. Istället bör den läggas ned helt och hållet och man kan istället börja på nytt med ett helt annat grepp, då kanske det skulle gå att rädda barn och unga som idag offras för att socialtjänstens personal överlag är inkompetenta och totalt utan självinsikt.