Priserna på livsmedel skjuter i höjden. Köerna till matutdelningarna blir längre och längre.
Barnen går till skolan med tomma magar. I Facebook-grupper ber folk om hjälp för att kunna köpa lunch, medan andra shoppar matkassar på kredit.
Ändå handlar den politiska diskussionen mindre om resursfördelning och mer om repression och bestraffning – om att peka ut vissa individer som moraliskt tvivelaktiga.
Allt fler länder stänger gränserna för de hungriga med löftet om att mätta sin egen befolkning. Politiska företrädare över hela Europa har dragit upp en tydlig konfliktlinje: Ät eller bli uppäten.
Motståndet har samtidigt blossat upp över hela kontinenten: folk säger upp sig, strejkar och vägrar betala krisen som skapats av de som alltid har mat på bordet. Arbetare inom livsmedelsindustrin kräver bättre villkor, samtidigt som civilsamhället organiserar sig för att mätta sina medborgare.
I det politiska reportaget Alla ska äta: Om mat, makt och moral bryter Elina Pahnke bröd med de som inte blivit inbjudna till middagsbordet, för att förstå vår tids hunger. Genom att följa kosten blottlägger hon samtidens konfliktlinjer – vilka som har makten att tillgodose människor med mat, och vilka som blir förvägrade det allra mest basala.
Alla ska äta skiftar fokus – från människors bordsskick, till vad som faktiskt serveras. Elina Pahnkes bok börjar i en sorts hunger – hos de vars tallrikar är tomma, för att sluta i en annan sorts aptit: begäret, längtan efter en annan sorts ordning, som utgår ifrån människors behov. Kort sagt: ett samhälle där alla ska äta.
Lättläst och intressant! Gillar Malmö-fokuset men att det är flera utblickar i övriga Sverige och världen. Många olika spår på temat mat-fattigdom och politik som går ut på att mätta vissa men inte alla - som vävs samman till en bra helhet. Läs om du vill bli riktigt jävla arg!! Vilket det är bra att bli då och då!
Känner som jag ofta gör med (fack)böcker skrivna av journalister att boken inte riktigt hänger ihop - man kan nästan känna var beståndsdelarna finns (artiklarna) och var utfyllnaden tar vid. Av den anledningen får boken inte riktigt fäste i mig annat än den generella känslan av frustration, ilska och uppgivenhet över samhällsskicket som är vår verklighet. Elina Pahnke lyfter dock ändå många viktiga tankar, här ett urval: "Om något saknas någon så antas det vara den enskilda människan som är dysfunktionell snarare än systemet den verkar i", gängkriminalitet som syndabock till strukturella och systematiska orättvisor, höjda matpriser som 'naturfenomen' - drabbar alla men ingen som drabbar/orsakar, mänskligt värde = vad en producerar, konceptet av en moralisk konsument - höga priser = etiska val.
Rekommenderar denna starkt. Mycket känslor.. Mest blev jag nog förbannad. Sen fanns det ljusglimtar så klart i form av alla eldsjälar som intervjuas.. Men i en perfekt värld skulle dom inte behövas. Bra skriven och intressant ämne.
Efter att ha läst denna är man minst sagt arg på hur samhället ser ut idag. Ojämlikheten är skrämmande. Jämförelsen mellan Findus och Hello Fresh är något av det mest intressanta jag läst! Rekommenderar starkt!!
Nästa år är det dags igen att göra vår medborgerliga plikt och rösta till riksdag, region och kommun. Då är det viktigt att vara påläst – här kommer ett riktigt bra tips!
Rakt och lättillgängligt om ett Sverige (och en omvärld) i välfärdskris, med maten som minsta gemensamma nämnare. Om en syn på moral som rättfärdigar att inte se till allas lika värde. Se istället till hur du framställer dig själv som konsumerande individ och därmed en önskvärd samhällsmedborgare!
Den här boken lyfter de fattigas röster. Runt borden på Helamalmös matprogram och vid de löpande banden på HelloFresh berättar de om att täcka över de hål i välfärden som staten rivit upp. Samtidigt riktar den strålkastaren mot de som tänjer på gränser och språk för att motivera orättvisornas existens.
Den är skriven utan sensationalism. Istället får krassa konstaterande av orsak och verkan ta plats. En presentation som visar att systemet helt enkelt fungerar precis som planerat:
”Oskyldig är bara den som har tillräckligt med pengar, som kan slå sig ner vid ett dukat bord och fråga om maten verkligen tillverkats under schyssta villkor.”
En viktig bok, förvisso, men det känns som att den inte tillför så mycket nytt. Det mesta är sagt innan. Men det finns säkerligen en och annan som skulle behöva läsa boken. Frågan är om de gör det. De som behöver.
Jag gillade boken men det var inte vad jag väntade mig. Den handlar inte så mycket om mat och ätande ur något psykologiskt eller som något kulturellt fenomen. Mer samhällskritik som använder maten som lins för att betrakta klass, makt och politik.
Formen lutar tydligt åt arbets- och samtidslitteratur snarare än filosofi: journalistiska nedslag, konkreta exempel och ett redan formulerat perspektiv som drivs fram genom texten.
Ett talande exempel är när boken ställer Matmissionens trängsel vid grönsaksdisken mot nyheter om Ica-handlarnas rekordvinster. Kontrasten är effektiv och avsiktligt provocerande. Pahnke undersöker inte bara de ekonomiska skillnaderna, utan vår inställning till dem: hur vi förhåller oss till extremt rika handlare som plockar ut miljardvinster samtidigt som kunder bokstavligen inte har råd att handla mat.
Forskarcitat vävs in, men de fungerar mer som stöd än som grund – det här är i grunden en essä, inte en utredning. Frågan som hänger kvar är inte hur systemet exakt fungerar, utan vilken roll de superrika tillåts – eller förväntas – ha i kapitalismen.
För mig så är det ok, lite spretigt och lite för mycket pamflett för vänsterpartiet. Men jag gillar det , säkert mycket därför att jag i stora drag delar författarens analys.
När boken är som bäst är den både fyndig och rolig, och lyckas formulera sådant som ofta känns självklart men som vi bara accepterar rakt av.
Samtidigt är det svårt att bortse från att boken sällan bjuder in till motstånd. Den argumenterar mer än den undersöker, och perspektivet skiftar sällan riktning. För läsare som inte delar utgångspunkterna finns det därför en uppenbar risk att texten upplevs som predikande snarare än utforskande.
Men jag tyckte ändå om min tid med den. En stark 3:a från mig.
Blir lite irrelevant med stjärnor för en sån här bok tänker jag..
Har inte läst nåt sånt här tidigare så kul att prova nåt nytt! Intressant och informativ, kul och belysande att använda mat som en lins att skåda olika samhällsproblem genom. Eventuellt lite för raljerande för min smak, samt saknar en viss nyansering. Två saker kan vara sant samtidigt, ex att klassskillnaderna vi har och som växer lokalt och globalt är helt sjuka och orimliga och ohållbara, och att det är fett störigt med buskörning i västra hamnen
En bok som utan stora åthävor skildrar den grundläggande oförmåga vårt samhälle uppvisar när det handlar om att se och åtgärda hur illa människor behandlas. Jag blir arg och upprörd av att läsa boken, och det borde jag ha blivit för länge sedan. När jag slår ihop den tänker jag: hur kunde det bli så här trots att kunskaper aldrig varit lättare att ta del av och trots att det egentligen finns resurser nog för alla människor. Vad kunde vi - och jag - gjort annorlunda? Och vad kan jag göra nu?
Ett samling behjärtansvärda exempel på orättvisor plockade från både Sverige och övriga världen. Författaren försöker hitta syndabockar. Några hittas, men många missas. Texterna är tankeväckande, men de spretar åt väldigt många olika håll och författaren levererar tyvärr inte några direkta lösningar.
Jag läste Alla ska äta precis efter att ha läst boken Mat och makt som också är ett journalistiskt reportage men från 1978. Trots tidsskillnaden drar båda böckerna liknande analyser och det är nästan lite obehagligt att Lasse och Lisa Berg i sin bok varnar oss för det nutida samhälle som Elina Pahnke beskriver så väl i sin bok. Mat är makt och makten är orättvist fördelad!
Långt välskrivet reportage om hur det är för dem som packar lådorna till Hello Fresh. Eller de som står i kö till Folkets skafferi, för att de inte har råd med mat från Ica. Och matleveranser till Gaza som inte kommer fram.
Boken är lite som ett längre reportage i olika delar/kapitel, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är så den startade. Första halvan, eller kanske första två tredjedelarna, känns mer välskrivna än sista delen/delarna i boken. Mkt läsvärd!