Du skulle inte ha skrattat, tänkte han, vad som helst annat. Han ledde dem uppför en brant stigning, genomkorsad av raviner, belamrad med stenblock. Blockens ryggar stack upp ur snön som kurande djur beredda till språng. De klättrade över hala vassa stenar, rispade skidorna, slant med stavarna. Den intensiva kölden frös ner hans hetta. Jag måste återerövra henne, tänkte han nu, en bit i taget.
Karl ser hur de två tittar på varandra, hans fru Mona och vännen Edgar. Edgar som är lugn, bredbent och självsäker – allt Karl inte är. Trion skidar ut i skogen, över den gnistrande kalla snön, medan Karl känner svartsjukan brinna inombords. Ett oväntat möte bland granarna blir vändningen och skogen den förlösande kraften. Stig Dagerman var en av det svenska 1900-talets mest tongivande författare. Denna bok innehåller utöver novellen Den hängdes träd även den älskade texten Vårt behov av tröst är omättligt.
Stig Dagerman was one of the most prominent Swedish authors during the 1940s. In the course of five years, 1945-49, he enjoyed phenomenal success with four novels, a collection of short stories, a book about postwar Germany, five plays, hundreds of poems and satirical verses, several essays of note and a large amount of journalism. Then, with apparent suddenness, he fell silent. In the fall of 1954, Sweden was stunned to learn that Stig Dagerman, the epitome of his generation of writers, had been found dead in his car: he had closed the doors of the garage and run the engine.
Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.
Dagerman. Jag vill på något sätt vara en sådan som gillar Dagerman men vi finner liksom aldrig varandra (med undantag av Att döda ett barn) och den här novellen, Den hängdes träd, samt texten Vårt behov av tröst är omättligt ändrade tyvärr inte på saken. Det är alltid något jag inte förstår när jag läser Dagerman.