Framåt sidan 20 inser jag att jag läst den här boken tidigare. Det är inte ett jättegott tecken.
Boken utspelar sig under en enda kväll då saker verkar gå åt helvete för samtliga inblandade. Alexandra är överklasstjejen som försöker ta livet av sig, Martin den velande datorkillen som lyckas ta sig in i Alexandras borttappade laptop och börjar förstå vad hon tänker göra. Hans tjej Esperanza är förortstjejen med tuff attityd som jagar efter den perfekta raptexten.
Jag tycker om böcker och filmer som utspelar sig under en begränsad tid. Det tvingar fram ett naturligt flöde och begränsar vad som faktiskt kan hända. Jag gillar också ungdomsböcker för sitt driv. Men det här funkar inte. Problemet är inte Mats Berggren. Han själv är nästan de två plusen på egen hand, för hantverksmässigt är han en bra författare. Han har det där drivet och det är inget fel på hur han skriver. Problemet är karaktärerna i boken han har skrivit. Martin vet inte om han är en velande nörd eller en "män är så här, kvinnor så här"-kille, Alexandra vet inte om hon är en bossig bitch eller ett offer för familjens påtryckningar. Esperanza känns som den mer välbalanserade av dem. Och eftersom vi träffar dem under en enda kväll (där väldigt mycket hinner hända!) så vet vi inte riktigt vilka de är när de går in i kvällen och vi vet inte riktigt vad de tar med sig från kvällen. Och det sorgliga är att jag inte riktigt bryr mig. Det som kunde bli något riktigt intensivt slutar i ett nästan sorgset "meh".