Beckomberga: Ode till min familj

by Sara Stridsberg

När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.

Beckom​berga – ode till min familj är en berättelse om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla. I Sara Stridsbergs bedövande vackra roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi om att fånga den som faller.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Sweden, Mental Health, Contemporary, Family, Novels

355 pages, Hardcover

First published July 1, 2014

About the author

Sara Stridsberg is a Swedish author and translator. Her first fiction novel, Happy Sally, was about Sally Bauer, the first Scandinavian to swim the English Channel.

In 2007, she was awarded the Nordic Council's Literature Prize for her novel Drömfakulteten (The Dream Faculty), which is her second novel and a fictitious story about Valerie Solanas, who wrote the SCUM manifesto, which Stridsberg has translated into Swedish.

Reviews

[Thomas Stroemquist · Rating 2 out of 5]

Well, so this was a terrible disappointment. I have been meaning to read Sara Stridsberg for a long time, since I saw the very good dramatization of "Drömfakulteten" (re-written for the stage by herself).

"Beckomberga", however, fails on a number of points. The kind of dreamy, image-laden poetic prose that this book relies so heavily upon is something that a mature author can get away with once in a while - here, it closes almost every chapter! Most of the time, this gives a very juvenile impression (yes I know that the narrative voice is of an adolescent girl, it doesn't help...) and distracts. And there are many chapters! There's actually more white than printed total page area I think. We get many birds wings, leaves and rocks against sky or grass or basically - lots of objects contrasting against lots of backgrounds!

There are pieces of very good writing (which is why I finished the book), but the story is awfully repetitive and not once was I tempted to backtrack if I was unsure about who was speaking or doing something because I knew we were chewing the same plenty more to catch up.

Final judgment: enough great material for a short piece of prose poetry, not for a novel.

[Annika Kronberg · Rating 1 out of 5]

Jag är så glad att jag är klar med den här boken. Jag kommer aldrig att läsa något av Stridsberg igen.

Jag har så svårt att förstå varför den här boken har fått så gott bemötande. Författaren har generellt fått lovord för sitt vackra språk, och trots att jag (tyvärr?) skulle kategorisera mig själv som en något pretentiös läsare tycker jag inte ens att språket är fint. Jag vill dessutom påstå att jag är en van läsare, men denna bok var otroligt svår att förstå. Jag greppar inte berättarjaget, man får inte lära känna karaktärerna, händelseutvecklingen är ointressant och intetsägande.

Jag hade hoppats på en nyanserad bild av psykisk ohälsa men jag måste säga att detta var platt fall. Jag kommer från och med nu inte lita på boktips från läsare som rekommenderar Stridsberg.

[Bjorn · Rating 5 out of 5]

You poor, poor Anglophones who don't get to read Sara Stridsberg. You should do something about that.

Beckomberga har mycket av det jag älskat i hennes tidigare romaner - medkänslan med de mest befuckade (är det ett ord? Vi behöver ett ord för uppfuckad som inte lägger hela ansvaret på den fuckade, utan att frikänna hen för allt), den förundrat lyriska prosan, personporträtten som säger bara precis så mycket som man behöver veta, berättarna som nästan blir lite för förtjusta i sina egna metaforer i jakten på ett sätt att motivera sina handlingar... Samtidigt är det också en av hennes egnaste berättelser, verklighetsbaserad men utan de tydliga kopplingarna till kända personer eller kända romaner som Drömfakulteten och Darling River någon gång kanske lutade sig aningen för tydligt emot. På Dagensbok.com beskrev Tone den som en modern Bergtagen, och det ligger någonting i det - symboliken för världen i stort ligger tydlig i bakgrunden och ibland i förgrunden; hon säger uttryckligen att Beckomberga mentalsjukhus liv (1932-1995) sammanfaller med den svenska välfärdsstaten, urbaniseringen, en förklaringsmodell på något vis. När Per Albin talade om folkhem blev det plötsligt också möjligt att behandla de sjuka, och att därmed definiera dem som sjuka, som något att stänga in och aldrig förvänta sig se igen. Jimmy Darling åker in på Beckomberga när Tjernobyl exploderar, understruket av mordet på Palme. (Jag tänker på vad Teju Cole skrev i Open City, att det moderna samhället har förlorat alla sätt att hantera trauma, inte kan spjälka katastrofer.)

Samtidigt är det ändå i det lilla hon arbetar, i beröringen, i vägran att döma ens för det hemskaste. Life is no way to treat an animal, som det står på en annan metaförfattares gravsten. Men det blir bara viktigare för det.

[Katri · Rating 4 out of 5]

4.5 tähteä

Niin hieno ja samaan aikaan koskettava kirja. Tätä on kaunokirjallisuus parhaimmillaan.

Sain kirjan juuri luettua ja tämä tosissaan vaatii sulattelua, joten blogissa myöhemmin lisää.

[Kate O'Shea · Rating 4 out of 5]

Set in Beckomberga, a mental institution in Bromma, this short novel tells the story of Jackie, a young woman whose family has been ravaged by poor mental health.

Her father, Jim, has been a regular patient at the hospital and Jackie visits him every day, spending time not just with him but also a cast of similarly troubled people plus Edvard (a psychiatrist). Jackie's mother, Lone, struggles to distance herself from Jim's problems without losing Jackie also.

The story is haunting and disturbing whilst also being a touching tale of a child's love of her father and her struggle to understand why he cannot get better.

My only tiny criticism is that there was an ever expanding cast of characters who flit in and out of the story and I got a little ost sometimes. Otherwise it is a beautifully lyrical novel that I would definitely recommend. All the characters are sympathetic - particularly Jim and Jackie.

Thankyou to Netgalley and Farrar, Strauss and Giroux for the advance review copy.

[Inga Grencberga · Rating 5 out of 5]

[..] Negaidi. [..] Dzīve nekad nesākas, tā tikai beidzas. Pēkšņi. Tā vienkārši. [..]

Šis gads mūs patiesi lutina ar brīnišķīgām grāmatām un lasīt’pieredzi. Ar stāstu pieredzi. Šī grāmata ir izcila. Ziniet to kāsu (lasi. sajūtu) Nordic blue? It kā vēsa, bet tajā pat laikā tik pilnīga un silta - tāda ir mana šīs grāmatas sajūta - stāsts un valoda, kādā tas izstāstīts. Nevarētu pateikt precīzāk, kā par šo grāmatu teikusi tās tulkotāja Dace Deniņa: “Autores valoda ar akvareļu toņiem glezno neparastu pasauli...”
Tādu pasauli, kurā mums negribētos nokļūt, bet tajā pat laikā tādu pasauli, kura jau mums ir tepat līdzās.

[..] Cilvēks, kas krīt, atrodas ārpus visiem likumiem. Tāpēc, ka kritienā nejūt gravitāciju.
[Einšteina laimīgākā doma] [..]

Cilvēki. Tumsa. Gaisma. Mīlestība. Dzīvība. Nāve. Cerība.

Cilvēki Bekomberijas pshiriatriskajā slimīcā. Tēvs un meita, kas viņu ikdienu apciemo.
Kas ar viņiem notiek pēc tam, kad slimnīcu slēdz? Vai tā ir tikai ēka? Vai [..] celtne kā simbols bēdām - Džima bēdām, visu citu bēdām. Savā ziņā atzīšana. [..]

Atzīšana.
Jā, cilvēki un pasaule ir mums tepat blakus, iespējams, mēs esam “cilvēki” un šī ir mūsu pasaule…

…un vienīgā gravitācija, kas mūs satur kopā, ir mīlestība.

[Mind the Book · Rating 5 out of 5]

Stridsbergstämningen. De vackraste och mest intensiva läsupplevelserna någonsin står att finna i Drömfakulteten, Darling River och den här. Poetiskt mörker. Det där med att "sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne". (Astrid Lindgren)

Har längtat efter att läsa sedan Bokmässan http://lasdagboken.blogdns.com/index...., men p.g.a. strikt pocketpolicy kunde det inte ske förrän nu.

Detta är andra svenska romanen på kort tid som berör psykiatrireformen. Den andra är Kristofer Ahlströms Ett liv för lite. De båda har också gemensamt att de är stockholmsskildringar och har invävda, nyhetskrönikeliknande samtidsmarkörer. Hos Ahlström Kalla kriget och framåt, om jag minns rätt. Hos Stridsberg Palmemordet, Da Costa-fallet och Tjernobyl som starkt påverkade oss 70-talister under uppväxten.

[Tove Selenius · Rating 3 out of 5]

Nej, Sara Stridsberg lyckas inte gripa tag i mig, och det irriterar mig att jag inte kan begripa varför. Hon är en adekvat berättare. Hon har ett känslosamt ämne och välformade kärl som bär fram det. Ändå blir jag inte sådär berörd som jag borde bli av litteratur av den här kvaliteten, någonting är off och jag känner mig nästan urskuldande gentemot författaren: jag har inget konstruktivt att komma med.

[Sara · Rating 4 out of 5]

Välähdyksittäin avautuva kertomus tyttären ja merkittävän osan elämästään Beckombergan mielisairaalassa viettäneen alkoholisti-isän suhteesta tyttären näkökulmasta. Kaunis ja surullinen mutta lyhyet luvut ja kevyt lukea. Välähdyksenomaisuus ja tuokiokuvat ovat juuri oikea tapa raottaa perheen ja sairaalan historiaa ja kuljettaa tarinaa. Vastaavanlaista en ole aiemmin lukenut.

Mietin, miten kerronnassa voi soida korkeimmalta rakkaus, kun syytä vihaan ja katkeruuteen olisi ylen määrin. Todella vaikuttavaa, monella tapaa.

Lukiessa tuli paikoin mieleen iki-ihana Vår tid är nu (Aika on meidän) -sarja. Estetiikassa on jotakin samaa, samoin hyvinvointivaltion (kultakauden) kuvauksessa. Ja miljöönä sama Tukholma.

Suosittelen isolla K:lla kirjoitettavan kaunokirjallisuuden ystäville. (Vinkkinä, että kovakantisen sai ainakin vielä viime viikolla Akateemisen alesta kympillä. Kirjastoistakin, jopa Helsingistä, saa mukavasti, mutta en nyt ole maisemissa. Laitoin Stridsbergin kaksi muuta uusinta? hittiä? varaukseen, joten ensi viikolla luvassa mahdollisesti lisää Stridsbergiä.)

[Sintija Buhanovska · Rating 5 out of 5]

Izcila, izcila, izcila skumju, cerību un zaudētu ikdienu grāmata. Stāstā saviļņojoši brīži, kad gribas kādu varoni cieši apskaut vai sapurināt. Mīlestība, gaidas, upurēšanās. Viena no 2023. gada lieliskajām grāmatām. Iesaku kvalitatīvas pārdomu literatūras cienītājiem.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 5 out of 5]

Vilken smärtsam sorglig poetisk och vacker berättelse.
Blinkar Stridsberg till Sylvia Plath?
Huvudet i ugnen, namnet Jimmie Darling känns besläktat med Johnny Panic, också den utspelar sig på ett mentalsjukhus (väl)

[Mai Laakso · Rating 5 out of 5]

Vanha mielisairaala on kirjan miljöönä. Jackie, nuori tyttö, on joka päivä mielisairaalan muurien sisällä, sillä hänen isänsä on siellä potilaana. Tuohon aikaan mielisairaat suljettiin muurien sisälle, pois normaalien katseiden alta. Hoito oli laitoshoitoa. Jackie halusi olla isänsä lähellä, vaikka ei isä siitä juuri piitannut. Isä oli alkoholisti, hän oli sitä koko ikänsä. Kirja on aika traaginen kertomus lapsen rakkaudesta ja huolenpidosta, hänellä on vain se yksi isä. Äiti jätti tyttären yksin ja matkusti ympäri maailman valokuvaamassa. Isä oli yhdenlainen narsisti, joka piti lastaan otteessaan ja kuvaili miten tekee itsemurhansa. Isän sairaudelle oli myös rankka tausta. Tämä kirja oli tarina hulluudesta, rakkaudesta, kuolemasta ja niistä eväistä joilla selvitä itse sairastumatta samaan hulluuteen.

[Laura · Rating 3 out of 5]

Monin tavoin kaunis ja sydäntäsärkeväkin romaani mielenterveydestä, niin perheen kuin yhteiskunnallisemmankin näkökulman keskeltä. Pirstaleista muodostuu hieno kokonaisuus, kudelma kantaa hienosti loppuun saakka. Ei ehkä ihan henkilökohtaista lukutyyliäni, mutta raikas poikkeus ehdottomasti.

[Učitaj se! | Martina Štivičić · Rating 3 out of 5]

'Beckomberga', roman nagrađen Nagradom Europske unije za književnost, zanimljiv je prikaz odrastanja jedne djevojčice unutar zidova švedske psihijatrijske bolnice Beckomberga.

Sada već odrasla, Jackie nas vodi na putovanje svojim sjećanjima u kojima glavnu ulogu igra njen otac, Jim, koji je nakon neuspjelog pokušaja samoubojstva završio u Beckombergi. Jackie oca često posjećuje i, baš kao i on, u Beckombergi ne vidi zatvor, već utočište. Sprijateljuje se s pacijentima i osobljem bolnice i ondje provodi gotovo svo slobodno vrijeme, promatrajući kako se granica između onoga što svijet smatra normalnim i onoga što svijet smatra ludim vječno mijenja, slabi, a ponekad i posve nestaje.

Tema kojom se roman bavi - institucionalizacija i psihičke bolesti općenito - nije jedna od tema o kojima se u društvu rado raspravlja. Institucionalizacija kao pojam predstavlja nam često nešto zastrašujuće, nešto što je, u slučajevima kada u obitelji ili među prijateljima imamo nekoga tko se bori s psihičkim bolestima, zadnja mogućnost koja nam preostaje, zadnja slamka spasa za kojom ćemo i tada vrlo nerado posegnuti. Psihijatrijske institucije često nas straše, dok, s druge strane, u njima vidimo mjesto - utočište - na koje ćemo odvesti nekoga kome sami ne možemo ili ne znamo kako pomoći. Sara Stridsberg taj je paradoks našeg odnosa prema psihijatrijskim ustanovima sjajno opisala:

"Lako je idealizirati ustanovu kao savršeno mjesto koje će činiti sve ono što se mi ljudi nemamo snage natjerati da činimo jedni za druge. Istovremeno je zastrašujuće jer predstavlja ono nesavršeno u nama: neuspjeh, slabost, samoću."

Ne znam koji je točno razlog iz kojeg nam i sam pogled na psihijatrijske ustanove izaziva neki neodređeni osjećaj straha. Možda se zapravo bojimo toga da i sami ne obolimo od neke psihičke bolesti pa budemo primorani stupiti unutar zidova te ustanove, jer se bojimo da iz nje onda više nikada nećemo izaći. Pretpostavljam da nam je teško pojmiti da postoji još jedan izlaz iz bolnice, osim smrti - ozdraviti. Stridsberg je i taj osjećaj sjajno uspjela uhvatiti u jednom razgovoru između Jackie i njenog oca:

"'Kad ljudima kažem da si bio u Beckombergi, svi uvijek misle da si mrtav.', kažem.
'Zašto to misle?'
'Valjda Beckomberga ljudima znači upravo to, kao i sve stare psihijatrijske bolnice - mjesto izvan svijeta iz kojega čovjek nikada ne izađe živ.'"

Unatoč temi koja možda zvuči zastrašujuće, ovaj roman nije nimalo zastrašujuć, upravo suprotno. On predstavlja putovanje niz stazu sjećanja i uspomena, većinom dragih. Ozračje romana pomalo je melankolično, ispunjeno sjetom i nekom neodređenom čežnjom za drugim vremenima, ali je i nekako ugodno, te stvara lijep osjećaj tijekom čitanja.

Inače, psihijatrijska bolnica Beckomberga stvarno je mjesto. Otvorena je 1932. godine u Brommi, blizu Stockholma i sredinom 20. stoljeća bila je jedna od najvećih psihijatrijskih bolnica u Europi. Autorica se u ovom romanu u nekoliko navrata osvrće i na povijest bolnice, dajući nam uvid u to kako su bolnicu doživljavali - neki kao nepoželjno mjesto straha, a neki kao utočište i mjesto kojega se prisjete sa sjetom.

Strah - ne samo od psihijatrijske bolnice - također je tema o kojoj ovaj roman progovara. Jackie strah prati kroz sva njena sjećanja: strah od gubitka slobode i strah da postoji nešto u njoj zbog čega će završiti kao njen otac - ne zatvorena u bolnici, nego zatvorena među strahovima svog uma. No, umjesto da joj i sama bolnica ulijeva strah, Jackie na nju gleda kao na mjesto na koje može od svih svojih strahova pobjeći. Jackien otac Jim o bolnici jednako razmišlja, dok je izvan nje neprestano depresivan i neprestano razmišlja o samoubojstvu. Depresija je nešto što je također vrlo dobro oslikano u ovom romanu: bolest kojoj je teško naći uzrok, ali koju karakterizira činjenica da je osoba koja od nje pati duboko nesretna, baš kao Jim.

Podnaslov ovog romana - 'Oda mojoj obitelji' - ovdje stoji s dobrim razlogom. Dok čitate o Jackienim sjećanjima, ne možete se oteti dojmu da su ta sjećanja pomalo autobiografska. Nekim dijelom ona to vjerojatno i jesu, budući da je autorica roman posvetila svojoj obitelji, iz koje je netko također proveo neko vrijeme u Beckombergi.

Zanimljivo je bilo čitati o jednoj psihijatrijskoj ustanovi, različitim individuama koje su ondje našle svoj mir i različitim načinima na koji svatko od njih tu bolnicu doživljava. Posebno je zanimljivo bilo vidjeti kako je jedan ne baš omiljen tip ustanove ovdje oslikan posve različito od onog uvriježenog mišljenja kakvo ljudi o takvom mjestu obično stvore. Zanimljivo se bilo i s Jackie prošetati niz njenu aleju sjećanja, upoznati ljude i mjesto koji su joj obilježili djetinjstvo, kao i vidjeti iz prve ruke kako depresija i različiti drugi psihički problemi utječu na osobe koje su se s tim problemima prisiljene nositi.

Nakon čitanja ove knjige, možda nam pogled na neku staru, davno zatvorenu psihijatrijsku ustanovu ili sam pojam te ustanove više ne izazovu osjećaj straha, već interesa: o ljudima koji su kroz nju prošli, sudbinama kojima je svjedočila i o životima koji su unutar i oko njenih zidova proživljeni.

[Arta · Rating 5 out of 5]

…mēs visi esam jukuši

[Erica · Rating 2 out of 5]

Total besvikelse. Pubertalt försök till poetisk prosa. En löjlig fantasi om att livet som barn bland psykiskt sjuka och missbrukande vuxna skulle vara nån slags vacker melankolisk dröm. Varför är den här romanen så uppskattad?

[Bokoholist · Rating 4 out of 5]

"Oh fuck" var det enda som ekade i skallen när jag slog igen den.

[zandrama · Rating 5 out of 5]

En av de bästa böcker jag någonsin har läst, trots att ämnet är svårt och handlingen mörk.

[Kate · Rating 5 out of 5]

I wasn’t quite sure what to expect when I began Sara Stridsberg’s The Gravity of Love, a story about a Swedish psychiatric hospital. What I got was a mesmerizing, beautifully written and sometimes alarming story, told predominantly through the eyes of thirteen-year-old Jackie, the daughter of one of the hospital’s patients, Jim. Jim is an alcoholic with a suicide-wish –

‘He has made up his mind to die, again. He announces it, in so many words, as soon as he comes through the door… “I don’t want to be old, Jackie. There’s nothing left to live for.” He has come to Stockholm to say goodbye… and asked for my blessing; and I have given it to him because I generally give him what he asks for. I have always been silenced by his presence, all thought inside me erased.’

The narrative moves back and forth in time and throughout, there’s an ethereal quality to the writing. Vignettes – of twilight hours, a fur coat, a broken string of beads, a curiosity shop, a doctor who may be as mad as his patients, and trees in the park – are stitched together with Stridsberg’s tremendously lovely words.

‘The stars seemed to have slipped slightly in the sky, and in the darkness we hear the ocean’s breathing, which never stops, the heavy waves beating against the shore before they draw back into the deep.’

I was particularly taken with her various descriptions of light –

‘The beautiful, terrifying, desolate light that spilled over, illuminating the night around him and betraying a special kind of intensity and recklessness, something unstoppable, a raging fire, the sheerest drop.’

‘We land in Cariño at dusk, the hour when shadows fade and vanish, when the light becomes gentle and weightless in place of the harsh white Spanish sunshine.’

‘Above them hovers a cloud of cigarette smoke. Grainy morning light, yellowish, like fever.’

Stridsberg understands things very deeply – loyalty, mental health and the impact it has on relationships, institutionalisation, a child’s unease – but writes about them in a way that is deceptively simple. The story is compact – you drift along, immersed in wondrous descriptions of starlit nights and lying in long grass, and then the punches are delivered, swift, hard and straight to the heart.

‘It is easy to idealise the institution as the perfect place that will do everything we human beings cannot bring ourselves to do for one another. And yet it is terrifying too, because it represents the imperfect in us: failure, weakness, loneliness.’

‘I think it must be love that is the true madness: passion, vertigo, hysteria.’

4.5/5 An exceptional, unsettling book – it’s not for everyone but I want more Stridsberg.

I received my copy of The Gravity of Love from the publisher, Quercus Press, via NetGalley, in exchange for an honest review.

[Susanna Rautio · Rating 4 out of 5]

Kirja kuin runo - ja lyyrinen tarina. Stridsbergin Niin raskas on rakkaus sisältää julmankauniin tarinan jumalaisen kauniisti kerrottuna. Kun Kjell Westö sanoo, ettei ole vuosikausiin lukenut mitään näin kaunista, olen hänen kanssaan samaa mieltä.

Kirjan ruotsinkielinen nimi Beckomberga. Ode till min familj kertoo paljon. Tämä on omaelämänkerrallista ja Beckomberga oli mielisairaala. Mutta ei laitossairaala vaan hyvinvointivaltion hoivakoti. Ja hulluutta oli monenlaista, monille vapautta ja elämän onnellisinta aikaa.

Mutta läheisille se oli raskasta ja pelottavaa. Paitsi Jimin tyttärelle Jackielle, jota se veti hullun lailla puoleensa.

Kirjasta voisi sanoa paljon kaunista ja aiheesta vaikka mitä! Eniten ihailen Stridsbergin kirjallista kykyä saada sairaampi ja terveempi maailma keskustelemaan keskenään. Siihen tarvittiin lyriikkaa ja poikkeuksellisen vapaata mieltä.

"Hyvästi pikku perhonen. Lähde lentoon nyt...Perhonen kohottaa siipensä ja lentää vähän matkaa, kunnes se yhtäkkiä vaipuu nurmikolle ja jää makaamaan."

[S · Rating 3 out of 5]

I know I should give this four stars at least, but since I personally didn't enjoy this particularly above average, I have to settle for three. The writing is accomplished of course, but the relentless dream-like style of the narrative made me lose track of what I had just read about, and it became a bit repetitive over all. Thus, the style was not as effective emotionally as it could have been, and it even worked against itself.

I also found Olof's sections a bit... unnecessary. I know that the institution's name was the original title of the novel, and I agree that the place was almost a character itself, but I think the novel would have benefited from being just the story of Jim and his family.

However, despite my complaints I have to say that the story was very thought provoking and interesting as a whole. This really is a beautiful novel. I recommend this especially to the friends of Proust.

[Isidora · Rating 5 out of 5]

Det är vackert men sorligt, svårt och mörkt i "Beckomberga". Det är alltid på det sättet hos Sara Stridsberg, men jag blir lika lycklig varje gång jag läser hennes böcker. Jag trivs med det poetiska språket (havet, fåglar, vingar, fjärilar, träd, himmel finns här som vanligt) och uppskattar att hon tar ord för de svaga, misslyckade, ensamma. I "Beckomberga" har hon gått vidare och skrivit en ren och fulländad bok som har allt. Kompositionen, språket, karaktärerna som jag gråter med, visdom, vemod. Det gör ont att läsa och när jag stängt boken, sitter jag och försöker andas ut igen. Men, som sagt, är jag ändå lycklig för att det är så vackert. För mig kan litteratur inte få ett högre betyg.

[Mar · Rating 4 out of 5]

Synes språket i boka flyter veldig fint. Det er nesten sånn at forfatteren maler bilder med ordene hun bruker. Sitter igjen med en følelse av at jeg ikke vet om jeg har fått med meg alt godt nok ettersom jeg rushet det litt. Men men. Gråt litt på slutten.

Delen om at Jim ville at Vita skulle begraves i vårkåpen sin traff meg virkelig.

«Lone har alltid sagt at mitt og Jims ansikt er skåret med samme kniv, og når jeg ligger våken i det første morgenlyset og ser på fotografier av oss tre fra Beckomberga som henger over sengen min, ser jeg at jeg likner på begge, at jeg både har umetteligheten til Jim og ensomheten til Lone i meg.»

[Anna Catharina · Rating 1 out of 5]

Schlicht und ergreifend nicht mein Buch. Die Erzählung springt teilweise Satz für Satz in Zeit und Raum hin und her. Viele Namen fallen völlig zusammenhangslos und der Inhalt erschließt sich bruchstückhaft. Wer das mag, kann hier glücklich werden, ich war es nicht.

[Amanda Almén · Rating 2 out of 5]

Boken var lättläst och gick fort att läsa klart. Det var intressanta och ganska spännande personer som var inblandade i historien, men berättartekniken gick inte riktigt fram. Det kändes som korta minnesbilder som bara placerats in i boken här och var, inte nödvändigtvis där de passade som bäst, utan där de fick plats. Personerna upprepade sig hela tiden, och samma saker antyddes gång på gång. Jag tycker inte riktigt läsningen flöt på, jag fick inte riktigt fatt på kronologin, och förstod inte hur, när eller varför saker och ting utspelade sig. Kändes lite som att jag kunde hoppa över stycken här och där för att de ändå inte hade något att göra med sidan som kom därefter. Trist då ämnet var, och är, spännande!

[Linda Roman · Rating 2 out of 5]

Många vackra meningar och dialoger men alldeles för fragmentariskt för min smak. Första halvan av boken väntade jag på att få grepp om berättarpersonen och berättelsens handling, andra halvan av boken längtade jag mest efter att boken skulle ta slut. En mycket sällsam historia som jag absolut kan se skönheten i men som aldrig riktigt fastnade hos mig, kanske mest på grund av att jag aldrig fick känna något för berättelsens jag. Jag hade kunnat känna så mycket om jag bara fått lite mer.

[Älskade här är jag · Rating 5 out of 5]

Är förvisso svårt förtjust i skönlitteratur om och i själslig patologi, men ändock: intill "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" och "Orbitor" är "Beckomberga - ode till min familj" det bästa som litteraturåret 2014 bringat. Så mörkt och olyckligt, stillsamt, serent och oskylt!

[Sanna Zitron · Rating 5 out of 5]

Den här boken gick från total besvikelse till en av mina mest magiska läsupplevelser. När jag läst sista sidan ville jag bara börja om igen för att ge början en välförtjänt ny chans. LÄS!!!

[Nathalie Paterson · Rating 4 out of 5]

Allt är vackert men sorgligt på samma gång.

[Marianne Barron · Rating 5 out of 5]

Tom for ord og følelsesmessig totalt utslitt. For en roman!