V drobných a téměř minimalistických textech povídkového souboru Mezi stromy nahlíží autor do lidského nitra, formovaného životem v osobitém islandském prostředí, dávnými vzpomínkami, subtilními mezilidskými vztahy i osamělostí. Zachycuje prchavé okamžiky v životě i smrti protagonistů, okamžiky naplněné tichem, v němž rezonuje skryté napětí. Vnější prostředí odráží vnitřní svět postav, zcela všední situace se prolínají s nevysvětlitelnými momenty. Důležitou roli v povídkách hrají vizuální a zvukové vjemy, které jsou vystiženy velmi jasně, zatímco hranice mezi každodenní realitou a mytickým světem zůstávají zamlžené. Fantastično však není protikladem, nýbrž paralelou moderního přetechnizovaného světa, který působí na jednotlivce stejně chaoticky a destruktivně jako mystické síly. Povídky oscilují mezi úzkostí z nepochopitelného a hlubokým porozuměním pro člověka, smrtelného tvora, který může být zranitelný i nečekaně silný. V roce 2011 získala nejprestižnější skandinávské literární ocenění, Cenu Severské rady za literaturu.
Gyrðir Elíasson's family comes from the Eastfjords but he grew up in the town of Sauðárkrókur in the north of Iceland and went to both elementary school and college there. He lived for a while in the western part of the country, in Borgarnes and Akranes, but later in Reykjavík. Gyrðir has been a full time writer almost all his adult life, he has published a number of poetry books, novels and collections of short stories. He is one of Iceland's most acclaimed writers of his generation and has been awarded for his work. He is an avid translator, especially of books about and by American aborigines, and has translated four of Richard Brautigan's novels.
Margar frábærar sögur hérna. Maður er farinn að þekkja umfjöllunarefni Gyrðis, persónurnar og framvinduna en það skiptir engu, gæði eru gæði. Hlustaði á þessa á barnavagnagöngu og þá renna sögurnar enn frekar í eitt. Eins og maður sé að lesa um mörg multiverse-líf sömu persónunnar. Örlögin þeirra eru ólík en þær eiga sameiginlega tregann, einmanaleikann og skilnaðinn við eiginkonuna.
Bestu sögurnar í Milli Trjánna eru með því albesta sem ég hef lesið eftir Gyrði. Angurvær, fyndin, kósý, vekur mann oft til umhugsunar. Mæli eindregið með.
Gammal reflektion över boken, som jag använde på ett skrivcafé:
Novellsamlingen Bland träden är fylld av korta, ofta absurda och märkliga, ibland "övernaturliga" utsnitt, så korta att de nästan inte ens kan kallas noveller. Själv säger han att "Jag är inte säker på att det är noveller faktiskt, man kan kanske beskriva dem mer som skisser, vissa är mer dikter än noveller" i en artikel i DN. Och det kände vi nog av lite också, när vi läste den i måndags på skrivcaféet. Samtalet efter uppläsningen, som jag gjorde slumpvis för att ge ett brett urval på hur hans noveller kan se ut, rörde sig kring frågor som: är det meningen att man ska förstå? Ska man läsa dem mer som dikter än som traditionellt berättande? Man kan inte måste förstå allt. När vi läser dikter tar vi till oss en känsla, en bild eller en stämning, tex - och lite samma kan det vara då man läser dessa noveller. Det har oftast inte skett någon förändring, ingen peripeti, ingen katharsis. Eliasson ger ett utsnitt, nästan som ett slags stream of consciousness, av verklighet, så märklig som verklighet kan vara. För tänk efter: hur irrig är inte våra tankar under en dag? Och inte landar de väl alltid någonstans, i någon slutsats? De hoppar från den gulliga katten på gatan, till att fundera över hur kattkött skulle smaka, eftersom vi läst en artikel om att man äter katter i något avlägset land, och glider sömlöst över till något annat, trivialt. Som om vi var helt känslokalla, men det är vi ju inte. Våra tankar är bara irriga, inte iordninglagda, inte finpustade. Och lite den känslan får jag när jag läser dessa noveller. Att de klippt ut en klump tankeassociationer, serverade i gestaltning. Ibland betyder det något, ibland inte. För någon betyder det något, för någon annan inte. Ett annat slags skrivande, som inte strävar efter att vara snyggt eller fylla en tydlig berättande funktion.
Kniha se četla docela rychle, povídky celkem odsypávaly. Chápu, že se autor snažil zachytit jen prchavé okamžiky, běžné dny, ale kniha plná povídek na čtyři pět stránek, po jejichž přečtení jsem si řekla jenom: "Cože, co to má být?!", to není nic pro mě.
Збирка 47 кратких прича, наизглед обичних, свакодневних дешавања, али са примесама натприродног, паранормалног, повремено језовитог; често необичног или надреалног расплета. Не могу рећи да сам одушевљен, али ипак није ни за бацање. Солидна тројка.
En novellesamling der tog mig lang tid at læse, fordi hver eneste af dem, efterlod læseren med mærkelige uforklarligheder som skulle sætte sig, før jeg kunne fortsætte. Men sproget var fantastisk og historierne fængede med det samme. Selv mine børn blev grebet at stemningerne og billedsproget og blev helt stille, når jeg læste et par for dem.
Ikki sum at siga tað at geva bókini karakter. Nógvar av søgunum vóru áhugaverdar og fáa ein at hugsa um líkt og ólíkt, meðan fleiri av teimum vóru ikki til at fáa høvd ella hala á. Mær dámdi væl savnið, tær søgurnar sum vóru góðar, vóru GÒÐAR, meðan hinar vóru bara snedigar.
Eg tími (ella dugi) ikki at skriva eitt umhugsað ummælið av bókini, men til tann, ið hevur áhuga fyri minimalismu, og vøkrum prosa, kann savnið greitt viðmælast. Søgurnar eru løgnar, lesarin hevur oftani torført við at skyna mun á veruleika og dreymi, men tað er við til at gera savnið áhugavert, og ikki minst undrunarvert.
Savnið skal ikki lesast úr enda í annan, út í eitt, men sodna í smáum bitum, ein søga nú, og ein onnur tá.
Fýra stjørnur, sjálvt um tað vóru fleiri søgur mær ikki dámdi.
Povídková kniha se směsicí příběhů ze současného života na Islandu. První část knihy je neuvěřitelně nudná - většina povídek nedal a smysl, chybí jim zápletka nabo rozuzlení, případně obojí. Druhá část knihy je lepší - příběhy zklouzávají častěji do snových a surrealistických poloh, ale často stále bez nějakého dějového nebo myšlenkového zakončení. Povídky jsou velmi různorodé, jak obsahem, tak kvalitou, jako by je snad nepsal jeden stejný autor.
Nechápu jak mohla tato kniha získat Cenu Severské literatury 2011. Toto prestižní ocenění byl jediný důvodů, proč jsem knihu ve třetině neodložil. Kdybych to byl udělal, asi by můj čtenářský zážitek nijak zásadně neutrpěl.
Přečtení knihy mě nijak neobohatilo. Doufal jsem v lepší počtení..
Dulúðugar og áleitnar smásögur. Margar kallast á við yfirnáttúruleg hughrif, aðrar á við tilfinningar og sumar fannst mér hreinlega skrítnar. Þær sitja þó eftir í minningunni, heillandi og kalla á meira.