Jest sobie wioska. W wiosce mieszkają ludzie. Dzieci i dorośli. Wokół wioski jest coś, co się nazywa Przyroda. Dużo lasu, trochę krzaków, jakieś jezioro i jakieś morze. Mieszkańcy wioski lubią Przyrodę, na przykład piękne kolorowe liście jesienią. Ale kiedy zbrązowieją i zgniją – nie, taka Przyroda tylko przeszkadza, najprościej będzie wyciąć drzewo i problem z głowy. Tylko co dalej?
W swojej książce obrazkowej Emma Adbåge w przewrotny sposób pokazuje, do czego może doprowadzić bezmyślne niszczenie przyrody.
Jag lär mig svenska. Jag bad en bibliotekarie att rekommendera en barnbok och det här var det. Jag använde Google Translate för att hjälpa mig att läsa den. Det var en absurt och roligt bok. Denna recension är också översatt med Google.
En bok som verkligen överraskade. Berättelsen kan beskrivas som ett stort crescendo som till slut exploderar, men sen plötsligt blir tyst. Men tystnaden och lugnet är på något vis rubbade av det som nyss hänt.
Budskapet nådde kanske inte treåringen men han ville bläddra i boken efter högläsningen. Asfalten och skiten träffade däremot mig i sin fulla brutalitet. Jag blev lite förskräckt men ville också skratta. "Jävla natur" (jag läste kanske inte just det så högt) skrek människorna i boken, men boken ryter tillbaka, ännu högre.