Med dikten som metod gestaltar Straffkolonien asylsökande och förvarstagning som kroppslig och själslig erfarenhet. I starka, enkla bilder och utsagor skildras flykten, förhören, förvaret, förtvivlan. Känslan av att vara dömd, av att förgäves försöka passa in berättelsen om sitt liv i den ram som processen kräver. Den skoningslösa väntan. Här finns också maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet på den dömdas kropp. Oönskad, lögnaktig, avvisad. "Skulden står alltid utom tvivel", som Kafka skrev. Dikterna gestaltar både ett slags yttersta skörhet inför lagen, och vad utövandet av lagen gör med språk och människor.
Som Kafkafrälst kan jag inte annat än rysa över hur väl Straffkolonien åberopas i dessa dikter, som beskriver hur det är att komma som asylsökande till Sverige. I dikterna har rader från migrationsverket, polismyndigheten och försvarsmakten använts, i något som jag uppfattar som delvis den dokumentäriska stil tex Kapla använde för sina intervjuer från Osebol, känslan är protokollen har delats upp i poetisk radbrytning, och namn samt specifika handlingar strykts ur dem. Detta förfarande med ett åtminstone tänkt eller upplevt grundmaterial, gör det desto kraftfullare i denna form, och gör släktskapet med Kafka ännu tydligare – det labyrintiska omöjliga moment 22-loopande som ”maskinens” makt utgör – ogenomträngligt. Maskinen, det är alltså ”staten”, eller migrationsverket osv. Maskinen, är givetvis också maskinen som skriver den dömdes straff på dess kropp, i Kafkas novell helt bokstavligen – i Sultans diktsamling om och om igen i symbolisk mening men inte desto mindre sant.
Det finns flera andra spår som bakas in i den här samlingen. Det ena är från nordisk mytologi, huldra och maror exempelvis, som jag upplever beskriver ett tillstånd diktjaget befinner sig i, under den process som hon beskriver.
Jag tänker också på ordet ”ingen” som upprepas genom diktsamlingen, och direkt får mig att tänka på Odysseus, så den bilden bär jag med mig genom processen. Odysseus knep att kalla sig själv för ingen, när han ska lura den stora cyklopen så att han kan ta sig ut ur dess grotta och fortsätta sin långa färd hemåt. Här finns många paralleller till en migrationshistoria, men jag är på något sätt glad att den bara hintas varsamt, och att det just är ”ingen” som används som symbol, istället för att dra på hela Odysseus symbolkofta.
Jag upplever det också som en bedrift att trots referensen till Kafka, inte överanvända ord som ”processen”, utan luta sig mot just Straffkoloniens symbolik, som räcker gott och väl. Det finns inget överbelastat här, och texten kan på så sätt vara sin egen, trots sina referenser.
Det finns mycket att tala om, upplevelsen av myndigheter som kontrollerande, obegripliga organ som inte ser människan trots att de basunerar ut ett språk som låtsas se människan, tex. Att det inte är ett fängelse men upplevs som ett fängelse. Att man blir bedömd för sin situation av hopplöshet och utsatthet, ifrågasatt för din känsla av utsatthet och hot, och kan bli avslagen på en så osäker grund som hur väl man har lyckats förmedla sin traumatiska situation /medan man är i trauma/ - det finns så mycket omänsklighet och ovärdighet i detta. Även ställt mot personalens språk, och deras interna jargong som också tagits med i boken, som firande med champagne vid utvisningsärenden. Man vill kräkas. Kräks gör också de som befinner sig i den här labyrintiska processen, och jag förstår dem fuller väl.
HELT otrolig. Wow. Har inte läst mycket poesi innan men det här gick rakt in, började gråta efter en kvart. Så skarpt, så kritiskt, så humant och känslosamt och och bra, perfekt balans mellan ironi och klarspråk. Rekommenderar till alla som någonsin har funderat en tanke kring asyl, migration och människor.
”samtidigt på utsidan sitter några och talar om ditt fall säger så fruktansvärd som den saken är säger det som väntar är längt värre sager när jorden skälver i sit sista skalv och jorden kastar upp sina bördor och människan ropar vad har hänt den dagen skall jorden berätta vad den har bevittnat av människors handlingar den dagen skall människorna stiga fram i spridda skaror för att se sina handlingar och den som har gjort sa litet som ett stoftkorns vikt av gott skall se det och den som har gjort sa litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det säger på domedagen ska mördaren bära sitt offer på ryggen i evighet”
Ett otroligt vacker diktsamling om krig,asyl,flykt och förvar. Leila Inanna Sultan skildrar det hopplösheten i asylprocessen på ett sånt mäktigt sätt. Hon döper myndigheterna till ”maskinen” (ett homage till Kafka berättelsen boken är namngiven efter) och det passar väldigt bra med tanke på de kalla och systematiska frågeställningar som man utsätts för i boken. (många som är direkta citat från intervjuet genomförda av migrationsverket) Att bli satt i skorna av nån som är på flykt och direkt känna all desperation,ångest och skuld som de känner är det man får med Straffkolonien, ett oerhört viktig bok med tanke på tiden vi lever i oavsett om man kommer från det bakgrunden eller inte.
Vann BT:s debutantpris 2026 mycket välförtjänt. Så glad att jag lyckades låna den på biblioteket (men måste ju köpa den!). Väldigt skickligt ihopvävning av maskinen från Kafkas straffkolonien med Migrationsverket/staten etc som visar på det omänskliga i asylprocesser och i migrationspolitiken som förs. Här blir maskinen verkligen en passande bild för byråkratin och det icke-mänskliga.
i fjärran vid gränsen lurar maskinen bakom ljudet jublar återhållsamt ler så stort öppnar sin famn med ett gnisslande läte säger välkommen / och lyssna noga /
jamen vad ska jag säga?wow. Ord!
du säger mitt namn är ingen tolken säger jag kan inte översätta det
Stark debut! 💔 Längesedan jag läste en poesisamling, vissa delar är mer gripande än andra där man som läsare förväntas fylla i själv. Mycket anspelningar på andra verk vilket jag bara tycker blir positivt.