Kristian härstammar från en av Sveriges mest prominenta släkter för hundra år sedan, hos familjen Söderblom, andades allt kultur, förfining och je ne sais quoi. Men när Kristians mamma sent i livet begår självmord blir det början på ett slags uppgörelse med familjeberättelsen, i vilken gammelmorfar ärkebiskopen, tillika en av sin tids stora kulturpersonligheter, Nathan Söderblom, kastat sin skugga över släktleden. En förebild men också en boja för familjens känsligare medlemmar, bland dem Kristians egen mamma. Vad gör vi med våra liv och den tid vi har på jorden? Orättvisa och slump krattar våra banor.
På en avklarnad men detaljrik prosa följer vi Kristians arv i konturerna. Det blir en ovanlig skildring av liv och död, av stora öden och små tillika en guidad tur genom tidens lager, skärva för skärva: från det svenska 1800-talets stränga spetskragar och kyrklighet, via 20-talets litterära salonger och Nobels fredspris 1930 till 1980-talets indierock och så åter till de högkulturella borgar i vilka anfadern rörde sig med sådan självklarhet.
I kollisionen mellan skilda världar formar sig en berättelse om uppror och handlingsförlamning, liksom om sorg, kärlek och svårigheterna i att beskriva någon man stått distanslöst nära.
Snabbläst, gripande, självutlämnande och äkta om något av det värsta som kan hända en människa. Också snyggt stilistiskt val med det upphackade självmordsbrevet, aj!!!
Det jag gillar mest med "En inre angelägenhet" av Kristian Fredén är hur stycken är som tankar. Hur det fragmentariskt hoppar mellan situationer, precis sådär som tankar ju gör. Det är mammans självmord, men det är också barndomen, nutid, det är att handla mat, tänka på jobbet, familjen, en bok man läst och så det jobbiga. Sättet att skriva i korta frekvenser tilltalade mig.
"En inre angelägenhet" är annars autofiktiv och handlar om Kristian Fredéns mammas självmord. Självmordsbrevet berättas en mening i taget genom ungefär halva boken. Något jag var tvungen att bläddra igenom för att läsa i ordning, men greppet var smart.
I och med mammans självmord börjar bokens Kristian fundera över sin och broderns barndom, mammans liv och släktens stora stjärna nobelpristagaren och teologen Nathan Söderblom som lägger ett kulturellt ljus över släkten. Som präglar en kulturell uppväxt.
"En inre angelägenhet" var en bok jag tyckte om. Berättarstilen flöt fint, precis som språket och historien. Boken finns i självmordet men också i det lilla. I människans tankar, i det vardagliga och alldagliga. I en människas inre. Och visar också på allt som försvinner när en människa gör det, minnen, händelser.
Efter Expressens Victor Malms recension kände jag mig tvungen att läsa denna bok. För mig var den underbar att läsa. Den var sorglig, äkta och samtidigt bildande. Många fina och hjärtskärande formuleringar om ens förälders självmord. Den är en perfekt blandning mellan sakligt och känslosamt.
Gripande bok om vad en mammas självmord, en släkts historia och ett syskonskap har för inverkan/påverkan på författaren. Självbiografiskt, utlämnande och med ett vackert, naturligt språk känner jag stark värme för människan bakom berättelsen.
Jag ville passa in i mängden, vara en i gruppen och verkligen gilla denna boken men jag måste dessvärre avvika. Det kan ha att göra med att jag skulle läsa den under press inför en bokpresentation, eller kanske att jag samtidigt precis avslutade den "lite" mer kryddiga Iron Flame av Yarros, men denna är helt enkelt inte min cup of Tea. Det är väl det vanliga livet och hur tankar hoppar i stycken och livet självt som inte tilltalar mig. Jag bryr mig helt enkelt inte hur det blev sedan efter brevet och beskedet. Möjligtvis gav boken mig en push till att ringa min egna mor lite oftare, ta till vara på om hon vill träffas eller att jag ska stanna längre. Det räcker kanske till den lokalförankrade författaren som en ursäkt för den enda lilla stjärnan som för mig blott betyder att boken inte var min grej men kul att så många andra tycker om den.
Oerhört skickligt skrivet om en mammas självmord och om en uppväxt i Borås med anden av/från gammelmorfar Natahan Söderblom (denne gigant!) ständigt hängande över sig.
Jag grips av formen, inga kapitel utan istället är romanen uppdelad i 108 punkter där de olika tidslinjerna oerhört snyggt avlöser och går in i varandra. Framförallt partierna där moderns brev till sina söner dyker upp i en upphackad form blir oerhört starkt och effektfullt.
Fredén hamnar till sist i Svenska Akademiens högborg där troligen Nathan Söderbloms ande ibland hörs viska i korridorerna. Huruvida detta är ödesbestämt låter jag vara osagt, men känslan av att cirkeln är sluten är påtaglig.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Meh. Jag bryr mig så makalöst lite om karaktärerna. Det är massa släktingar och jag vet inte vad författaren vill. Allt är så opersonligt. Den gjorde si och den gjorde så. Jag brukar älska böcker som handlar om böcker men inte ens det räcker. Valet att inte presentera hela självmordsbrevet på en gång utan utströsslat känns dock i hjärt-trakten.
Snabbläst, intressant om den stora gammelmorfadern och detaljer ur Sveriges historia, både äldre och nyare. Välskriven. Udda att vissa ord ibland skrivs som ur en ordbok i alla former. Igenkänning på endel som tex handlingsförlamning, hur borde jag reagera nu? Fin beskrivning av sin mamma.
En självbiografi som roterar kring mamnans självmord, och där gammelmorfar ärkebiskop Nathan Söderblom färgar släktens öde på gott och ont. Fint skrivet men hans tonår och självupptagenhet är halvkul.
Tog sig något i slutet med fina passager om mamman och det som aldrig kommer bli igen. All dåtid om gamla släktingar kunde skippats och istället gett utrymme till mammans självmord och varför.
Gripande och vackert stilistiskt att dela upp brevet.
Fint språk men lite för svår och för mkt namedropping tyckte jag. Konstigt med den inskjutna grammatiken också. Väckte inte läslust. Blev bättre mot slutet när det var fint om mamman.