Artens överlevnad

by Lydia Sandgren

Hösten 2021 får läraren och författaren Karl Hillberg ett oväntat erbjudande om att skriva en biografi över en omsusad italiensk dirigent. Uppdragsgivare är dennes änka. Karl, som dittills enbart ägnat sig åt fiktionen, dras in i ett både uppburet och dimhöljt liv i musikens tjänst. Men vem är det han själv tjänar genom att teckna den geniförklarade maestrons historia? Snart börjar han dessutom ana konkurrens från ännu en biografiförfattare, någon som tycks ligga steget före.
”Artens överlevnad” är en rik och vindlande roman om skapandets villkor, om musik, kärlek och litteratur i Göteborg, Rom och New York, från 1970-talet och in i vår samtid.

Genres: Swedish Literature, Roman

776 pages, Hardcover

First published September 5, 2025

About the author

Lydia Sandgren, född 8 januari 1987, är en svensk författare. Hon har uppmärksammats för att år 2020 ha vunnit Augustpriset.

Lydia Sandgren (b. 1987) is the eldest of seven siblings brought up in the west of Sweden. She has studied music, philosophy, and is a practising psychologist today, living in Göteborg. Samlade verk (Collected Works) is her debut.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

Jag har dragit mig för att skriva om den här mastodantromanen, jag känner mig liksom överväldigad och tom på samma gång. Men så här har mina tankar gått under läsningen:

Hallå vad bildad hon måste vara, Sandgren! Hennes kunskaper är imponerande, likaså hennes prosa, men förmågan att komponera romaner väcker inte lika stor beundran hos mig.

Det finns mängder med avsnitt i den här romanen som jag älskar och kommer att minnas. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om en tid då filmer utan pardon kunde avfärdas som antingen "underhållning för den svenska småborgerligheten eller imperialistisk skit från USA". Jag älskar samhällskritiken, när hon sätter ord på frustrationen över den bortskämda svenska befolkningen: "folk kan inte längre skilja mellan att göra och att vilja, de tror att de måste vilja allt de gör och göra allt de vill". När läraren kallar "digitala hjälpmedel" för eufemism, hur journalisterna istället för att hänge sig åt sin heliga graal sanningen söker sensationslystnaden. Jag nickar förstående när jag läser om hur jobbig snygga Elsa är med sina höga ambitioner och överspända personlighet. Likaså när alla författare som varken har något speciellt att berätta och eller något snitsigt sätt att berätta det på, inbillar sig att deras privatliv skulle vara intressant. Det är det nästan aldrig.

Att läsa Sandgren är att få en paus från den fördumning som jag känner pågår i mig som medborgare i dagens samhälle. Jag slipper klyschor, upprepningar, förenklade förklaringsmodeller. Men det är också att få sin tid stulen. För den är verkligen alldeles för lång. Har hon strukit något alls undrar jag? Och sen hade jag önskat mer humor.

[Maja · Rating 3 out of 5]

jösses, alltså vart ska man ens börja?

artens överlevnad är en rejäl tegelsten på 777 sidor uppdelade i fyra (eller sex, beroende på hur man räknar) kortare delar, varav den första (motsvarande omkring 110 sidor) totalt golvade mig. jag flög igenom sidorna och kände mig omåttligt engagerad i karl hillbergs liv. sen, när själva storyn faktiskt drog igång, dalade mitt intresse - och det fort. till en början antog jag att jag bara var överväldigad av mängden nya karaktärer som plötsligt skulle introduceras, men så småningom insåg jag att det snarare handlade om "kvaliteten" på karaktärerna i fråga.

själva handlingen är alltså att författaren tillika läraren karl hillberg anlitas av änkan alice viera att skriva en biografi över hennes man, dirigenten enzo, men problemet är att hillberg själv är intressantare än karaktärerna han skriver om. på nästan 800 sidor lyckas tyvärr inte sandgren skapa något som helst intresse hos mig för varken alice, enzo, adrian de witte eller någon annan av alices gamla vänner och bekanta. trots detta KÄMPADE jag mig igenom de kapitel som huvudsakligen har alices ungdom och liv i fokus, eftersom jag trodde att det skulle vara värt det i slutändan. låt mig förklara vad jag menar: när en bok är såhär lång förväntar man (eller i alla fall jag) sig att det ska leda någonstans. jag förväntade mig ett stort avslöjande eller en happening av något slag. jag antog att boken var så lång som den är eftersom den bygger upp för en stor, avgörande händelse som kommer förklara allt och göra att man förstår varför man har tvingats genomlida långa utdragna beskrivningar av alices gamla studiecirklar, men när jag läser de sista sidorna sitter jag som ett frågetecken. var det här allt? jag är egentligen starkt emot tanken att alla böcker ska ha något slags underliggande budskap och en poäng de vill framföra, men här känns det verkligen som att det ska finnas en poäng som jag inte förstår? det är för många lösa trådar för att jag ska förstå vad lydia sandgren försöker förmedla, och det stör mig!

jag kan i viss mån förstå varför andra läsare förmodligen skulle älska den här boken, men för mig blev det lite stolpe ut-känsla. jag långt ifrån hatar den, men den når inte heller hela vägen fram. rekommenderar absolut att ge den en chans ifall du är en snabb läsare som gillade samlade verk, men om du bara ska läsa en bok i år tycker jag inte att du ska välja den här.

[Alfred Martinsson · Rating 2 out of 5]

Även om jag inte älskade Sandgrens debutroman ”Samlade Verk” så fanns det i den en sprudlande läsbarhet som var omöjlig att värja sig emot. Jag plöjde romanen på en vecka och även om den enligt mig hade svagheter, främst det otroligt pretentiösa tonfallet som genomsyrade boken, så var det ändå en trevlig läsupplevelse. Vad jag hoppades på till den här boken var att det som var bra, vissa karaktärer, miljöbeskrivningarna, farten, skulle få sig ännu ett schvung. Å så fel jag hade.

Det här är en roman i snigelfart, ett verk som försöker hantera så många ämnen och karaktärer att helhetsintrycket dras ner rejält. Nu kanske jag är en tuff kritiker men om man som författare vill ta 777 sidor i anspråk behöver man enligt mig göra en av två saker.

(1) Skriva någonting väldigt underhållande

(2) Skriva någonting väldigt originellt

Sandgren gör tyvärr inget av detta utan tar de sämre delarna av ”Samlade Verk”: de pinsamt klichémässiga konversationerna, vurmandet för vag genialitet och det intellektuella poserandet, till en ny nivå. Det är synd eftersom jag fortfarande tycker att flera stycken av boken är bra. Sandgrens sätt att skriva på är behagligt och när det flyter på bra så flyter det på ruskigt bra. Men att läsa sida upp och sida ner om samma Marxistiska konflikter i ett 70-tals kollektiv och redogörandet för en tråkig dirigents mödor blir till slut för mycket. Läsaren får en massa fakta kastat på sig men i själva kaströrelsen finns inget berättande, det finns ingen narrativ finurlighet.

Det delar som utspelar sig i nutid är bättre, där hade mer fokus kunnat lagts. Karls relation med Elsa var fint gestaltad. Synd att den relationen fick uppta kanske 15-20 sidor av 777.

Men så blev ju Sandgren nyss nominerad till Augustpriset för den här boken. Så vad vet jag egentligen?

[Christina · Rating 3 out of 5]

Vi läser om en författare som skriver på en biografi, och så gör vi djupdykningar i biografins olika gestalters liv och leverne. Trevlig läsning, jag ångrar inte på något sätt den drygt veckolånga sejour jag gjort in i verkets 777 sidor - men det händer inte mycket här alltså. Lågmäld och långsam, men absolut trivsam. När jag slår ihop bokpärmarna känner jag bara så shrug emoji

[love frisell]

först

[Stina Arrhenius · Rating 3 out of 5]

Till slut blev jag klar med den här tegelstenen och min första tanke var bara: …jaha?
Den ÄR inte Samlade verk och jag FÖRSTÅR att den inte ska vara Samlade verk men men det är svårt att inte jämföra när Samlade verk är bland det bästa jag läst. Och att de ändå rör sig i hyfsat samma kretsar men Samlade verk till skillnad från denna liksom är.. genomtänkt? Med en grundläggande fråga och röd tråd vilket jag inte riktigt fick fatt i i Artens överlevnad.
Och ärligt talat, här hade behövts en sträng redaktör som vågat gå loss med motorsågen i de mest vindlade utvikningarna.

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

Ohyggligt tung att släpa runt på och därmed en hopplös pendelbok som plågat mina axlar genom början av december. Var det värt det? Jo! För trots att den är lång (i min mening en aning för lång) så är det trivsam läsning. Lydia Sandgren skriver med detaljrik värme och hög precision. Jag känner att hon haft kul under tiden och bara det är en härlig känsla. Berättelsen fångar mig periodvis mer eller mindre mycket, trots det fortsätter jag att släpa vidare på den tills jag en dag är klar. Nöjd med att slippa bära, glad över att ha läst.

[Tove · Rating 2 out of 5]

Över en månad tog det att ta mig genom denna. För att jämföra så tog det mig cirka 4 dagar att ta mig genom Samlade verk. Artens överlevnad är en utdragen berättelse (om man ens vill kalla det för berättelse, mer en känsla kanske?) som består av en massa lösa trådar och som lämnade mig besviken. Den kändes pretentiös, som en kapplöpning för att visa på hur mycket nischad kunskap man har inom kulturens olika hörn. Jag har funderat och grubblat men jag finner inte den riktiga poängen som boken ville framföra. Det mest intressanta var kollektivet i Linné, i princip allt annat var för mig en snoozefest som gjorde mig uttråkad och rastlös. Nu är jag tacksam att den är över.

[Klara Glasman · Rating 5 out of 5]

Jag älskar Lydia Sandgren. Så är det bara. Efter att ha hört vänner och bekantas recensioner (mestadels kritiska) hade jag inte särskilt stora förhoppningar men den var helt otrolig. Precis som jag tyckte med Samlade verk.

Artens överlevnad är intellektuell och jag känner att jag blir smartare för varje sida utan att känna att jag läser en fackbok. Låt gå att den är på snudd för pretto emellanåt men det kan jag förlåta. Även överanvändningen av uttrycket ”än hit, än dit” fick mig att bli irriterad men det är en liten petitess.

Jag skulle kunna läsa mer! Nu är jag helt för att hon blev nominerad till Augustpriset och skulle hon vinna är det välförtjänt.

[Anton · Rating 3 out of 5]

3,5 stjärnor. Till alla som gnäller över längden: håll käften bara. Ingen annan aktuell svensk författare kan mäkta med över 700 sidor där storyn fortfarande är intressant till sista sidan. Många har tvärtom svårt att sträcka sig över 300 sidor utan att bli tråkiga. Sandgren har en nisch som hon inte borde kasta bort. Många intressanta stycken, främst om musik och filosofi. Tyckte dock karaktärerna i samlade verk var betydligt starkare. Dessutom en del upprepning av förra boken, hoppas nästa bok kan bryta sig ur både Göteborgs studentliv samt skrivande och testar nytt format

[Emma Lasses · Rating 5 out of 5]

Tagen!

Det var en upplevelse på många sätt, och herregud så lång den var, stundtals en evighet. Språket, känslan, gestaltningen gör allt värt det.

Lydia! Lite av en hjälte!

[Alma Skillermark · Rating 4 out of 5]

ja. Hon ska ha tack, Lydia. Perfekt att lyssna på (ni får inte tro att jag läst själv!)

[Birgitta Mattisson · Rating 5 out of 5]

Jag har verkligen sett fram emot Lydia Sandgrens uppföljande roman till succédebuten ”Samlade verk” som kom 2020. Den har tagit fem år, men så blev resultatet också en till tegelsten.
Och som ”Artens överlevnad” levererar. Det här är läsupplevelsens läsupplevelse vare sig handlingen utspelar sig i Göteborg, Rom eller New York, i kollektiv eller på fashionabla fester, så väljer Lydia Sandgren ur sin rika ordkatalog - varje mening är fenomenal och så passande att man suckar av njutning - och i sitt mångfacetterade sätt att berätta om människor, livet, drömmar och kärlek.
Handlingen kretsar kring två män: författaren och läraren Kalle som får i uppdrag att skriva en biografi om den världsberömde dirigenten Enzo Viera. Men det är i mitt tycke dirigentens änka Alice som är romanens mest spännande karaktär.
Det här är stor underhållning, Lydia Sandgren lyckas igen, och romanen får mina varmaste rekommendationer.

[Smilla · Rating 5 out of 5]

Jag tror aldrig att jag har läst en bok som fångar så mycket på samma gång: kärlek, klass, lärandet, bildningen, tiden och slumpen. Och mycket mer.

Språket är konstant relevant: det integrerar med alla olika teman - vad det än må vara - samt med tiden, vilket gör det så levande och varierat.

777 sidor lång och emellanåt språkligt prövande för en själv, men det var det värt. Man lärde sig en massa (vilket passar bokens metatema)(!) En gnutta avundsjuka på alla som har denna bok framför sig nu.

[Björk · Rating 3 out of 5]

Det var med blandade känslor jag la ifrån mig denna bok. Trevlig läsning var det absolut men jag kan inte slå ifrån mig känslan av att boken byggde upp till ”något”, ett avslöjande, en händelse, helt enkelt något som förklarade eller låg bakom karaktärernas beteenden. Men det fanns aldrig något sådant.

Dessutom blev det lite väl många lösa trådar, dels i fråga om de teman som boken berör, men också när det kommer till de olika karaktärerna. Jag har fortsatt komma på fler och fler frågor som jag aldrig fick svar på. Inte för att det är något fel med öppna slut, men detta var vidöppet. Det känns helt enkelt lite snopet att det inte blev mer av berättelsen, att historien inte mynnade ut i något. Boken tog helt enkelt bara slut utan att jag kände att den kommit någonvart.

Jag tror även att jag hade uppskattat boken mer om jag inte redan läst Samlade verk. Somliga av karaktärerna påminner starkt om de i föregående bok. Även denna historia handlar (delvis) om en man som skriver en biografi och som har en lite knepig vän. Många teman återkommer. (Genialitet, konstnärlighet och författarskap.)

Ett plus var dock att den var snabbläst sett till omfånget!

[Frida Lindgärde · Rating 3 out of 5]

Jag tror att boken drog igång med stormfart för att jag kanske hade rätt höga förväntningar. Eller så var början bättre helt enkelt. Det som får mig att låta boken ligga några veckor är nog att det ibland kommer stycken som är alldeles för långtradiga och filosofiska utan att nå fram. Och spänningen som Samlade verk får till når hon inte upp till. Det är ändå så att man vill läsa snabbare i slutet men schvungen är inte riktigt där. Det hade krävts lite (ganska mycket) mer stegring av berättelsen. Men det ska ju i för sig vara realistiskt också, eller behöver det verkligen vara det? Det är som att det osagda blir alldeles för stort och bidrar till en icke tillfredsställande känsla av den här boken.

Side note: Älskar irritationen mot universitetens massproduktion av studenter som ska lära sig hur det är att reflektera över skoluppgifters funktion snarare än att reflektera i själva uppgiften. Klockrent.

[Emelie · Rating 4 out of 5]

Jag insåg inte förrän jag tillryggalagt mig sisådär 650 sidor, att Kalle är Lydia och biografin om Enzo Viera är ”Artens överlevnad”. (För övrigt så övertygande att jag googlat både Viera, Adrian de Witte och dokumentären ”Playing the third”, inte bara en utan två gånger). Hur genialiskt av Sandgren att låta sin andra svåra bok få handla om en annan debutants andra svåra bok?! Tacksamheten i att låta det landa i en biografi, att inte behöva dikta fram en story trots att det är just det om sker. Fiktionens lager alltså, den kan ge en rysningar. I övrigt påminner ”Artens överlevnad” mycket om ”Samlade verk”. En samtida bildningsroman full av reflektion, tidsmarkörer och metaforer i drivor. Inget storslaget drama men en berättelse om tidens gång. Ett brottstycke berättarglädje att läsa flera gånger om.

[Julia Lundberg · Rating 4 out of 5]

Hade mkt höga förväntningar iom att jag älskade Samlade verk. Gillade hur den här berättelsen varvade mellan nutid och 1970-talet och att de olika karaktärerna återkom och sammanflätades.
Inte lika tagen som efter första boken, men tycker absolut den är läsvärd.

[Sandra4444 · Rating 3 out of 5]

*Egentliga betyget: 2.75 stjärnor*

[Tea Unnebäck · Rating 3 out of 5]

Hmm. Det är en bra bok. En stark trea. Men… den fick som lite pyspunka? Det kom inget crescendo som ledde någonvart. Ingen tvist i slutet. Det kändes inte ens som ett öppet slut, för det kändes inte som ett slut utan snarare som att det rann ut i sanden.

[Karin Ågren · Rating 4 out of 5]

Ännu ett mästerverk av Lydia Sandgren. På ett sätt lik Samlade verk, på ett sätt inte. Den här boken känns ännu mer genomarbetad och undergrävd med fakta. Men också lite mer utsvävande och svårsorterad. Oavsett så är språket helt fantastiskt, och jag uppskattar också alla utvikningar och detaljer som kanske inte alltid är nödvändiga för att föra berättelsen framåt, men ändå gör hela skillnaden.
Tror jag skrev senast att Sandgren får människorna att kännas levande och som om det inte är fiktion utan en sann berättelse. Så var det även denna gång.

Som notering till mig själv kan jag skriva att en 800-sidors bok inte är optimal att låna på snabblån på biblioteket. Särskilt inte när jag inte kom igång första veckan. Men jag hann! Och på ett sätt var det festligt att verkligen få ge sig hän och sträckläsa. Om än också lite stressigt.

[Noralinn · Rating 1 out of 5]

(med reservation för att jag kommer ändra betyg när jag har lugnat ner mig lite och låtit lite tid passera sedan jag precis läst ut den)

… de sista kanske en- eller tvåhundra sidorna tog boken från ett mediokert betyg till det här… och hade ramberättelsen (karls perspektiv och biografiskrivandet) tagits bort hade det höjt betyget till bättre-än-mediokert…

[Lisa Ennerfelt · Rating 5 out of 5]

Någon recensent skrev att denna bok känns som höstlöv som singlar ned oavsett vilken årstid det är vilket är peak känsla!
60-talets Göteborg och Marxism.

[Hanna · Rating 4 out of 5]

3,5. Älskade att leva i bokens värld men slutet kändes väl snopet och snabbt hoplappat

[Fabian · Rating 4 out of 5]

Allt som allt tycker jag verkligen att detta är en riktigt bra roman. De första femhundra eller så sidorna är det som att boken är skriven för mig – psykiatri! Göteborg! "Göra sitt" eller förändra världen! Då njuter jag av att vara i Sandgrens lila som björnbärssylt utblandat i filmjölk-färgade text och tiden försvinner bland upptornande mysterier och syrliga dolkstick riktade mot KBT-psykologerna och den samtid de styr över som ett nytt prästerskap. Romanens intertextualitet känns aldrig som rekvisita, utan de klassiker som nämns får alltid sin spegling i själva boken. Dessutom gillar jag hur metaberättelsen fungerar som en fond för hela berättelsen, d.v.s. att det är Karl som är bokens berättare och hur hans nästan blinda förakt gentemot exflickvännnen Elsa och hans lika synskadade beundran av barndomsvännen Mischa här inte blir ett störningsmoment utan tillför någonting i förståelsen för Signore Hillberg. Att hans och hans närståendes karriärmässiga detaljer utgör sådana stämmor till Lydia Sandgren gör heller inte saker mindre intressanta. Tyvärr måste jag dock hålla med vissa av kritikerna om att boken börjar stånka och rycka stundtals under den sista tredjedelen – framåtriktningen är inte längre helt tydlig och man blir ändå lite trött på Karls ständiga syrligheter vid en viss tidpunkt (även om många passager även i denna del av boken är intressanta och bra - skildringen av Alice göteborgsvisit för att vaka över sin döende mor, delarna som följer Karls intervjuer med Alice gamla bekanta och framförallt den tragiska historien kring Mischas examensarbete och hur Karls chock över att Mischa verkligen försökt bli färdig med psykologprogrammet visar hur han glömt att tvenne själar bo även i den gode Mischas bröst). Men – att boken sackar lite är inget som förstör helhetsupplevelsen av boken utan den är en fantastisk läsupplevelse och har satt igång en massa frågor i mig. Nu är det jag som läser om Stäppvargen.

[Alva Schwung · Rating 4 out of 5]

nej men DÅÅÅÅÅ ska vi se. det här har varit en resa, så att säga. 777 sidor, har TRAVATS igenom.

jag kan inte säga att jag var sådär superpepp på denna bok men det är också november, jag bor i norra sverige, och jag har inte sett solen på vad som känns månader, det här kanske inte är det man vill sluka under dessa förutsättningar. men det gjordes. och i början var det en pers, helveteeeee vad segt det gick. fastna inte för storyn, tyckte inte om karaktärerna, frågade HÖGT ”vem fan pratar ens såhär” (ingen… förutom jo, ja, akademiker, marxister och borgare själva).

det var först på sida 544 som jag nånstans insåg att något börjar ändå hända här! det börjar bli lite spännande. det höll sig uppe i kanske, 150 sidor. sen avtog det igen och jag stod och stampa på samma gamle ställe, försjönk ner i myren och nu ligger jag där under ytan.

jag önskar så, att vi fått läsa mer om Alice och Adrian. det var enligt mig där boken började bli intressant, och det var även där det slutade vara intressant när Sandgren i förbifart nämner de Wittes självmord, som om det vore en bifras? som att det inte är det enda intressanta med hela boken? och i ärlighetens namn, jag hade älskat att läsa Holloways ”Dear Sergey, Your Enzo” istället för Kalles urtrista biografi.

synd, älskade samlade verk.

[Eartones · Rating 2 out of 5]

Jag uppskattade ”samlade verk” väldigt men efter att ha lyssnat på ”artens överlevnad” känner jag mig lite lurad. 35h i sällskap med en fiktiv författare som ger sig in i ett otydligt skrivuppdrag om en dirigent som, förutom sin framgång i världens konserthus, väl inte finns så mycket att säga om. Har lyssnat på oändliga utläggningar om det sena 60-talet och tidiga 70-talet om människor som egentligen har väldigt lite med den samtida författaren och hans dirigent med maka att göra. Det hänger såklart ihop och språket är bitvis briljant men man blir utmattad av alla människor som ska beskrivas och alla detaljer och man tror att människorna och detaljerna ska spela en avgörande roll, men boken är full av återvändsgränder. Som om fabuleringslusten fått totalt fritt spelrum och ingen redaktör har ifrågasatt vad som är relevant och inte. Det saknas en tydlig konflikt. Någon annan skriver också om dirigenten upptäcker författaren men den konflikten rinner ut i sanden. Det är ingen riktig passion mellan författaren och övriga gestalter. Varken den fiktive författaren eller den verklige, känner jag.

[Matilda · Rating 4 out of 5]

Älskar språket! Det är både fint och roligt. Hur Lydia Sandgren beskriver barn som sitter nedbäddade i cykelvagnar: ”likt två pyttesmå aristokrater från ryska tsartiden i modern infattning”. Skrattade högt. Eller beskrivningen av Lenas femton år från pensionen till att bli skröplig med hemtjänst. Hur kan denna kvinna formulera
saker så bra!!? Kändes som att någon oväntad vändning, plottwist skulle ske, jag satt som på spänn och väntade på något. Vilket inte direkt hände och det är kanske också rimligt.

[Josefin Den skalliga kulturtanten · Rating 3 out of 5]

Ett puttrigt Sandgren-universum med ett knippe intressanta karaktärer (särskilt Karls ex-flickvän och meastrons fru) och miljöer man gillar (Rom, Gbg, Florens). Det är mysigt, bitvis träffsäkert, ibland roligt. Men det händer inte så mycket. Det är liksom mer en berättelse man vandrar runt i och sen är den slut. Och, precis som det kan vara med feelgood-filmer, är det inte överväldigande, men det kan vara precis vad man behöver.

[Helena · Rating 1 out of 5]

Första 150 sidorna fantastiska. Sedan var resterande ca 600 sidor ett haveri. Så tråkig och poänglös. Det händer absolut ingenting annat än att Lydia Sandgren sida efter sida får redogöra för allt hon läst på om kopplat till musikvärlden, marxism och psykiatri. Den story som faktiskt berättas har själlösa karaktärer som bara agerar, utan att någonsin känna något. Noll gestaltning. Läs ej.