Mindra är uppgiven. Delhad nonchalerar henne och Bastian går knappt att prata med. Trots allt som hänt har livet aldrig känts så rörigt och alla problem kväver henne. Dessutom kommer snart eleverna tillbaka till skolan för ännu en terminsstart. Mindra har bestämt sig, hon tänker inte vara kvar i något som hon inte längre tror på.
När Mindra en sen kväll klättrar ut genom sitt fönster på Mikas för att besöka sin familj, som hon så länge saknat, har hon ingen aning om att hennes utflykt till familjens sommarstuga i England kommer att föra henne ur askan, rakt in i elden.
Varför flyger Norränglarna över kanalen till England? Var håller Bastian hus? Varför verkar det som om det brinner överallt och hur ska Mindra någonsin kunna hitta sin familj i allt detta kaos?
Ylva debuterade hösten 2013 med fantasyromanen Eldbunden och hösten 2014 kom del två Skogsblod. Vintern 2015 kom sista och avslutande delen i serien, Stjärnvind.
Böckerna handlar om den starka och lite egna tjejen Mindra som tampas med frågan och viljan av att höra hemma någonstans. I hennes värld finns änglar,dryader och nymfer närvarande och blod, hämnd och kärlek är vardagsmat.
Ylva bor i lilla byn Frödinge i Småland och förutom att skriva spelas det även mycket teater för hennes egen del. Familjen består av tre katter och två töser och hon har en förkärlek för choklad och vampyrer och fantasy.
Del två i Ylva Lee Lindells trilogi gör mig inte besviken. Berättelsen fortsätter och blir ännu mer spännande. Världsbyggen utökas och fler engagerande karaktärer tar plats på scenen. Man anar en stor mäktig intrig som sakta växer fram under läsningen och jag kan inte heller lägga den här boken ifrån mig. Precis som del 1 är hamnar denna bland mina bladvändare. Ser fram emot att läsa del 3 men det får vänta lite. Dels behöver jag få lite gjort också och dels vill jag dra ut på läsupplevelsen. Karaktärerna och berättelsen i Ylvas böcker stannar länge hos mig och gör att läsupplevelsen fortsätter även efter att boken är utläst. Coolt!
Trots att det är flera år sedan jag läste första boken om Mindra tog det inte många sodor innan jag var helt inne i hennes värld igen. Underbara, starka, envisa Mindra! Älskade Delhad! (Japp, fortfarande helt betuttad med denna skiftare!)
En stor eloge till Ylva som har lyckats skapa karaktärer och en värld som man inte glömmer även om det är en hel del karaktärer, släktförhållanden och allianser att hålla reda på.
Skogsblod är mörkare än Eldbunden och faran finns hela tiden där. Den pyr under ytan och gör boken till en bladvändare. Man vill ju veta hur det ska gå.
Nu ska jag omedelbums bänka mig i solen med trean.
Jag minns att jag var lite kluven till Eldbunden och det av någon anledning tog mig ett tag att läsa ut den. Likadant kände jag med Skogsblod. Fastän jag tyckte om handlingen och verkligen älskar författarens skrivspråk så är det ändå någonting som inte får mig att fastna vilket gör att jag inte är så sugen på att läsa vidare. Men jag tycker ändå att det är en läsvärd bok och den kommer helt klart tilltala många andra fantasyälskare (och troligen icke fantasyläsare också)! Ylva har skapat en mycket spännande värld och allt känns väldigt genomtänkt. Hon har nämnt i intervjuer att hon vill skapa starka kvinnliga karaktärer och det tycker jag att hon lyckas med. Mindra är tuff och speciell, precis så som jag tycker bra huvudpersoner ska vara! Rekommenderas!
Jag var väldigt förtjust i första boken om serien om Mindra och jag blev inte besviken av Skogsblod. Mindra är en stark huvudperson som känns verklig och som rör sig i en spännande värld där ingen är uteslutande god eller ond. Alla har sina egna motiv för hur de agerar och kämpar för att nå sina mål. Jag gillar fantasyböcker med starka kvinnor och det är verkligen Skogsblod. Det är en spännande bok och jag väntar otåligt på nästa bok i serien. Om du inte redan gjort det så läs Eldbunden och Skogsblod. Det är riktigt bra böcker...
Den här boken gör mig lycklig. Ylva Lee Lindell har klivit upp flera nivåer som författare och med Skogsblod har hon snärjt mig. Jag verkligen längtar efter nästa bok. Och om jag har tur, även en fjärde …
Efter Ylva Lee Lindells bok, Eldbunden, som tog mig med storm hade jag stora förväntningar på andra boken i serien, Skogsblod. Jag blev inte besviken.
Huvudpersonen Mindra smyger ut från skolan och tar sig till England för att söka upp sin familj. Hon liftar med en lastbilschaufför som tar henne till huset där hennes familj ska finnas. Väl där ser de att huset brunnit ned till grunden. Lastbilschauffören, som är en snäll och vänlig man, erbjuder sig att Mindra ska få bo över hos honom tills hon hittat någon annanstans att bo. Han hjälper henne även att få arbete. Mindra är tacksam och invaggas i trygghet. Men allt är inte som det ser ut att vara, även den vänligaste man kan dölja skrämmande hemligheter.
Åh, vilken bra bok! Författaren väver skickligt ihop historien och håller mig i spänning när jag läser boken. Genast jag är klar med den kastar jag mig över nästa bok, Stjärnvind. Om den berättar jag imorgon.
Jag har läst denhär boken kanske 2 gånger innan denna. Men det har aldrig slagit mig hur illa jag tycker om den. Det finns typ ingen tenision mellan Mindra och Delhad. Det enda som händer är att Mindra är helt korkad hela tiden. Hela biten med vika och de våldtagande hämndänglarna från Norge var helt onödig. Gav absolut inget till boken. Drt var skönt att bli av med Bastian. Men att Mindra hela tiden skulle säga typ ”min älskade skiftare som jag just nu hade kunnat slå”, liksom snälla, jag fattar att du älskar Delhad. Men du behöver inte säga älskade skiftare i varje mening.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Skogsblod, hur ska jag börja? Ylva skriver på ett sätt som får en att vilja läsa från början till slut, och finner ingen tråkig sida var innehåll är meningslöst. Även om jag säger såhär så är det inte så att det finns någon som händer hela tiden, men det känns inte som att man läser och läser och inget händer. Jag tycker att det är små saker som man får till det stora pusslet, och dessa små bitar är det som gjorde att man hade svårt att lägga ifrån sig boken.
Okej, lite rolig side fact, jag tror aldrig att jag har läst en bok som har runt 30 svordomar, det är imponerande. Jag ser det inte som en negativ sak, jag tycker att det ger boken karaktär och inte så formellt skrivet och det gör att man får känslan att man är lite närmare karaktärerna och författaren.
Jag bara hoppas att jag kan lägga vantarna om stjärnvind denna sidan midsommar, ser fram emot att läsa den.