Over de berekening van ruimte V

Om udregning af rumfang #5

by Solvej Balle, Adriaan van der Hoeven (Translator), Edith Koenders (Translator)

Bekroond met de Deense Critics Prize.

Tara Selter zit nog altijd vast op 18 november. Ze heeft tevergeefs geprobeerd terug te keren naar de normale voorwaartse tijd, en ze bevindt zich nu al 4541 dagen op 18 november.

Tara kijkt in de spiegel en ziet rimpels. Ze heeft een bril nodig. Ook al zit ze vast op 18 november, de tijd verstrijkt en Tara is niet langer wie ze was – ze ontmoet ene Carl, met wie ze een relatie begint. Voor hem is elke keer dat ze elkaar ontmoeten de eerste keer, dus hun ontmoetingen zijn fris en spannend.

Ook gaat ze op bezoek bij haar man Thomas in Clairon-sous-Bois, terwijl haar vrienden, die ook vastzitten in de achttiende, het huis in Bremen waar ze woonden hebben verlaten. Het huis is te klein geworden, de middelen raken op, en ze verhuizen naar Val Benoît, een verlaten universiteitswijk aan de rand van Luik.

Genres: Fiction, Danish, Novels, Roman, Science Fiction, Womens, Denmark

244 pages, Paperback

First published November 28, 2023

About the author

Solvej Balle er en særegen stemme i dansk litteratur. Hun var del af en gruppe hovedsageligt kvindelige forfattere, som debuterede eller slog deres navne fast i begyndelsen af 90’erne. Siden Balle debuterede i 1986 med romanen ”Lyrefugl”, har hun udgivet ganske få værker, så det var en overraskelse, da hun i 2020 annoncerede det ambitiøse og filosofiske syvbindsværk ”Om udregning af rumfang”, som hun i 2022 modtog Nordisk Råds Litteraturpris for, for de første fire bind

Reviews

[Henk · Rating 4 out of 5]

Loved emerging myself again in the slow time of Solvej Balle and the world stuck in 18 November. Knowledge is interrogated thoroughly in this volume, but the mind needs substance and tangible progress as well

Tara is (physically) 40 and undeniably a different person than first when she entered 18 November.
Starting off with a big meeting in Liege, in an abandoned university complex, we start to engage with what humans can actually do in 18 November. There seems a reverse expansion of the Roman empire going on, that leads people to settle from Bremen to Belgium, Spain and eventually Lugano and Heraculeum.

Meanwhile half of the book is extreme zooming in on one day of arrival in Liege, with then passages of 100 days in two pages. Archives of inquiry instead of direct observations take over much of the narrative, with more focus on categorisation than obtaining new knowledge. Darwin and the need for variance instead of harmonious monolithic consensus also feature heavily.

A string of story involving Kalinigrad and the skull of Kant seems a bit whimsical given the Russian border being in place. The rise and fall of the archive mimics the rhythm of civilisation. This instalment does some heavy lifting, covering over 14 years in a frozen time. The pain of ageing and love ones not ageing is tangible but I missed a super hook near the end that I came to expect from Solvej Balle.
Still I am deeply invested in Tara and await number 6 and 7 of this septology eagerly.

Dutch quotes
De periferie is een fijne plek.

Iemand tot jezelf toelaten op het gevaar af dat er geen plaats meer zal zijn voor anderen.

In de wereld waar wij vandaan komen, benadrukte ze, moet je altijd om toestemming vragen.

Was in elk geval vrij.
In zekere zin, zei ik.
Het valt niet mee om helemaal vrij te zijn.

Om te overleven moest het doel zijn het afwijkende in leven te houden, in de catalogus van de toekomst, de variatiepool.

Darwin meende dat de natuur een boer of een generaal was.

Categorie is hiërarchie

Alsof boeketten en fraaie patronen wat dan ook bij elkaar kunnen houden.

Het gebeurt niet vaak dat ik weet wat ik wil, maar nu weet ik het.

[Chris · Rating 4 out of 5]

Ik had de intentie langer te wachten om terug te keren naar de achttien november van Tara Selter, maar deel V kwam te verleidelijk bovendrijven op mijn leesstapel. Ik zal dus maar toegeven dat ik inmiddels graag vertoef in het filosofische tijdsexperiment van Solvej Balle. Er is nochtans weinig plot, er gebeurt niets spectaculairs, er lopen geen opzienbarende personages rond en het ritme ligt laag. En toch blijft het fascineren; hoe langer hoe meer zelfs.

Deel V speelt zich grotendeels af in Luik waar een toegenomen groep lotgenoten van Tara zich verzamelt en organiseert in Val Benoît, een oude universiteitssite (hier te bewonderen als 'abandoned & lost place': Val Benoit. Ze renoveren het gebouw, er worden lezingen gegeven die vrije onderzoeken aanmoedigen en Tara wordt er archivaris.

Zo filosofeert Solvej Balle o.a. over de leergierigheid en onderzoeksdrift van onze soort, over wat wetenschap kan, mag en zou kunnen zijn en over hoe we zo graag structureren, catalogiseren en op die manier hiërarchieën creëren. De tijdsprongen tussen Tara's notities worden groter, wat naar het einde toe voor nieuwe perspectieven en sensaties zorgt. Knap hoe dit deel van breed gedragen en overkoepelend naar intiem, teder en poëtisch overvloeit en bijna letterlijk nieuwe kiemen legt voor het volgende deel ... dat helaas pas over een achttal maanden in vertaling verschijnt.

[Arvid Kühne · Rating 5 out of 5]

En lille smule mere ujævn end bind 4, men til gengæld bliver den virkelig rørende og trist i mange passager. Orker ikke at vente på de sidste to bind 😭

[Ebba · Rating 5 out of 5]

Bäst hittills!!!! Men kanske är det de tidigare delarna som också gör den här så bra?
ÄLSKADE att läsa om katalogisering och kunskapsorganisering <3 underbar bok för mig som snart färdig bibliotekarie!!!! Vad är kunskap i en tid som stannat? Hur ordnar man kunskap när kategorierna från tiden som fortsätter inte fungerar? Och delarna om kärlek är så fina med. Balle är en av de smartaste författare jag läst, jag fattar knappt hur hon gjort för att komma på allt det här? Otrolig romankonst!!! Längtar efter de två sista delarna

[Julie Bang · Rating 3 out of 5]

Har fortsatt et veldig ambivalent forhold til denne bokserien… Synes denne startet veldig spennende, og man får endelig litt framdrift.

Fra midten og utover blir det dørgende kjedelig, da det er typ 100 sider om katalogisering. Skjønner poenget med det, men drit kjedelig. Synes det blir for akademisk. Synes heller ikke at innholdet passer formen, da det er veldig rart å skrive SÅ mye om katalogisering, og nesten ingenting om følelser i en dagbok…. Kan hende det er meningen, men da er Tara den mest emosjonelt avstumpa karakteren jeg har lest. Også veldig rart å ha en cliffhanger i slutten av hver bok når det er en dagbok.

Stusser litt over at de nå er så mange at det har blitt et eget samfunn, men ingen krangler og intriger??

Spent på hva Balle har tenkt at dette skal ende….

[Jurgen · Rating 4 out of 5]

Boek vijf ondertussen waarin Tara en de anderen tegen het einde al 28 jaar vastzitten in 18 november. Nog altijd boeiend en nog altijd gewoon goed geschreven, toch is te merken dat het het vijfde boek is. Meer dan in de eerdere boeken is het tell don't show – het beginnen van allerlei onderzoeken pseudo-, semi- of wetenschappelijk lijkt een verdiepend idee, maar noch de uitkomsten, noch de onderzoeken komen terug in het verhaal. De tijdssprongen worden groter: boek vijf begint op dag 4541 en eindigt op dag 10455 – het verhaal wordt juist trager. Solvej Balle heeft altijd de intentie gehad een zevendelige roman te schrijven, dus laten we hopen dat ze een outline had en het geen latere seizoenen Lost wordt en een deus ex machina om mee te eindigen.

[Clara Dahlgren · Rating 2 out of 5]

Nu är jag less. Riktningslös. Kommit fram till att Tara är en tråkmåns och att Solvej har lurat in mig.

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

20-talets kanske mest spännande bokprojekt fortgår och det är en fröjd att få följa med i den 18 november igen. Jag kommer på mig själv att börja tänka på tid på ett nytt sätt, hur hade jag hanterat mina dagar om jag satt fast i dem? Det är gripande och intressant och en smula surrealistiskt.

[Dina Gylling Kristiansen · Rating 5 out of 5]

Er besat af den her serie

[Nina · Rating 4 out of 5]

Som att återse en gammal vän. Jag trivs utmärkt i Taras sällskap, och det gör inget att resten av persongalleriet är så stort att det inte går att hålla reda på. Med ”bara” två böcker kvar blir jag än mer nyfiken på hur det ska sluta.

[Nene La Beet · Rating 4 out of 5]

Hvor længe er der mon til næste bind?

Den midterste tredjedel af denne bog er optaget af en meget (u)akademisk diskussion om "kategorier". Det bliver sine steder noget luftigt, men jeg mistænker faktisk Balle for, at det er med vilje. Tara selv holder hele tiden en let distance til diskussionen, og når folk er stædige omkring deres påstande, så siger hun bare "ja ja". Gider ikke noget bøvl.

Vi er meget langt inde i den 18. november nu og kommer meget længere i løbet af dette femte bind. Jeg vil dog ikke være en ligeså ond spoiler, som Lars Bukdahl i WA, der omhyggeligt afslører HELE handlingen. Øj, hvor var det irriterende. Så altså, har du ikke læst bind fem endnu, så undgå at læse anmeldelsen i WA.

Jeg har brugt en del af min tid "i" den 18. november på at spekulere på, hvad der sker, når nogle dør. I dette bind er der faktisk nogle, der dør. Men vi får INGENTING at vide. INGENTING. Hun holder os i den grad på pinebænken.

Jeg har samlet lidt udsnit og sætninger, der viser, hvor kringlet Balles hjerne er, og hvor fint hendes sprog er. Så lavmælt.
Jeg kunne skrive om kærligheden, men jeg ved ikke, om der er noget at fortælle. Lidt, måske. (s 104) Og gør hun det så? Næh.

Vi kommer på besøg i en udforskning af, hvad der mon skete med Immanuel Kants skelet... Såååå underligt!

Der er en meget spændende diskussion af Darwins evolutionsteori, som jeg virkelig godt kunne lide (s 144-45) For at overleve måtte målet være at holde liv i anderledesheden selv, i fremtidskataloget, variationspuljen. (...) Naturen vil fremtidssikres og variation er fremtidssikring.

De hældte indholdet ud på et bord i arkivet med en stilfærdig porcelænslyd. (s 163). Måske ikke nogen særlig bemærkelsesværdig sætning, men den skaber øjeblikkeligt et helt unikt lydbillede i mit hoved.

Også dette bind afsluttes (selvfølgelig) med en cliffhanger. Jeg slugte den på en uge, og det kunne have været kortere tid, havde jeg haft den.

[Peter Westergaard · Rating 4 out of 5]

Bøgerne holder næsten dampen oppe. Den taber pusten en smule i forhold til de forrige fire, men er stadig fremragende! Tankevækkende læsning. Dansk verdenslitteratur.

[pelekas · Rating 4 out of 5]

iš penkių (viso bus septynios) dalių ši sudėtingiausia ir turi daugiau liūdesio, nes lapkričio aštuoniolikta pasikartoja jau 10455 kartus. balle tikra meistrė, nes tai nėra šiaip skaičiukai, priešingai – skaitant labai stipriai jaučiasi laiko tėkmė (ar greičiau šiuo atveju sūkuriavimas ir sunkis). kiekviena dalis mane kažkaip paveikia, pavyzdžiui, po pirmosios labai sukeistėjo laiko pojūtis, gavau jį lyg dovaną, kad štai pas mus jis eina ir eina bendrai visiems, antroji padovanojo metų laikus ir romėniškos sestercijos svaiginančią istoriją, o ši – pati utopiškiausia – leidžia įsivaizduoti kitokią visuomenę, kurioje greitį pakeičia gylis, mąstymas ir keisčiausi tyrinėjimai. po jos siaubingai norisi kalbėtis, mąstyti su kitais žmonėm.

dar iš tokių fiziologinių efektų – artėjant knygos galui yra tokia pastraipa, nuo kurios pašiurpo rankos, kaklas, nugara. taip staigiai ir stipriai, lyg tūkstančiais adatėlių, seniai to nejutau. tai vat ji šitą moka, skaitai ir momentais būna sudėtinga, neaišku, nuobodoka, bet visada gauni atpildą: netikėtą posūkį, siurprizą, be galo įdomius, gražius, kažkaip giliai kabinančius pasažus ir, aišku, idėjas, kurių, man rodos, šiais laikais visur trūksta.

[Arjen Dijkstra · Rating 5 out of 5]

Ook dit deel boeit weer, stelt vragen, ontroert, betovert en, eerlijk is eerlijk, irriteert. Ik ben helemaal verslingerd aan Tara en haar 18e november.

De laatste 50 pagina's heb ik binnen een half uur en met een brok in mijn keel gelezen.

[David Karlsson · Rating 3 out of 5]

Fem delar in börjar det vara svårt att säga så mycket efter att ha läst en ny del, berättelsen puttrar på i makligt tempo även om det skruvas upp något här när åren plötsligt börjar ticka på.

Cliffhangern från förra delen gör mig först lite besviken men fyller sin funktion när möjligheten att fortsätta älska någon som inte förändras utforskas. Annars är det mycket om forskning som kanske inte engagerar mig så värst mycket, och det är först mot sista fjärdedelen av boken som mitt intresse väcks (och då utan cliffhanger denna gång).

Taras (eller om man så vill: Balles) ständiga uppräkningar av saker är en sån där sak som börjar irritera en del. Mer intressant blir det hon väljer att inte skriva om, som när hon här vidrör ämnet om människor som dör i den artonde men sedan inte vill säga mer om det. Rimligen blir det en tråd som det måste nystas mer i framöver.

För min del kommer nog svitens avslutning färga intrycket av samtliga delar och just nu kan jag se det gå åt båda hållen.

[Alva Rasmussen · Rating 4 out of 5]

Drar av en stjärna från fullt betyg av anledningen till att Solvej Balle kan bli lite väl långranding (ett återkommande problem med hela serien), men oj vilken bra bok ändå. Ser fram emot avslutningen med skräckblandad förtjusning!

[Tobias Cramer · Rating 4 out of 5]

”Nu har jeg læst fem bind, men jeg har stadig ikke lært at udregne rumfang. Det er en elendig formelsamling” – Alle matematiklærere i Slagelse

Spøg til side.

Om udregning af Rumfang fortsætter sit triumftog gennem det litterære landskab med sit femte bind. Toget sænker dog hastigheden en smule og bumler lidt mere rundt.

Bind fem er mindre fokuseret end de tidligere og bærer præg af være en mellembog i eposset. Det er et bind, der skal transportere os til de afsluttende crescendoer i seriens sjette og syvende bind.

Det betyder ikke, at bind 5 ikke er værd at læse i egen ret. Det er det bestemt. Denne gang kaster Solvej Balle nemlig sin sagtmodige indkredsning over emner som viden og erkendelse. Hun pirker til grænserne for, hvad der kan regnes for væsentlig forskning og bevaringsværdig viden.

Det er igen en fryd at se, hvordan hun har skabt en parallelvirkelighed, der med så stor kraft og indlevelse kan afsøge alle aspekter af tilværelsen.

Solvej Balle er en mesterlig forfatter, der kan få alt til at svimle. Nu kan vi kun vente på de sidste bind.

[Evan · Rating 4 out of 5]

Har helt ærlig begynt å drømme litt om at tiden skal stoppe slik at jeg har tid til å gjøre alt jeg vil uten andre konsekvenser enn at jeg sakte men sikkert forbruker jordens ressurser og at dersom tiden stopper for all evighet vil vi nå et punkt der vi bruker opp jorden og vi sulter igjel

uansett alle mine hatere hater BeDaZy-prosjektet, håper det ikke blir viktig i tiden fremover

[Anki · Rating 5 out of 5]

Forundrer meg at det går å skrive så mange bøker med dette konseptet, men det er så spennende å lese. Godt skrevet og venter på neste

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

De samlas och skapar ett universitet för fri forskning, och det är väl fint? Men det är så mycket jag undrar. De räknar inte efter hur många de är? De gör ingen tydlig plan för att inte äta slut på staden de bor i mer än att de odlar grönsaker, men annat då? Om de nu bor där i typ decennier? Var är alla icke-europeer och varför kommer det inte andra rapporter från de som reser? Är det ingen som utnyttjar upprepningen, är "ond" så att säga, utbryter det inga större konflikter, sker inga övergrepp eller mord dem emellan? Varför åldras huset? Och Taras bil, fast inte i "normal" hastighet? Varför försvinner mat men inte annat? Oroar de sig inte för att beröva den vanliga världen på de böcker de samlar? Fast det kanske finns tillräckligt många exemplar, men ändå. Tankeexperimentet som hela tiden dras till sin spets är ju på många sätt full av väldigt stora hål, och det kan göra mig lite frustrerad, då det ju ändå är en så lång serie.
Tiden flyger fram snabbare i den här delen, och det känns som att historien rör sig lite för mycket på ytan, och är så mycket i den återberättande formen istället för gestaltning, saknar det.

[Lauracj · Rating 4 out of 5]

Så må de sidste to gerne komme i en ruf, tak!

[Sarah · Rating 5 out of 5]

Jeg anbefaler denne serien med hele mitt hjerte

[Freija · Rating 4 out of 5]

The sixt part comes out November 18, I am so ready for it Tara.

[Alexandra Loyd · Rating 4 out of 5]

Kan inte få nog!!

[Emma D. Lasses · Rating 4 out of 5]

”Att vara människa krävde väl att man både kunde föreställa sig långsträckta tider och ett intensivt nu.”

”Jag tänkte att det inte är någon mening med att längta efter platser man har varit på när man själv har gett sig av därifrån.”

”Hemvant men ovant.”


Hon håller mig i ett hårt grepp, Solvej Balle. Ibland tänker jag att hon är långt ute och cyklar med texten, det är blommor, buketter, kategorier, Immanuel Kant och Charles Darwin. Men sen så sitter jag ändå här, golvad av boken, och vill ha svar på en oändlig rad med frågor.

18e november… alltid?

[Sandra · Rating 3 out of 5]

The story continues about Tara being stuck on the 18th of November.
I still wish more things would happen. More surprises. But everything happens slowly and often nothing happens at all. Maybe that's just how life is 😆
Even though I think that this series isn't especially thrilling, I still can't stop reading them. I need to know what happens.
Only two books left.

[Eva · Rating 5 out of 5]

Solvej Balle, jeg vil give dig alt for at du udgiver de sidste bøger.
I am bewitched, body and soul

[Jesper Linell · Rating 4 out of 5]

Jeg sagde til Solvej Balle at det var noget af det mærkeligste jeg havde læst. Og hun svarede " Så skulle du bare vide hvordan jeg har det inde i hovedet."

[Allan Schaufuss · Rating 4 out of 5]

En ufuldendt beregning af rumfanget

Fem-syvende-dels-fordøjelse af Solvej Balle’s roman-serie “Om udregning af rumfang” (Bog I-V læst)

Er det er kærlighedens-historie, måske snarere en historie om et relationsbrud, hvor to tidligere meget tætte gradvist glider fra hinanden? Er det en økologi-historie, måske snarere et kritisk perspektiv på forbrugerisme? Begge læsninger kan sikkert give mening for nogle.

Det, der vokser frem i mit hoved, er en vanelivs-kritik, og med det mener jeg en kritik af menneskets livsførelse som ureflekteret overgivelse til vanens magt. Jeg oplever, at den udfolder sig som en menings-tragedie med Tara i hovedrollen som en tragisk og uforløst figur.

Tara oplever, at d. 18. November gentages. Thomas og andre gentager deres dagsrytme, gøremål og tilbøjeligheder, men som allerede Heraklit pointerede er det ikke en nøjagtig gentagelse, for selvom dagen måske er den samme, er Tara det ikke. Gentagelsen er Tara’s oplevelse, mens Thomas altid oplever d. 18. November for første gang. Thomas er ikke gentagelsen. Han er konstanten, der muliggør Tara’s oplevelse af den gentagne dag.

Jeg oplever d. 18. Novembers gentagelse som et tankeeksperiment, lidt i tråd med Nietzsches ‘Den evige genkomst’, der forsøger at udfordre vanelivs-resignationen. Vel at mærke et eksperiment som (ved udgangen af 5. bog) fejler, eller endnu ikke er lykkes. Måske er hele pointen, at det ikke kan lykkes, eller at det snarere er problemformuleringen, den er gal med. Hvis problemformuleringen er noget i stil med; “hvordan kan jeg finde eller skabe mening med livet?” Jeg hælder nok til at håbe, at det vil fejle, blot at det vil fejle på en refleksions-stimulerende måde.

Eksperimentet er på nærmest Heidegger’sk vis at ‘kaste’ mennesket ind i livet påny eller ind i en ny virkelighed med den 18. Novembers gentagelse.

Mennesket (Tara) bliver først forundret og måske forfærdet over tabet af hendes velkendte virkelighed. Hun findes trøst og tryghed i lydene. Descartes’ “Cogito, ergo sum” ~”Jeg tænker, altså er jeg (til)” har tanken, eller det at tænke, som det grundlæggende faste holdepunkt. For Tara bliver lydene det grundlæggende faste holdepunkt, “Audiō, ergo sum” ~”Jeg lytter, altså er jeg (til)” og hun klamrer sig til lydene, som en bøje i ukendt farvand. Herfra samler hun kræfter til at forsøge at erkende den nye virkelighed. Først sammen med Thomas, senere på egen hånd.

Tara forsøger at erkende den nye virkeligheds absurditet. Camus tilskynder til først at erkende virkelighedens absurditet, livets omsluttende meningsløshed, som det Sisyfos-arbejde det uafværgeligt er. Dernæst opfordrer Camus til at reagere med oprør, for gennem oprøret at skabe sig en individuel mening på trods af den omsluttende meningsløshed.

Vi har vænnet os til virkelighedens absurditet. Her træder eksperimentet ind på scenen. Vil den 18. Novembers absurde gentagelse stimulere en oprørsreaktion i retning af en radikal vilje til meningsskabelse, der bryder fri fra vanens kviksand?

Lykkes Tara? Nej. Ikke med udgangen af bog 5 i det mindste. Hvilket ikke er overraskende med 2 bøger endnu i sigte.

Ude af stand til at erkende den nye virkelighed, forsøger hun først i nostalgisk desperation at genskabe eller simulere den gamle virkelighed ved at rejse rundt i Europa for at finde vejrforhold, der minder om de velkendte årstider. En art filosofisk selvmord i Camus’sk forstand. Som en struds, der stikker hovedet i busken, afholder hun sig fra at leve i overensstemmelse med sin egentlige årstidsløse virkelighed. Måske en succesfuld overlevelsesstrategi hvis en reel erkendelse af tilværelsens absurditet ville have indstiftet en uovervindelig depression.

Men er det tilfredsstillende (tilstrækkeligt meningsgivende) at tage til takke med en virkelighed, der ikke rækker ud over indersiden af en busk?

Da hun møder andre i den 18. November, forsvinder hun nærmest selv. Overgiver sig til deres retning og rytme. Overdrager ansvaret og initiativet for hendes individuelle livsmening til fællesskabet. Hun lader sig opløse i fællesskabet.

Spørgsmålet trænger sig på, om Tara skal ses som et individuelt menneskes forsøg og reaktion i tankeeksperimentet eller som et billede på menneskets generelle forsøg og reaktion. Jeg synes, det sidste er det mest interessante.

Bog V’s højdepunkt er i mine øjne Gita’s tale på dag #4545. Talen byder op til dans. En dans med refleksion, undersøgelse, udforskning og livsudfoldelse. D. 18. November er ikke en ulykke, den er et held, en mulighed.

Til min skuffelse, desværre en mulighed som i store træk forpasses. Mange gør forsøg og laver undersøgelser i forskellige retninger, men uden egentlige refleksions- og meningsskabelses-gennembrud i mine øjne.

Tara selv synes helt at undvige muligheden. Der er ingen FOMO, men heller ikke en egentlig JOMO. Der er nærmest blot en ambitionsløs og passionsløs MO. Der er blot dage, der passerer. Ingen ambition, ingen livsgnist, ingen mening. Blot eksistens. Er det livet?

Dagbogsformatet inviteret til empatisk læsning, at sætte sig i Tara’s sted. Jeg synes, det er interessant at overveje to varianter. 1) Den traditionelle, som er, at jeg forestiller mig indsat i Tara’s sted, med mine nuværende kognitive evner, passioner og tilbøjeligheder. Hvordan ville jeg reagere og agere der? Ville jeg gøre som hun, eller noget andet? 2) Med inspiration fra Nagel’s tankeeksperiment om hvordan det er for en flagermus at være flagermus - hvordan er det egentligt for Tara at være i Tara’s sted? Kan det lykkes mig ikke bare at forestille mig indsat i hendes krop, men yderligere indsat i hendes sind?

Hvad er meningsfuldt for Tara i den 18. November? Det hun gør? Så er det vel muligt, at hun betragter eksperimentet som succesfuldt, selvom jeg måske ikke gør i samme grad.

Det bliver interessant om bog VI, men nok mest bog VII forsøger sig med en konklusion eller en slags løsning, mest af alt håber jeg på en refleksions-antændende drejning.

Jeg læser en positiv og håbefuld betydning ind i at titlens ‘udregning’ og ‘rumfang’ er i ubestemt og ikke bestemt form.

[Bodil Sixhøj · Rating 5 out of 5]

I “Om udregning af rumfang V” har Tara været “hjemme” hos Thomas, sådan som der blev lagt op til i slutningen af bind IV. I første omgang får vi ikke rigtigt at vide, hvordan det er gået. Først hører vi nemlig om, hvordan gruppen er ved at bryde op fra villaen i Bremen for allesammen at flytte ind i det forladte universitet, Val Benoît nær Liège i Belgien. Her har en gruppe længe været i gang med at renovere de forsømte lokaler og bygninger. Derefter kommer det drypvis: Thomas havde ikke til at begynde med bemærket, at Tara var blevet ældre, da hun kom hjem. Det er uvist, hvordan han har brudt sit mønster og opdaget hendes efterladte ting i gæsteværelset, men efter nogen tid i huset, må Thomas opgive og bede hende om at flytte. Hun er selv klar over, at det ikke går, men han opdager, at de er blevet for forskellige, og hun taler jo også hele tiden om sine nye venner, som han aldrig har mødt. Og så beder han hende forlade huset. Flere gange. Hun bruger nogle dage på at ordne en masse. Derefter drager hun ud på øen Welk, som hun får anbefalet af veninden Olga, og her møder hun meget få mennesker, bor i et kajakskur, går lange ture. Hun slikker sine sår. Og da hun kommer sig, “lejer” hun en bil for at føle sig beskyttet inde bag metalhylsteret. Hun kører til Bordeaux, hvor hun afleverer en bog, som hun har taget med hjemmefra, til en kunde. De ender i seng sammen, og sådan kommer hun igen og igen og afleverer bogen, hygger sig med Carl T. og tilbringer natten med ham flere gange, indtil hun til sidst efterlader bilen og tager toget til Val Benoît og vennerne.
Sammen får de renoveret det gamle universitet med dets mange fine bygningsdetaljer. Tara genoptager dagbogsskrivningen. Og da det hele er ved at være færdigt, holder Gita en brændende tale, som får betydning for dem allesammen. Hun taler om betydningen af at udforske omverdenen, at udvikle sig, udfordre sit intellekt. Det sætter gang i et væld af meget forskelligartede projekter, og som en vigtig detalje: ingen er begrænsede af rammer for økonomi eller tid! Tara udnævnes til arkivar, for alt indleveres til opbevaring - alt i mange forskellige (også nye) kategorier. Milas bliver bibliotekar. Og MIlas og Tara indleder et forhold, som de til at begynde med kalder “torsdagsmøder”, fordi Tara på et tidspunkt savnede, at dagene havde navne, og så begyndte de at gå ud “om torsdagen”.
Ved bogens slutning har Tara fundet ud af, at hun ikke kan blive, og Milas vil ikke med andre steder hen. Grupperne i drivhusene i Spanien kan ikke følge med til at dyrke grønsager nok til alle, så hun vil dertil, og hun vil have frø med fra haveskuret i Clairon fra Thomas’ onkel. Da hun en nat lister op i Thomas’ soveværelse, ser hun en ung mand ligge i sengen. Hun bliver chokeret, og hun vender tilbage flere nætter for at kigge på ham - mens hun indser, at Thomas stadig er ung, mens hun er ved at blive gammel. Der er nu gået 10455 dage i 18. november.
Tara og hendes venner tænker og filosoferer naturligvis meget over, hvordan det skal fortsætte. En mindre gruppe forsøger at “leve tiden baglæns” for på den måde at slippe ud, uden held. Men jeg tænker, at de da må savne kunst, litteratur, musik - og latter. Det er der ikke noget af.