En ung kvinna studerar nordiska språk och litteratur på universitetet men drömmer om att bli författare. På loven jobbar hon i sin mammas blomsteraffär i en småstad på vischan och ställer upp som chaufför när barndomsvännerna vill festa.
Hon har sökt till en aktad författarskola på en vackert belägen herrgård och besvikelsen är stor när hon inte blir antagen. Fast vad trodde hon egentligen? Att hon skulle vara tillräckligt bra för att föräras en plats bland de begåvade?
Besvikelsen vänds till glädje när hon meddelas att någon gett återbud och att hon erbjuds en reservplats. Den här chansen ska hon verkligen göra det bästa av! Ett nytt liv hägrar.
Väl framme på herrgården visar det sig att hon är samma socialt klumpiga person som förr. Alla försök att verka ”normal” tar så mycket energi att hon endast orkar skriva en hemlig dagbok om kursen, samtidigt som hon försöker dölja att hon inget får skrivet. Katastrofen är i rullning.
I Reservplatsen beskriver Malin Slotte sådant som romaner sällan handlar om: pinsamheter, att mot sin vilja bryta mot normer, att inte klara av de enklaste sociala situationer. En roman med ett nästan plågsamt driv som lyckas vara både ångestframkallande och rolig.
Reservplatsen är som en bilolycka jag inte kan slita blicken från. Den är ångestframkallande och jag blir obekväm att läsa den. Jag slukar boken i ett nafs.
Huvudkaraktären kan vi kalla för Skribenten, som får en reservplats till en författarkurs på en Herrgård. Allt blir fel från första början, hon kommer senare än alla andra p.g.a reservplatsen, och hon blir aldrig riktigt ordentligt presenterad inför resten av gruppen. Skribenten har sån ångest över interaktioner med sina författarkollegor att hon t.o.m överväger att svälta en hel helg för hon vågar inte fråga efter skjuts till butiken.
Reservplatsen är en väldigt intim inblick i Skribentens tankar. Hon söker ständigt efter konstiga blickar, leenden och uttryck från andra som hon kan vrida och vända på. Hon är socialt tafatt och lyckas alltid säga fel saker. Jag vill bara hoppa in i boken och skaka om Skribenten, hennes tankar gör mig otroligt obekväm. Kan det vara för att man själv kan relatera till tankarna? Är det mig de pratar om? Skrattar dom åt mig? Nu tror dom att jag är äcklig. De vet om att jag inte är värd att vara här..
"Så fort jag öppnade munnen sa jag något tokigt, missade poängen, fattade inte vad det handlade om, och blev tillrättavisad av någon som talade om hur det verkligen förhöll sig. Kanske tolkade jag verkligheten omkring mig lika tokigt. Det fanns bara ingen som korrigerade mig inne i mitt huvud"
En otrolig läsupplevelse som jag varmt kan rekommendera. ⭐⭐⭐⭐⭐ 5/5
"Hela jag var ett fel som skulle rättas till och förändras, och det enda jag haft att sätta emot var att vägra förändringen." Otroligt befriande med karaktärer som får vara egna, som är skämmiga, klumpiga i samtal och som inte passar in, hur mycket de än vill. Det är både en obekväm och en frigörande känsla att läsa om osympatiska huvudkaraktär som får fortsätta vara osympatiska, vilket "Reservplatsens" huvudkaraktär får vara boken igenom. Huvudkaraktären är en skrivande människa som hamnar på en kurs med andra skrivande människor, här möts hon av insikten att hon nu inte kan skriva i hemlighet och att andra producerar mer än henne. Problemet är också hennes oförmåga att knyta an till andra, att förstå sig på det mänskliga samspelet. Något Malin Slotte verkligen lyckas fånga är den ångestframkallande känslan vår huvudkaraktär drabbas av i det sociala.
Greppet att aldrig namnge karaktärer, utan istället låta dem definieras av sina yrken (eller de yrken de aspirerar att bli) tycker jag är genialiskt, det visar hur huvudkaraktären bedömer och värdesätter människor. Att också diskutera i boken om och hur en huvudkaraktär borde utvecklas och vilka driv denna borde ha lägger ett ytterligare lager till berättelsen och jag älskar att få följa en karaktär som får finnas utan denna ändring!
En väldigt annorlunda skriven bok som jag fullkomligt slukade!
Har aldrig läst en bok som denna och jag blev helt golvad av hur obekväm och frustrerad man kan bli av en karaktär. Ville bara hoppa in i boken och skaka om henne & säga skärp dig människa!!!
Slotte skriver med stark närvaro och ett underhållande språk. Lite svårt att hålla koll på vem som är vem och önskade att boken kunde tagit en annan vändning, men det skulle väl ha stridit mot dess syfte.
Åh gud vilken frustrerande människa! Jag blir alldeles tokig på henne. Måste till och pausa läsningen ibland för jag blir så vansinnig på hennes oförmåga att hantera minsta lilla i livet. Visst är det härligt när litteratur får en att gå i gång så!
I Slottes Reservplatsen möter vi en ung kvinna, universitetsstudent, som liksom inte lyckas med någonting vad gäller att vara en fungerande människa. Hon kan inte ens köpa en handtvål och framstå som lite normal för de hon delar lägenhet med. Så kommer hon in på en eftertraktad författarskola. I ett år ska hon få ägna sig helt åt skrivande. Vi kan väl säga att allt blir … en soppa …
Jag måste säga att det här är så bra läsning! Det var längesedan jag kände så mycket och engagerade mig så mycket i en karaktär. Visst kan man ha synpunkter på en del i storyn och språket är kanske lite stolpigt ibland, men jag tänker att just det faktiskt är för att matcha huvudkaraktären. Det är verkligen genom hennes ögon vi får ta del av berättelsen och det är mestadels en styrka.
Detta är framför allt en karaktärsdriven roman där vi har en huvudperson som gör läsaren frustrerad. Ibland skulle man bara ha velat skaka henne och få henne att skärpa sig, men samtidigt känner man så otrolig empati för henne. Hon är en typisk over-thinker, underdog och har otroligt svårt i sociala situationer. Hon blir antagen till en författarskola men klarar inte av att delta som alla andra. Det är sorgligt att läsa, även om det ibland kunde bli smått komiska situationer (men oftast inte). Trots att det händer väldigt lite sugs jag in i romanen och kan knappt sluta läsa. Slukar boken! Hur är det möjligt?! Jag vet inte, men den känns snyggt skriven i alla fall!
Sammanfattning: 8/10 Jag brukar ha lite svårt för romaner som är för vardagliga och spänningsbefriande men här tycker jag att det funkar riktigt bra tack vare metaperspektivet. Lagom lång, kul språk, rakt och linjärt och dessutom en suverän inläsning av Sannah Nedergård. Min enda invändning är att det är lite svårt att skilja alla personer åt när de bara kallas vid alias.