En annan doktor Glas av Malin Lindroth är inte en parafras på Hjalmar Söderbergs roman. Istället är det en fiktiv historia om ett berättarjag som kommer i kontakt med Hjalmar Söderberg under och strax efter den tid han skrev Doktor Glas. Lindroth pekar (utan anspråk på att hennes roman är historiskt korrekt i detalj) på behandlingen av Hjälmars hustru Märta, mor till deras tre barn. Enligt de källor Lindroth lutar sig mot manövrerade Hjalmar, tillsammans med sina vänner, bort Märta ur sitt liv genom att få henne tvångsintagen på ett sinnessjukhus. Lindroth hjälper med denna roman till att sprida den upprörande kunskapen om att det kunde gå till på det sättet i början av 1900-talet, och specifikt att detta drabbade Märta Söderberg. Det är vällovligt.
Jag är dock inte förtjust i hur romanen gör detta.
Romanen börjar med hur berättarjaget, en ung kvinna, försöker överleva ensam i Stockholm, och klarar det genom att skriva om småskandaler till dagstidningarna. Hon blir uppmärksammad på att det finns en grupp kvinnor som är anställda som journalister, ”pennskaften”, bl a Célie Brunius, Elisabeth Krey och Ellen Rydelius. Hon beundrar dem på avstånd. (Här är det roligt att jag nyligen har läst den intressanta multibiografin ”Ligan: Klarakvarterens blodsystrar” av Fatima Bremmer, så jag vet att dessa kvinnor fanns och gjorde stordåd bl a för kvinnors rättigheter.)
Sen, efter en misslyckad förbindelse med Redaktören, hamnar berättarjaget på Långbro sinnessjukhus. Här finns också den tvångsintagna Märta Söderberg, som i ett försök att bli fri ger henne namn och adress till sin make, den berömda författaren.
Berättarjaget skrivs ut och så småningom söker hon upp Hjalmar Söderberg. Dock inte egentligen i avsikt att hjälpa Märta utan för att intervjua honom och få stoff till en artikel i paritet med vad pennskaften skriver, så att hon kan bli en riktig, respekterad journalist. Hon lyckas nästla sig in i det Söderbergska hemmet, deltar i det sociala livet och får ett gästrum till förfogande. Detta känns inte riktigt trovärdigt.
Nu glider berättarjaget över i ny psykisk ohälsa som eskalerar till ren galenskap. Jag hänger inte med i svängarna längre, varför denna omotiverade vändning? Lindroth låter berättarjaget dra paralleller mellan innehållet i Söderbergs roman Doktor Glas och författaren själv och hans närmaste vänkrets, och det är delvis intressant men delvis också svårbegripligt. För mig hade Lindroths roman varit mer givande utan vändningen med ny galenskap.