”Du var tjugoåtta år när ni kom till Sverige, i slutet av sommaren 1960. Det året tog Halmstad emot nittioåtta flyktingar som ursprungligen var hemmahörande i Ungern och Jugoslavien. Det är märkligt att läsa och se den siffran. Fyra av dessa knappt hundra människor är ni.”
När Linda Vodopija Starks morföräldrar kommer till Sverige är det 1960-tal och ingen har hört talas om vare sig posttraumatiskt stressyndrom eller transgenerationellt trauma. Själv växer hon upp på 1980-talet i stadsdelen Andersberg i Halmstad. Den kallas dock inte så, utan går under namnet Blatteberg.
”Dina liv strömmar igenom mig” är en berättelse om Sverige idag, genom en resa över havet via migrantläger i Italien, till Halmstad. Om människor som utgör en stor andel av Sveriges befolkning, vars tillhörighet inte sällan ses som villkorad. Om nedärvt trauma, minoritetsstress, längtan och om att söka sina rötter. Och om en mormors villkorslösa kärlek till sitt barnbarn.
En enormt vacker kärleksförklaring till en älskad mormor, och en älskad familj. En räcka händelser i ett liv, från barndomens Kroatien hela vägen till demensboendet i Halmstad.
Jag beundras av hur väl författaren i varje sida lyckas förmedla var mormorn har betytt för henne. Jag ser personer och miljöer framför mig. Jag känner dofter och smaker som inte borde vara möjligt i bokform. Hon beskriver på ett tidvis hjärtskärande sätt verkligheten för så många utlandsfödda personer genom tiden. Hon beskriver hur flykten från barndomens trygga land påverkar en familj i generationer. Den sista delen läste jag på flyget och det var svårt att inte brista ut i gråt mellan sidorna.
Jag läste nyligen Dina liv strömmar genom mig av Linda Vodopija Stark, och det är en bok som verkligen stannar kvar långt efter att sista sidan är läst. En lättläst bok, ca 200 sidor som man kan läsa på en kväll bara.
Boken väver samman flera generationers öden i en familj, från författarens mormor och morfar till mamman och vidare till författaren själv, med rötter i Kroatien, på ön Murter, och erfarenheter präglade av krig, migration och ett liv under svåra förhållanden. Det som gör boken särskilt stark är hur den inte bara återberättar historien, utan också försöker förstå vad som lever kvar i nästa generation.
Ett centralt tema är ”transgenerationellt trauma” dvs hur upplevelser av krig, fattigdom och flykt inte bara påverkar dem som upplevt det direkt (författarens morföräldrar och mamma samt morbror), utan också deras barn (författaren) och barnbarn. Boken väcker frågor om hur arv fungerar, inte bara socialt och psykologiskt, utan kanske även fysiologiskt. Även om forskningen på området fortfarande utvecklas, ger de personliga berättelserna en stark känsla av att något faktiskt förs vidare.
För mig blev läsningen också personlig, den hjälpte mig förstå skillnader - och ibland krockar - mellan erfarenheter från Balkan och det svenska samhället. Det är en bok som öppnar upp för reflektion kring identitet, arv och tillhörighet. Det här är inte bara en familjehistoria, utan också en stillsam men kraftfull påminnelse om hur historia lever kvar i oss, ofta på sätt vi inte fullt ut förstår.
Författaren lyckas också verkligen sätta ord på en historia som ofta glöms bort, den om de människor som kom till Sverige efter andra världskriget och som var med och byggde upp det välfärdssamhälle vi idag tar för givet, men som själva sällan mötte någon idyll. En av de saker som berörde mig mest är skildringen av arbetslivet i Sverige. De som kom hit arbetade ofta under villkor som idag hade varit otänkbara - låg kunskap om rättigheter i kombination med en vardag präglad av hårt arbete. Samtidigt saknades strukturer för integration. Det fanns ingen SFI, och många arbetade på fabriker där nästan alla var invandrare. Resultatet blev att människor kunde bo och arbeta i Sverige i decennier utan att riktigt bli en del av samhället.
Det här är också en berättelse om migration som inte var ett val i egentlig mening. Det var människor som drevs bort av nöd, av krigets eftermäle, av kommunismen, av fattigdom och av brist på framtid för sig själva och deras barn. När man inte längre kan leva ett värdigt liv, när ens barn inte har någon framtid, då är migration inte ett val utan en nödvändighet. Boken fångar det på ett väldigt starkt sätt.
Boken lyfter också kvinnors erfarenheter på ett starkt sätt, våld, utsatthet och överlevnad under krig och flykt. Särskilt berättelserna från landsbygden under ockupationen och tiden i flyktingläger i Italien gör intryck. Det är erfarenheter som sällan ges utrymme, men som här får ta plats.
En annan viktig dimension är tystnaden. Barnen som var med på resan minns, men försöker att inte minnas. Man pratar inte om det som varit, man blickar framåt. Boken fångar hur denna tystnad i sig blir ett arv, något som sätter spår i nästa generation.
Författaren skriver också om rasism, både öppen och subtil. Hennes egna erfarenheter från skolan på 80- och 90-talet är svåra att läsa om, men tyvärr inte överraskande. Och även om mycket har förändrats, känner jag igen det mer subtila, hur det kan följa en genom utbildning och arbetsliv, utan att alltid vara tydligt uttalat eller synligt för övriga runtomkring.
Samtidigt finns det hopp i boken. I nästa generation, i barnbarn som idag bär sina efternamn med stolthet, som väljer att visa sina rötter istället för att dölja dem. Det säger något om förändring, även om den inte är jämnt fördelad eller självklar. För mig blev det här också en personlig läsupplevelse. Den hjälpte mig få perspektiv på både min egen resa och de mönster som går igen, mellan generationer och mellan kulturer. Det är en viktig bok, inte bara som skildring av en flykt, utan som en del av Sveriges historia.