”Du var tjugoåtta år när ni kom till Sverige, i slutet av sommaren 1960. Det året tog Halmstad emot nittioåtta flyktingar som ursprungligen var hemmahörande i Ungern och Jugoslavien. Det är märkligt att läsa och se den siffran. Fyra av dessa knappt hundra människor är ni.”
När Linda Vodopija Starks morföräldrar kommer till Sverige är det 1960-tal och ingen har hört talas om vare sig posttraumatiskt stressyndrom eller transgenerationellt trauma. Själv växer hon upp på 1980-talet i stadsdelen Andersberg i Halmstad. Den kallas dock inte så, utan går under namnet Blatteberg.
”Dina liv strömmar igenom mig” är en berättelse om Sverige idag, genom en resa över havet via migrantläger i Italien, till Halmstad. Om människor som utgör en stor andel av Sveriges befolkning, vars tillhörighet inte sällan ses som villkorad. Om nedärvt trauma, minoritetsstress, längtan och om att söka sina rötter. Och om en mormors villkorslösa kärlek till sitt barnbarn.
En enormt vacker kärleksförklaring till en älskad mormor, och en älskad familj. En räcka händelser i ett liv, från barndomens Kroatien hela vägen till demensboendet i Halmstad.
Jag beundras av hur väl författaren i varje sida lyckas förmedla var mormorn har betytt för henne. Jag ser personer och miljöer framför mig. Jag känner dofter och smaker som inte borde vara möjligt i bokform. Hon beskriver på ett tidvis hjärtskärande sätt verkligheten för så många utlandsfödda personer genom tiden. Hon beskriver hur flykten från barndomens trygga land påverkar en familj i generationer. Den sista delen läste jag på flyget och det var svårt att inte brista ut i gråt mellan sidorna.