Det är mars 1792 och Gustav III ligger död på Stockholms slott. På balkongen visar den nye regenten hertig Karl upp sig för folket.
På borggården står Johanna som en gång var slottets pottunge med ett krampaktigt grepp om sin son Nils. Hon om någon vet vad hertigen är kapabel till. I en tid då kopplerskor lurar på krogarna, plitar griper lösdriverskor på gatorna och där de flesta försörjningsmöjligheter är stängda för en ogift mor är Johanna ändå fast besluten att glömma det som varit och skapa sig ett bättre liv. Men hur?
Inne i slottets förgyllda salar drömmer hertiginnan Charlotta om inflytande och makt. Tillsammans med sin hovmästarinna Sophie samlar hon tidens vittra fruntimmer i den hemliga kvinnosalongen Blåstrumporna.
I Pottungen får läsarna återknyta bekantskapen med pigan Johanna, hertiginnan Charlotta och grevinnan Sophie från Barnbruden. Det är en berättelse om orättvisor, förtryck och det som förenar oss alla: Längtan efter kärlek och att få styra sitt eget liv.
Anna Laestadius Larsson har lång erfarenhet som journalist från bland annat Aftonbladet. Hon har även varit redaktör och redaktionschef vid både magasin, som Amelia och M-magasin, och ett stort antal tv-program såsom Melodifestivalen, Vi i femman och dokumentärserien Lite stryk får dom tåla. Dessutom medverkade hon under många år som kolumnist i Svenska Dagbladet.
Vid sidan av författarskapet är hon idag verksam som frilansande journalist.
Då har jag läst ut Pottungen och jag tycker faktiskt denna var bättre än Barnbruden! Man får följa fler karaktärer och Johannas historia tar verkligen fart. Det är flera element som gör denna bättre än den föregående och bland annat är det nog för att hela boken andas lite mer hopp om livet, även om de tragiska bitarna också finns där.
Överlag en bra, välskriven bok med beskrivande språk och intressanta karaktärer, men precis som i Barnbruden så saknar jag ett högre "syfte" eller mening med boken, den där spännande plot-twisten som hela historien ska byggas upp till. Det känns mer som att läsa en välskriven historia om några verkliga personers liv, som har med-och motgångar, men som saknar the build up till det spännande slutet. Men absolut läsvärd!
Efter att ha lyssnat på Barnbruden ville jag absolut fortsätta höra om Charlotta, Sophie, Johanna och de andra runt Stockholms slott anno 1790. Det är Anne-Li Norberg som läser även denna och hon gör det fortfarande bra!
I Pottungens inledning har vi hoppat fram ett par år sedan sist och kung Gustav III ligger för döden. Skjuten! Charlottas svinpäls till man kliver fram som ny regent trots att det finns en prins, i Frankrike är revolutionen i full gång och i Stockholms fattigaste kvarter försöker Johanna skapa sig ett drägligt liv.
Vi fortsätter med andra ord att följa de kvinnor som var huvudfigurer i Barnbruden. Pottungen är på många sätt lika bra med lika intressanta händelser rent historiskt, men jag vet inte... någonting får mig att tappa intresset. Kanske är det Charlottas fel? I Barnbruden var hon ju just precis det; ett barn! Men nu är hon en väldigt vuxen kvinna som beter sig som en snorunge! Självisk och okänslig. Och stackars Johanna! Där blir det nästan för mycket elände. Känner lite men-ge-er-och-låt-henne-vara!
Som sagt, boken är egentligen en fullgod fortsättning men jag höll inte ens på att ta mig igenom den. Det finns två delar till i serien, men för min del får det nog vara bra i och med den här. Otrevliga människors livsöden engagerar mig helt enkelt inte.
En otroligt välskriven och intressant fristående fortsättning på den historiska romanen Barnbruden. Nu i boken Pottungen är vi i slutet av 1700-talet och Gustav III har precis dött. Här får vi åter stifta bekantskap med Charlotta som i första boken var den unga barnbruden, hovmästarinnan Sophie och Johanna som en gång var pottunge på slottet. Vi får följa deras öden och äventyr nu när ett antal år har gått. Följa deras medgångar och motgångar. Johanna har en son numera och hon har vuxit så otroligt som människa från förra boken. Henne är det nästan mest spännande att följa. Nu när boken är slut så längtar jag redan efter att läsa nästa bok, för att läsa om svensk historia och i synnerhet om det utspelar sig i Stockholm är något som jag gillar jättemycket.
Mustig och myllrande beskrivning av 1700-talets Sverige i både kungahus och fattigstugor. Gillade den andra delen minst lika mycket som den första när man får fortsätta följa tre kvinnors liv och leverne och deras kamp för självbestämmande och makt över tillvaron. Charlotta, prinsessa av Sverige, Sofie von Fersen och inte minst självaste pottungen Johanna. Vill bara fortsätta läsa hur det går för dem i Räfhonan.
I denna bok är det Johanna (även kallad pottungen, som barn) som är huvudkaraktär. Det är sannerligen mer intressant att läsa om henne som befinner sig i samhällets nedre skikt än Charlotta, som den första boken fokuserade på, som är prinsessa. Även om både Charlotta och Sophie är med på sina hörn :)
Kul att få följa Johanna, pottungen, på närmre håll i den hör boken. Hade väl önskat att man fick läsa mer dialog då det känns som att allt går väldigt fort fram. Handlingen swooshar förbi på ett sätt som den kanske inte hade behövt. Men annars spännande med alla intriger och kul att kvinnors frigörelse får ta en sån stor plats i handlingen.
Det är flera år sen jag läste Barnbruden, men varje del i den här serien är tillräckligt fristående för att det inte ska vara några problem. Den här andra delen i trilogin berättar om händelserna efter Gustav IIIs död. Gustav III hade gjort sig själv enväldig, och efter honom följde en rad av lynniga kungar, och som vanligt är Sophie och Charlotta mitt i smeten utan att kunna påverka någonting. När jag var klar med boken kändes det som om ingenting alls hade hänt under hela boken. Ingenting hände, men på ett intressant sätt. Om Barnbruden var uppkallad efter Charlotta och hade henne i fokus, så var Pottungen uppkallad efter Johanna och hade henne i fokus. Och jag kan inte bry mig mindre om Johanna. Eller Nils. Filip gör mig bara irriterad. Vad är poängen med den lilla familjen alls? Boken var lättläst och gick relativt fort att ta sig igenom. Men det var dödfödd läsning.
Precis som med Barnbruden så tyckte jag att idén bakom boken var lovande, men av någon anledning var läsupplevelsen bara sådär. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som inte riktigt lyckades, men jag drogs helt enkelt aldrig riktigt in i historien, trots att det är spännande tider det handlar om. Liksom i föregående bok förblev karaktärerna lite platta och ointressanta, i det flesta fallen t o m otrevliga, det var nästan ingen jag egentligen direkt tyckte om. Okej, men något av en besvikelse.
Första boken är bättre, ja, men denna är för det inte dålig. Ingen page turner dock och hade det inte varit för att jag läser till ljudbok hade jag aldrig blivit klar med denna tror jag. Detta på grund av att författaren gärna använder sig av ett finare och därav svårare språk. Det passar sig till dialogerna men när det går utöver beskrivningar av omgivningar och liknande blir det svårt att hänga med och man blir lätt trött j hjärnan och behöver ta massa pauser.
Kommer fortfarande vilja fortsätta med den tredje boken dock. Även om det är svårläst är det spännande att läsa om. Inget jag tipsar en vanliga läsaren om men om man gillar svensk historia eller vill veta mer om svensk historia på ett mer intressant sätt är denna serie ypperlig! Vissa saker tror man ju att författaren hittar på för att det ska bli mer intressant i den fiktiva läsningen men mycket är faktiskt sant, även om det historiskt kanske inte alltid skedde på just det fiktiva sätt som författaren beskrivit det. Till exempel, hertigens intresse i det ockulta. Om scenen med pottungen i första boken är sann tror jag inte men hans intresse för det är sant.
Pottungen, the second book in the Barnbruden-trilogy, certainly lives up to the standards set by its prequel. If something it exceeds then. In this second novel we get to follow Johanna, who we honestly barely got to know in the first one, much more in depth and I think that’s what makes Pottungen my favourite book in the series. Contrary to the protagonists in Barnbruden (Hedvig Charlotta) and Räfvhonan (Sophie von Fersen), Johanna is completely fictional so the author has been able to take a lot more liberties with her storyline, which I think is clearly noticeable. Her storyline is extremely interesting and it’s a pure joy to follow her journey throughout the three books.
In my opinion, this book makes it worth picking up the entire series (and even if you didn’t particularly enjoy the first book, I definitely think it’s worth giving this one a chance). Because of that, for me to give this book anything other than five stars would be a crime. It deserves all that, and more.
Just nu somnar jag så fort jag läst typ två sidor, plus att jag måste bläddra tillbaka och läsa om det jag har läst 😴 så det är långsamt tempo i läsningen. Men häromdagen läste jag i alla fall ut Pottungen, en fristående fortsättning på Barnbruden som jag gillade.
Nu är det prinsessan Charlottas (från Barnbruden) kammarjungfru Johanna som man följer, men kapitlen varvas mellan henne, Sofie von Fersen, Charlotta och hertig Karl. Så egentligen handlar det väl om allihopa.
Eländes elände för det mesta, särskilt om man är kvinna, i vanlig ordning. Helt sjukt vilken andra klassens människa vi har varit under så lång tid!
Kan bero på min trötthet, eller på att jag redan läst om de här personerna, men jag tyckte inte boken var lika bra som Barnbruden. Men välskriven.
Om svaghet vågar karlarna tala, de som i dessa mörka och blodiga sextusen år, på vilka de haft jordens välde, styrt sig själva och allt med en så ryslig och galen förvirring, att om de tagit alla sina rådslag ur ett lotteri arrangerat av Lucifer, så hade dock aldrig något kunnat utfinnas med mindre vett, eller verkställas med mera grymhet eller åtföljas av en mer ynkligt narraktig pomp och ståt, än deras hela fåniga regering.
Laestadius Larsson fortsätter att måla upp en rik och levande värld kring de komplexa livsöden som rådde på 1700-talet. Det är en blandning av underhållning och allvar, en blandning av vänskap och politik. Det är en jäkligt bra blandning.
*2.5* En underhållande bok som är enkel att ta till sig. Det jag saknade i bok 1, det mer feministiska synpunkten gjorde äntligen entré! Johanna är en sympatisk karaktär som är intressant att följa, och jag älskade hennes slut. Charlotta är dock en riktig plåga och trots att hon är över 30 år i den här boken beter hon sig precis som när hon var 15 i den första. Omogen och extremt självisk. Den saknar dock precis samma sak som bok 1, det finns ingen handling rakt igenom, utan är mer som ett berättande av deras liv, vilket blir lite tråktigt. Tyckte dock om Sofi och lyssnar nog på bok 3.
The second book in Anna Laestadius Larsson's trilogy about life at court in the 18th century. In the first book the focus was on Charlotta (married to the duke Karl). In this book the focus shifts to Johanna. Who in the first book is just a child and takes care of the nightly potty service for Charlotta. In this book she creates her own life for herself and her son Nils. The winds of changes for the people (read French revolution) and for women is felt in this book and Charlotta has her own little society called "blåstrumporna", the blue stockings. A strong follow-up to the first book. I wonder who will be the focus of the third book, it would only be natural if it was Sophie.
Jag fann "Pottungen" ännu mer intressant än "Barnbruden" - den fokuserar mer på Johannas liv. Det här är inte bara en fascinerande beskrivning av Sverige och Stockholm i slutet av 1700-talet, utan också en historia om kvinnor och feminism. Högt läsvärd. Jag är inte säker än på om jag vill fortsätta med nästa del - "Räfvhonan" (den fokuserar tydligen på Sophie, men av de viktigare kvinnliga karaktärerna i boken är det henne jag är minst intresserad av), men jag är nöjd med både "Barnbruden" och "Pottungen".
Historien om Charlotta, Sophie och Johanna, pottungen, fortsätter. Runt en fin historisk ram för vi följa kvinnorna i deras vardagliga liv och hur de trots olika livssituationer, adel respektive arbetare, drömmer om ett friare och självständigare liv. Jag gillar de tidsenliga beskrivningarna och historiska händelserna som löper genom boken, och det feministiska temat är en röd tråd genom hela boken. I jämförelse med föregångaren Barnbruden är Pottungen mindre rafflande och mindre händelsedriven, men fortfarande en fröjd att läsa. Rekommenderar!
Upplevde denna som lite segare än Barnbruden. Men det betyder inte att jag inte uppskattade den. Anna är en mästarinna på att göra historia roligt och ge liv till historiska personer på ett otroligt skickligt sätt. Känner ett oerhört starkt sug att förkovra mig i svensk historia efter att ha läst de första två böckerna i den här serien. En bedrift ingen av mina historielärare någonsin lyckats med. Läs!
Del två i trilogin om barnbruden. Sent 1700-tal. Här varvas fiktion och historia. Väldigt underhållande. Jag slukade boken. Vi rör oss bland de högsta av de högsta och de lägsta av de lägsta. I de högsta skikten har vi den odrägligt självcentrerade hertiginnan Charlotta (barnbruden) och bland de lägsta den osannolikt driftiga Johanna (pottungen).
2,5 stjärnor. Bra fortsättning men en hel del upprepning från första boken i och med att det ska vara en fristående fortsättning. Jag var inte så imponerad över relationen mellan Johanna och Filip och kändes lite framtvingat så som det var och blev.
Jag visste inte att jag saknade sådan här läsning förrän jag läste Annas böcker! Alla saker som du som kvinna behövde tänka på, det har aldrig lyfts i samhället tidigare!
Inte lika spännande som ettan. Den här hoppar mycket mera över långa tidsspann och då tappades lite av närheten liksom. Men fortf mycket mycket bra och rolig läsning
Jag tycker nästan mer om Pottungen än Barnbruden. Gillade att följa Pottungens liv, Charlottas liv vid hovet var, för mig, inte lika intressant. Jag hoppas på en fortsättning...