Beide warten auf Lebensgefährtin und Mutter. Die eine Anfang 30, die andere Mitte 70. Beide Frauen sitzen in der Wartehalle eines klaustrophobisch kleinen Flughafens im Norden Schwedens. Und sie liefern sich einen Kampf, der einem Strindberg-Drama in nichts nachsteht. Harald musste wegen seiner Tablettenabhängigkeit in eine Klinik, und nun soll er endlich wieder nach Hause kommen. Aber in wessen Zuhause, in das seiner Freundin oder das seiner Mutter? Harald, der Golden-Retriever-Mann, musste sich bisher nie entscheiden. Als Haralds Ankunft sich wegen eines Schneesturms verzögert, eskaliert der Streit. Bis wir alle nicht mehr wissen, zu wem Harald zurückkehren sollte ...
Johanna Frid (1988) er født i Stockholm og bor i København. Hun debuterte i 2017, sammen med Gordana Spasic, med diktsamlingen Familieepos. Nora eller Brenn Oslo brenn er Frids romandebut. Forfatteren skriver nå på sin andre roman.
Johanna Frid fikk Dagens Nyheters Kulturpris 2019 for romandebuten Nora eller Brinn Oslo brinn: ”Johanna Frid gjør på en helt umiddelbar måte det som alle forfattere strever etter: Hun etablerer en helt egen stemme i teksten sin. Romanen hennes er egenrådig, intelligent og morsom – et helt selvsagt valg som vinner av DN:s kulturpris.” (Utdrag fra juryens begrunnelse.)
Det är ”konsulinnan Ahlhagens” imposanta nuna jag ser framför mig när jag lyssnar på Emma Peters perfekta uppläsning av Johanna Frids andra bok. Haralds mamma är ett psykologiskt kammarspel om dysfunktionella familjer, moderskap, psykologi och klass framfört på ett innovativt, feministiskt och intelligent sätt.
Först och främst, den här boken är otroligt rolig. Jag har inte skrattat så här mycket sedan jag läste D e kroniskt. Jag tänker hela tiden att den här nivån kan hon inte hålla, och mycket riktigt blir det lite tramsigt och tjatigt. Men bara lite. Det här är ändå en sorglig berättelse. Frids roman drivs framåt av starka emotioner klädda i svart sarkasm och under ytan finns allvaret och oron.
Handlingen är behagligt enkel. Haralds mamma (namnlös) och svärdottern/berättarjaget/Claudia sitter fast – både fysiskt och allegoriskt – på en liten flygplats väntande på Harald som varit på behandlingshem. Här finns tre karaktärer, eller fyra, nej förresten fem; två närvarande kvinnor, en frånvarande man, beroendet och medberoendet. Kvinnorna utbyter mer eller mindre syrliga kommentarer med varandra samtidigt som berättarjagets inre monolog spinner på, starkt fientlig. Potatis är chips, Norrland är ingenstans, Malmö är en fitt-stad och människor över sextio är knappt människor.
”Jag hade aldrig tidigare träffat någon som var lika hänsynslös, avsiktigt elak och slentrianmässigt fördömande som jag själv. Harald var som män är mest: han knullade sin mamma.”
Den imponerande prosan är en blandning av Kerstin Thorvalls skamliga trotsbeteenden, Aase Bergs nedlåtande piskrapp och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis humor och klassmedvetenhet.
Frid öser ymnigt ur människas ”fula” källa av fördomar och politiska inkorrekthet. Berättarjaget (åttiotalist) avskyr sin svärmor (femtiotalist) och man kan tro att det enbart handlar om Haralds egenkära mamma och en skoningslös genrationskrock (i den fällan trampade Marianne de Geer). Men jaget hatar också terapeuter, receptionister, dans, alla människor, livet. Läsaren intar i vanlig ordning berättarjagets perspektiv men bör inte glömma att vara kritisk och uppmärksam på ”det blinda jaget”. Claudia delger bara i små doser bitarna som förtydligar bilden. Hon kommer själv från en dysfunktionell, fattig familj och är i princip föräldralös. Hon är övergiven och otrygg, mycket intelligent och säkerligen väl medveten på ett teoretiskt plan om vad kärlek är. Men hon har inte den praktiska erfarenheten och grundtryggheten. Jag tolkar Claudia som en omedvetet opålitlig berättare. Hon är delvis sjukskriven på grund av överbelastning. Hon är en duktig flicka som försöker göra rätt, men hon är sjuk, fattig och får ingen uppskattning. Därför blir hon förstås avundsjuk och rasande på sakernas tillstånd. Livet är förbannat orättvist! Harald har en mamma som bryr sig – för mycket – trots (eller just för att) att han skiter i allt utom drogerna. Ingen tar hand om Claudia, inte ens Claudia själv. På vem ska hon ta ut sina sorger, om inte på den till synes självgoda borgarkärringen, som med näbbar, klor och floskler kämpar mot epitetet ”misslyckad moder”. Haralds mamma och konsulinnan Ahlhagen är också människor i egen rätt även om varken Harald, Claudia eller Håna förmår se det. Det är förstås tråkigt, men realistiskt, att Haralds mamma inte har lite medkänsla till övers för Claudia. Hon tycks snarare se sin svärdotter som en part möjlig att lämpa över lite av all den skuld hon bär.
Haralds mamma är Claudias nemesis, och spegelbild. Ett tag tänkte jag att mamman och svärdottern var samma person. De tillhör olika generationer men är i övrigt lika avseende medberoende, gränslöshet, självbedrägerier och bristande självrespekt. De kommer från varsin dysfunktionell familj och fungerar båda som livboj åt sig själva och åt Harald. De patriarkala könsnormerna lägger det emotionella arbetet som en tung filt över kvinnorna. Det ser ut som att de tävlar om mannen Haralds uppmärksamhet, som kvinnor gjort i alla tider, men egentligen brinner de långsamt upp. De borde inte orka mera, de är slut, men kan inte ge upp eftersom då sjunker Harald till botten och deras identiteter som hör samman med ”god mor” och ”bra flickvän” det vill säga ”värdig människa” går om intet.
Harald själv då? Han är väl en produkt av sin psykiskt sjuke pappa utan självkontroll och kontrollerande mamma, som en golden retriever enligt Claudia. På omslaget ser jag dock en oproportionerlig halvful hund med för litet huvud. En metafor för hur kärleken gör en blind?
De två antihjältarna Claudia och Haralds mamma, borde kanske snarare hyllas som hjältar med tanke på vad människor brukar idolisera (Titanicjack drunknade i onödan). De ger allt de har och förintar sig själva för att rädda den de älskar. Det fungerar dåligt, men de skulle säkert bli hårt straffade – inte minst av sig själva – om de upphörde med sitt arbete i medberoendets tjänst.
Den började lovande men blev mer och mer klaustrofobisk. Jag gillar att den utspelar sig i en vänthall på en flygplats och att jaget och svärmoderns relation utmanas allt mer. Tycker också om hur jagets inre monolog kommenterar allt som sägs. Men efter ett tag tröttnar jag lite på konceptet och klarar verkligen inte av någon av karaktärerna. Alla är galna och jobbiga och jag blir bara illa till mods 😐
Gissar att 90% av alla här har läst Frids förra bok, ni vet? Den som fick DN:s kulturpris? Mm, jag visste väl det.
Hon är så skicklig på att göra det vardagliga obehagligt. Man slås av först igenkänning - i relationen till både pojkvännen och svärmodern. Men sen helt plötsligt - något oväntat, plötsligt, som man ej lagt med i beräkningen. Det älskar jag.
Plotten är en relation som går sönder på grund av ett beroende och en minst sagt irriterande svärmor i både för- och bakgrunden. Huvudpersonen flyttar till Malmö (jävla-fitt-Malmö förlåt) för sin pojkvän Haralds skull. För läsaren är väl inte kärleken till Harald helt glasklar? Hon upplevs till och från ljummen inför honom. Harald arbetar som jurist och i och med ett stressigt fall börjar han missbruka läkemedel.
I några recensioner som jag har läst om boken bedöms scenerna med huvudpersonen och Haralds mamma på flygplatsen som mindre bra - men jag håller inte helt med. Visst, vissa partier då Haralds mamma håller monolog om hur makalös hon är kan bli tråkiga, men annars behövs verkligen det kammarspelet för att boken ska bli rimlig. Uppgörelsen kvinnorna emellan MÅSTE ju komma, och varför inte på det sättet? För visst är det en uppgörelse om vem som vinner pris för bästa kvinna i Haralds liv (och i livet i övrigt)? Vem har slitit mest? (Igenkänningen när Harald försäkrar huvudpersonen om att mamma inte alls bryr sig om det är stökigt. Den naiviteten?) Frid använder sig mycket snyggt av huvudpersonens inre tankar i kursivt mellan svärmoderns utläggningar. Det ger en obehaglig edge till flygplatsscenen.
Haralds mamma är btw en absolut ruskig person. Huvudpersonen likaså? Egentligen är det främst den lite lufsige Harald som framstår som empatisk i boken.
Frid lyckas med att med en sarkasm och inslag av svart humor beskriva jävliga saker. Hon har en häftig ton i det hon skriver. Jag tycker att är LÄSVÄRD! Have fun!
Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Karaktärerna är inte vidare tilltalande: Harald är en mansbebis, den neurotiska flickvännen är både avståndstagande in absurdum och klängig, och svärmodern är en revirpinkande hönsmamma uppfylld av sin egen förträfflighet. Dialogen mellan svärmodern och svärdottern är lite styltig, och svärmoderns svada känns stundtals som en teatermonolog. Men här finns mycket som är komplext och tänkvärt. Och den främsta behållningen med boken är just det komplexa som man kan ana under ytan hos karaktärerna: erfarenheter, rädslor, inre konflikter, beteenden osv som de antingen saknar självinsikt om eller inte klarar av att hantera bättre. En bok man vill diskutera med andra.
Fantastisk! Trots att alla är hemska längtade jag ändå tillbaka till den så fort jag la undan boken. Mamman är så verklig och träffsäkert beskriven. Och rolig!! Jag måste efter läsningen anstränga mig för att inte berättarjagets cyniska inre monolog ska ta över min egen
in diesem Buch ist nicht ein liebenswerter Charakter. Alle waren entsetztliche Arschlöcher mit meheren Koffer voll Problemen. Es hat mich unterhalten, aber mitfühlen konnte ich mit niemanden.
"En tuntenut mitään. - - Kasvoni näyttivät peilissä entisiltään ja nukahdin kuten aina siinä tiedossa, että Harald möyrisi viereeni muutamaa tuntia myöhemmin, ja tuli kesäkuu: sellainen kiihkeästi tuoksuva, jumalainen kesäkuu, jollaista Tukholmalla ei koskaan ole tarjota. En tiedä. Tuntui samalta kuin silloin kun on lyönyt kyynärpäänsä, hetkeä ennen kuin kipu iskee."
Oisin halunnut tykätä tästä enemmän mut just nyt ei iskenyt tarina mieslapsesta ja kärsivistä naisista hänen ympärillään :D Joka tapauksessa nokkela ja nenäkäs teos. Ja jollain tapaa on aina parantava kokemus lukea huonosti käyttäytyvistä naisista.
Älskade varje stavelse av den här. Det var länge sedan jag tvingade mig själv att hushålla med en bok för att få den att räcka längre, men den här...! Den har allt.
Den här var inte alls som jag hade trott, och jag vet inte om den var jättebra, halvbra eller sisådär. Den är väldigt svårplacerad.
Utifrån baksidan så får man uppfattningen om att den handlar om en namnlös huvudpersons förhållande till sin svärmor, och att fokuset ska ligga på vad som händer när tre personer ska samsas i en relation. Och ja, det handlar den om. På utsidan.
Men egentligen berör den mycket djupare saker, i detta fall psykisk hälsa och droganvändning samt beroende. Det blir lite av en chock för mig när jag märker hur väl ett beroende beskrivs ur ett jagperspektiv, samt hur problematiken nästan förminskas. Det kryper lite i skinnet.
Jag får väl ändå landa i att boken känns välskriven, även om den stundvis är ett slags rådd av tankar från bokjaget. Men det är väl så det blir om man ständigt är lite påverkad av mediciner.
Denna gillade jag verkligen. Otroligt roligt skriven med mycket inre dialog som var lite skruvad, samtidigt som den kretsade kring viktiga teman som beroende, psykisk ohälsa och, inte minst, den moderna klassikern taskig relation med svärmor. Slutet tyckte jag däremot inte knöt ihop säcken på ett tillfredställande sätt, därför blir betyget lite lägre än vad jag initialt tänkte under läsningen.
Hon kan verkligen skriva vidriga karaktärer. Både huvudkaraktären och ”haralds hora” (skratt) är så osympatiska. Förstår dock inte varför man skulle vilja bråka om Harald när enda anledningen att vilja vara tsm med honom är att han har pengar och en lägenhet? Kul med shoutout till lkpg.
Osäker på vad jag tycker om den här svärmorsgrejen. Har svårt att förstå huvudkaraktären, vem är hon ens? Galen bok. Fångande men typ för konstig på ett sätt jag kanske inte helt uppskattar?? Vet verkligen inte. Den väcker verkligen något obehag hos mig. Men älskar hur språket är! Kanske 3? Kanske 4?
Välskriven och det finns massvis att säga om den, så på det sättet en fyra. Detaljerna var så bra, mat, kläder, interiörer. Karaktärerna var intressanta. Men för mycket och för hårda.
Huvudkaraktären måste strida mot sin svärmor om Harald, sin pojkvän och sambo, och allt blir bara toxic. Otroligt pretto bok med en massa sidospår och en huvudkaraktär som hela tiden mår skit. Visst finns här mycket psykologiskt och litterärt intressant, men jag blir bara irriterad och förvirrad när jag läser detta. Orkar inte med dessa karaktärer och ville bara att boken skulle ta slut ...
Underhållande, vågat språk och kändes väldigt mänsklig. Belyser människans mörka sidor och vilken påverkan missbruk har på en som individ och alla runt omkring. Kändes väldigt verkligen med krocken av olika typer av personligheter men som egentligen bara vill samma sak.
Så glad att Johanna Frid har skrivit en ny bok. Den är rolig, klockren och ibland rikigt jobbig att läsa för det blir mörkt. Men ångrat inte att jag läste den på ett sträck.