Platsen är Västerbotten. Sara och Benjamin har precis träffats och åker runt i en gammal Volvo. På en bensinmack skjuter de pojken som står i kassan. Han blir det första offret på deras mordturné. Làvra städar och Karim står i köket på Hotell Skellet när polisen dyker upp i jakt på mördaren. De vet vem de söker. Andreas måste lämna sin älskade Slavoj för att fara hem och begrava sin lillebror.
Norrut åker man för att dö kan vara en roman om ett brott, men inte det man först tror. Den kan vara en roman om Västerbotten och om vad vi ärver och hur det påverkar oss. Den kan också vara en översättning av Bruce Springsteens Nebraska. Eller så är Ida Lindes nya roman en plats där skräcken och rädslan får husera fritt.
Іда Ліндэ запрашае нас паехаць на поўнач Швецыі і паглядзець, як там жывуць людзі. І амаль адразу не зразумела навошта адзін з героеў забівае трох чалавек, а дзяўчына, што была з ім, глядзіць на яго закаханымі вачыма. "Забівай, любы, забівай, ўсё роўна на поўначы тут няма чаго рабіць"... А далей сюжэт хуенька дзеліцца, як амёбы на розныя не вельмі незразумелыя частка. Чытаеш новы раздзел, а там нейкія новыя людзі з новымі праблемамі. Канешне, можна здагадацца, што гэтыя часткі ўсё ж такі звязаныя паміж сабой прывіднымі ніткамі. І так, сям там даюць падказкі і ты разумееш, што гэта за людзі і з якога яны часу. Для мяне гэты раман - гэта тое, што ніколі не расказваюць у навінах, дзе апавядюаць пра забойствы. Нешта дрэннае здарылася, чалавека схапілі, асудзілі, і ўсё на гэтым. Далей мы нічога не ведаем. А чым жыў чалавек, пра што ён думаў, хто быў з ім дагэтуль?... І Ліндэ пра гэта як раз і піша. Яна звязвае жыцці розных людзей у адзін жмут. Хто быў адзін з забітых, што было ў яго дзяцінстве, з кім ён бавіў час, а бы чым марыў. А як жылі бацькі забойцы? А я як забойца нарадзіўся? Карацей кажучы, жыцці-жыцці... І на поўначы Швецыі жыць, як аказалася, зусім не весела. Напэша, жыхарам тых месцаў зразумела, чаму гэта так. Мне не вельмі. Я не зразумеў, што хацела данесці да нас аўтарка. Шукаў нейкі сэнс, а знаходзіў толькі сацыяльную драму, што ўсім зараз цяжка. Ну а для каларыта Швецыі трэба дадаць яшчэ мусульманскія і аднаполыя тэмы, каб актуальна было. Замужняя жанчына з дзецьмі выпадкова знаёміцца з другой жанчынай, узнікае каханне, не ведае, як ёй быць з сям'ёй... Ну добра, а што далей? А нічога. Проста зборнік такіх вось звычайных гісторый. Сумных гісторый. Месцамі не зразумела, што гэта за людзі і якія яны маюць дачыненне да галоўных героеў. Чытаеш раздзел, і здзіўляешся, што тут наогул робіцца. Як быццам зусім новая гісторыя пачынаецца. Гэта не спадабалася. Дарэчы палез чытаць водгукі шведаў на гудрыдс, дык вось там больш сціплыя водгукі (нешматлікія беларускія водгукі вельмі пазітыўныя). І нават шведы блытаюцца ў імёнах, што казаць пра беларуса, які чытае пераклад=) Мне спадабалася слова, якое было выкарстана ў другім водгуку - гэта сучліт. Вось сапраўды сучліт. Што бачу, пра тое і пішу. Хто хачу сказаць - не ведаю. А навошта гэта чытаць другім людзям? Я не зразумеў раман, хацеў знайсці ў ім сэнс, але не атрымалася. Магчыма, трэба яшчэ раз яго перачытаць, каб знайсці ўсе кончыкі нітачак і звязаць ўсё ў адзін клубок. Але і перачытваць не хочацца, калі ёсць шмат іншых кніг. Такое сабе. 5/10.
Сучліт як ёсць, жорсткі і бязлітасны як наша жыццё Рэцэпт даволі просты: намяшаць актуальныя праблемы і загарнуць у нейкую адзіную лінію, дарэчы, сюжэт адсутнічае (і дзякуй богу, блм шчэ не падвезлі). Прыправіць эмацыянальнымі складнікамі, а іх тут столькі, што абыякавым не застанецца ніхто. Падаваць халодным і без соуса. Чытайце, не падавіцеся
Vacker, vämjelig, frånstötande och om man, likt undertecknad, är en västerbottning med dödsångest så är den underligt nog både att rekommendera och att starkt avråda från.
z wszystkich książek Idy Linde wydanych nakładem wydawnictwa Lokator, do przeczytania została mi jeszcze jedna. stąd też wiem, że autorka nie wykorzystała w tej książce swojego potencjału. łatwo pogubić się w retrospekcjach i bohaterach, co nieco odejmuje przyjemności z lektury. miałam wrażenie, że zawoalowanie, które jest atutem w jej innych powieściach, w tej wprowadza głównie chaos. początek top, emanuje energią, bo logiki nie można w nim znaleźć. szkoda, że nie popłynęliśmy w tym oniryzmie i niezrozumieniu do końca, a w zamian przeżywaliśmy rozpacz rodzin po spontanicznych morderstwach
Boken börjar med ett spektakulärt mord, sen berättas historien på ett lite Short Cuts-aktigt vis, man får historien i uppbruten kronologi och från olika vinklar. Ida har ett bra språk, men jag känner att själva historien inte rör sig framåt riktigt...synd!
trochę zbyt chaotycznie napisana. czuję, że mogła mi się o wiele bardziej podobać, gdybym nie była zagubiona co kilka stron i gdybym nie zastanawiała się co chwilę co się dzieje i kim jest który bohater
Norrut åker man för att dö är en suggestiv och drabbande berättelse. Jag var helt oförberedd när jag började på boken, och man kastades som läsare direkt in i en mycket grym berättelse. Finns det något otäckare än det oförutsägbara våldet? Är det ondska när man dödar utan uppenbara skäl? Eller är det annat som ligger bakom? Norrut åker man för att dö handlar i stor utsträckning om vad som händer med de som blir kvar när någon dör. Vad innebär det för alla runtomkring? Och vad händer med mördarens familj? Hur söker vi mening med det obegripliga? En mycket obehaglig men tänkvärd berättelse.
Norrut åker man för att dö är intressant uppbyggd. Först får vi följa Benjamin och Sara på deras mordturné. Sen får vi som läsare uppleva konsekvenserna av deras handlingar. De som blev offer för våldet, vilka var de innan, och vad händer efter? Jag blir starkt berörd av berättelserna. Den som starkast lever kvar i mig är berättelsen om sonen som fyller år (ni som läst ni vet). Fortfarande när jag tänker på den blir jag tårögd. Och kvinnan som tar fel mobil och ska lämna tillbaka den.
Var Norrut åker man för att dö utspelar sig är inte helt klart. Är det i norr? Resandet i en ödslig och övergiven hembygd, och hemvändartemat spelar stor roll. Vid något tillfälle resoneras det om ”baggböleri” och Baggböle finns på flera ställen i Norrland. Både i Västernorrland (söder om Sundsvall) och Västerbotten. Det är avstånden mellan platserna och människorna som gör att det här känns som det behöver vara i de norra delarna av landet. Avståndet och ensamheten.
Det är mycket som är outsagt, mycket som man läser mellan raderna. Jag tycker om det, men ibland blir det så underförstått att jag inte riktigt förstår sammanhanget, och vad som är meningen med just den berättelsen. Ett exempel är en historia som går långt tillbaka i tiden.
Anledningen att jag läste Norrut åker man för att dö var att jag läser en kurs i litteraturvetenskap, Norrland Noir, där boken är kurslitteratur. Vi hade ett seminarium där vi diskuterade boken, som var mycket intressant. Vi jämförde den med Silvervägen och Till Mervas, och utforskade mörkret i de böckerna. I min grupp var det flera som tyckte Norrut åker man för att dö var stark, men som också hade känslan av att ha missat meningen med vissa delar. När vi pratade om boken var det en som berättade att boken är ”baserad” på Bruce Springsteens album Nebraska, och jag letade vidare efteråt på nätet. Varje kapitel motsvarar en sång och innehållet speglas. Jag hittade senare artiklar och intervjuer med Ida Linde, bl.a. den här. Det är något jag på sätt och vis hade velat veta när jag läste den. Fast kanske det hade förstört upplevelsen, jag vet inte. Tydligen är en del textrader i boken direkt tagna från skivans texter, vilket känns lite märkligt.
Jag har lust att läsa mer av Ida Linde, men vet inte exakt vad.
"Ва ўсіх свае турботы, і адзінота – гэта плодная абалонка паміж табой і светам".
Я не фанат цытавання і паэзія ўвогуле мне даецца цяжка, але нават мне захацелася загінаць вугалкі старонак, каб запомніць асобныя месцы. Тут можна і не чытаць анатацыю, каб адчуць прозу, напісаную паэткай, праз вобразы і рытмы. "Адчула, як несправядлівасць, нібыта нож, уваткнулася ў яе чалавекалюбства". "Ці перадаецца ў спадчыну абабранасць. Ці застанецца поўнач разрабаванай". "Снег – самая радыкальная з'ява надвор'я". Усё зноўку так блізка: мабыць, таму што на мове, і таму што ўжо холадна, і таму што толькі прайшлі памінальныя дні, і кожны дзень даводзіцца баяцца, што з'явіцца новая нагода памінаць.
Уся кніга пабудавана вакол некалькіх смерцяў незнаёмых людзей, якія спачатку падаюцца проста фактам у стужцы навін, але з кожнай гісторыяй глядзіш на іх праз кожны раз іншую прызму і пад іншым вуглом, і ўжо адчуваеш кожную трагедыю паасобку, і думаеш, а якая была б твая.
Chyba nie moje klimaty, chociaż klimat Szwecji dobrze nastraja do nadchodzącej zimy. I trupy. Książka jest napisana nieco jak zagadka, nie wiem czy taki był zamysł. Długo musiałem się domyślać, kogo historię za każdym razem poznajemy, bo imiona się zmieniały (na przykład na zdrobienia), ale da się złożyć 90% książki do kupy po jednej lekturze. Nie ukrywam, nie zachęca mnie ta książka do odwiedzenia północy, ani Szwecji, ani żadnej innej.
Jag tyckte om språket och berättandet men hade ibland svårt att följa med alla karaktärer. Läste den som ebok och kände att jag hade behövt den som fysisk bok istället för att bläddra fram och tillbaka och hänga med. Relationerna människorna emellan var lite svår att få grepp om. Men härligt med berättelser från Norr! Min favoritdel var nog den om Elof, Rakel och skogen.
Känner mig kluven då jag var så förvirrad av bokens upplägg tills slutet då allt vävs samman. Men hjälp vad härligt det var att läsa en bok som utspelar sig i Västerbotten med platser och orter en faktiskt känner igen och kan relatera till. Så jävla befriande
det känns som att Mördarens mamma föddes ur denna boken? kan se spår av den tycker om strukturen men den ger också distans, kände mig inte så närvarande men det är kanske den mänskliga faktorn inte min bästa Linde-bok men fortfarande bra!
Everything dies, baby that's a fact Maybe everything that dies someday comes back
En idé som låter krystad men faktiskt visar sig fungera; Linde tar alltså Springsteens Nebraska och återberättar den som en historia om Norrland, bygger ut varje låt till ett kapitel i en berättelse som snart hittar förgreningar och rötter och kronor långt bortom Nebraskas raka motorvägar och övergivna bondgårdar. Drömmen om Amerrkat - om det Andra, om Friheten, om det mytologiska Last Stand - lever ju ofta starkast i en Volvo 240 med tärningar i backspegeln. Men man kan inte göra sådana saker i Sverige, här blir de bara brott, bara deckare, bara depression, bara diskbänksdrama; Linde lånar Springsteens patos lika mycket som hans textrader, placerar den mörka amerikanska himlen över det sossiga Sverige.
Sen jo, ibland kan jag önska att hon gömt förlagan ännu något bättre. Egentligen borde det inte vara konstigare att anpassa en skiva till en roman än att anpassa en roman till en film (eller en låt till en film, som Sean Penn gjorde med "Highway Patrolman"). Men Springsteens raka arbetarklassmonologer samsas inte alltid helt väl med Lindes mer impressionistiska (om det nu inte är för att jag kan Nebraska i princip utantill); varje gång hon faktiskt citerar rakt av ur en låt känns det lite påklistrat. Men ändå. Fint.
Ida Linde har skrivit en poetisk berättelse som tar sin början i ett våldsamt kapitel. De efterföljande kapitlen ger sedan vart och ett, ett nytt perspektiv och en sorts förklaring på det inledande. Tillsammans vävs sedan berättelsen ihop till en helhet som kanske innehåller ytterligare en historia.
Ida Linde skriver vackert i en poetisk form. Och det blir väldigt effektivt mot historiens bakgrund. Tänkarna går till Kristian Lundbergs Yarden.
Det som gav det starkaste intrycket på mig var hur Lindes lyckas beskriva hur förlusten av ett liv på så många sätt kan trasa sönder de liv som lever kvar kring saknaden.