Malmö, julen 2023. Manne har allt. Vacker fru, fin våning, förtjusande dotter. Han har också en komplicerad relation till sin tonårsson från ett tidigare förhållande, ett envist tryck över bröstet och en syster, Minna. Minna har egentligen också allt – en dotter, ett ex, en älskare. Men framförallt har hon något Manne saknar: förmågan att vara ärlig mot sig själv. Och mot sin omgivning – vilket Manne tycker att hon är lite väl ofta. Fast egentligen undrar hon bara vart Manne tog vägen i Mannes liv. Hon ser ju att allt inte är fina fisken och finemango.
En roman om vardagen, ångesten, kärleken och familjen: den ursprungliga, den valda, den som kallas bonus. Och om en pappa som svek och en son som aldrig skulle göra som han.
Språkligt var den bra! Den var lättläst och flöt på men karaktärerna fick mig att konsekvent önska att den skulle ta slut och jag ville inte vara i texten. Det finns en dråplig humor som omfamnar de otroligt mörka teman som finns i den, men mitt betyg grundar sig framförallt på att jag verkligen verkligen inte tyckte om berättelsen. De vuxna som betedde sig som barn, på barnens bekostnad.
Jag irriterar mig på både Manne och Anja tills jag börja se karaktärerna som att de är dragna till sin spets så att det blir som stereotyper vilket gör att jag tänker på boken nästan som en satir eller att författaren driver, på ett kärleksfullt sätt, med stereotyperna. Älskar däremot Minna, trots att även hon är en stereotyp. Gillar att alla karaktärerna känns som sådana jag på riktigt skulle kunna stöta på i Malmö.
Tycker att Lind sjabblar bort frågan om dickpicken genom att låta Anja var otrogen och Manne till slut lämna henne, och att det gör att Algots impuls/val att skicka dickpicken aldrig reds ut. Det gör inte heller så mycket för att reda ut varken Mannes problem med ångest, (skulle den då bara bero på att hans förhållande med Anja egentligen inte ens är bra från början?), eller hans relation till sin äldste Algot, som dessutom verkar vara skarpare än sin far.
Sammanfattningsvis en rolig läsupplevelse: jag skrattade ofta, småfnissade mycket.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Medelålderstoffeln Manne bor med sin chica fru Anja och deras gemensamma dotter Lovis i en flådig våning i Slottsstaden. Det enda smolket i bägaren är Mannes buttra tonårsson Algot från ett tidigare förhållande. Anja och Algot kommer inte överens och Manne är för feg för att stötta sin son mot Anjas uppenbara övertramp. På Möllan bor Mannes syster Minna med dottern Viran och i Västerås bor Mannes och Minnas frankofile far Staffan med den kvinna han övergivit Mannes och Minnas mamma för på 90-talet. När Algot en kväll skickar en dickpic till Anja ställs alla relationer på sin spets och kaoset är ett faktum. Detta är en kul bok! Jag skrattar faktiskt högt vid ett par tillfällen (och har nu nyordet "fittollon" i min vokabulär). Jag gillar att den utspelar sig i Malmö i bekanta kvarter. Dialogen är rapp och underhållande, men storyn haltar. Det är roligt, men det är något som saknas. Kanske är det bara inte min genre? 2.5 poäng får den ändå, för att den får mig att skratta, men den lämnar inget bestående intryck.
Debutromanen är inte den lättsamma och putslustiga historia jag kanske hade väntat mig utan en betydligt mörkare relations- och familjehistoria där karaktärerna känns väldigt äkta. Man får snoka i en familjs högst privata angelägenheter och de mänskliga dragen gör att man inte riktigt ”hejar” på någon. Ingen vuxen i alla fall. Visste såklart sen innan att Lind är väldigt begåvad i tal, skrift och trivia men blev positivt överraskad av att han har en förmåga, eller rättare sagt ett intresse av, att uttrycka mörker.
Förvånad över hur mycket jag tyckte om den här boken. Det är smart och roligt och skrivet med hjärta och värme. Ser fram emot fler romaner från Kalle Lind!
Typ 2,5? Eller förtjänar den 3? Stökig relationsroman. Härligt störiga komplexa karaktärer, men vissa saker/delar kändes något upprepande. Humorn är exakt som man kan tänka sig när Kalle Lind skrivit (så gillar du inte det är det inte en bok för dig)
Manne bor med sin vackra fru Anja och deras dotter Lovis. Han tycker att han har allt. En vacker fru med ett spännande jobb inom filmbranschen, en snygg våning i finaste kvarteret i Malmö, Slottstaden. Han har också en son som heter Algot som han fått tillsammans med Jägarjenny. I samma stad finns även hans syster Minna vars dotter Elvira bor med henne. I bakgrunden spökar Mannes och Minnas uppväxt då pappan flydde från dem och flyttade ihop med Henne. Att bli bortvalda och aldrig få känna att de hade en plats i pappans nya familj har skapat stora sår som inte är läkta Det blir skav när Allgot ska flytta hem till pappa då mamman inte kan ta hand om honom och det briserar när Algot gör något som får Anja att köra ut honom ur huset. Nu ska han istället bo hos Minna som förstår att det finns anledningar till att saker hänt. Mellan Månne och Minna finns starka band och det käftas och munhuggs rått mellan dem. Härliga karaktärer och så gillar jag Mannes och Minnas ibland råa humor. En bok om relationer som sätter spår och att vara sann mot sig själv.
Huvudpersoner i denna bok är syskonen Manne och Minna som båda bor i Malmö och har uppnått 40-årsåldern. Manne bor tillsammans med frun Anja i en flott lägenhet med deras gemensamma barn Lovis, och då och då bor även Mannes son från ett tidigare äktenskap (Algot) där. Minna bor i en av de lite mindre fina delarna av staden med sin dotter. Även om Minna framstår som mer självständig i jämförelse med den lite underdånige brodern så har båda två olika problem att dras med. Framför allt börjar Mannes idyll krackelera...
Jag gillar ju Kalle Linds skriverier generellt, och hans första roman (för vuxna i alla fall, jag vet att han skrivit en del för barn) kanske inte har samma särprägel som det han skrivit tidigare, men det är djärvt av honom att försöka sig på något annat. Och det är en mörk relationsroman som väcker frågor, men som också är full av svart humor. En hel del salt, men lite sött också.
Man kan egentligen inte begära så mycket mer. Kan tänka mig att läsa fler romaner från Lind.
Kalle Linds debutroman. En debut som gav mersmak vilket är bra eftersom den verkar vara första delen i något som Lind kallar Malmösviten. Berättelsen utspelar sig i just Malmö och i centrum står de medelålders syskonen Minna och Manne. Vi får följa dem från jul 2023 till augusti 2024 - en period då det händer mycket i deras liv. Jag kommer inte spoila så mycket om innehållet, men kan säga att det är en bok som innehåller mycket: Kaos, bråk, kärlek, besvikelser, förväntningar, bonusfamiljer, tonåringar, barndomstrauman, yta, djup, fasader, familjestrul och i bakgrunden en tajt syskonrelation. Välskrivet, engagerande, underhållande och gripande och en dialog som är naturlig. Boken kunde kanske ha varit 20-30 sidor kortare (slutet dras ut lite väl länge), men det är inget som stör jättemycket. Jag ville inte lägga ifrån mig boken; jag ville veta hur allt skulle gå för Manne och Minna.
Har svårt för den talade varianten av Kalle Linds frejdighet, och inser nu att jag har ännu svårare för den skrivna. Boken bjuder på en besvärande överanvändning av "Sjörövarjenny", "La Tjörrrv", "träbèn" och ett kursivt hon/henne istället för namn på styvmodern, grepp som i mitt tycke inte borde ha använts ens en gång. Och detta med att uppskattningsvis hälften av replikerna avslutas med utropstecken, vilket gör att det känns som att karaktärerna nästan hela tiden skriker åt varandra, är minst sagt svårsmält. Total buskis.
Jag dras av någon anledning till romaner som kretsar kring medelålderskriser, olyckliga relationer, skilsmässor och trassliga familjeband - och därför tyckte jag mycket om denna.
Har aldrig läst något av Kalle Lind innan, men efter att ha lyssnat otaliga timmar på Snedtänkt, är det ju omöjligt att inte känna igen sig i författarens jargong. Märker också under läsningen att jag har svårt att inte höra Kalle Linds röst i huvudet, och jag hade gärna lyssnat på ljudboken om den varit inläst av författaren själv.
2,5⭐️ Kul med en bok som utspelar sig i Malmö! Man blir ju förbannad på Manne som inte kan stå upp för någon utan bara går runt och mår skit istället. Dick pic-grejen kändes lite konstig med och rent allmänt känns allt lite tafatt trots att karaktärerna är väldigt frispråkiga.
Inte alls vad jag väntade! Trodde den skulle vara allmänt lustig och fyndig som hans andra verk har varit. Men det här var på allvar, mörkt och ofta tungt. Välgjort och trovärdigt när man får följa en bror och en syster i Malmö. Om svek och hopp och kärlek.
Trodde inte att jag skulle gilla boken när jag började läsa. Men man gillar en bok som utspelar sig i Malmö och är en varm skildring av en släkt och deras problem. Uppskattar också familjens skämt och jargong.
Relationsroman om vardagen, livet, kärleken och familjen. Både den ursprungliga och den valda. Ganska rolig emellanåt, men också lite sorglig. Det skaver liksom om sveket och om det man ärver. Det känns äkta på något sätt. Liksom inga orimliga händelser. Ändå är det ingen ”wow-bok” för mig.
Kanske en stjärna för mycket bara för att det är Kalle Lind. Men det är träffande. Man känner igen sig. Den yngre medelålderskrisen går att ösa ur. Om och om igen.
Det går undan, och det är roligt, det är på pricken och man måste bara läsa klart. Ett slags "go fika"-version av Henrik Bromander, fredagsmys-version av Norén. Och det är absolut inget dåligt!
Till god del lättigenkännlig relationsroman om en av den skarpare sorten. n på gral bra twistar som faktiskt får läsaren att häpna, men också ganska temposvag.