Men Rut hade älskat två. Eller älskade. Älskar. Älskat också barnen, de levande och döda, ett par föräldrar, en farmor, kanske någon vän. Men två män.
Fortsättningskriget rasar i Finland, ”en avkrok, en av världens alla kanter”. Rut Blom är trebarnsmor, över 40 år och jordbrukare på den österbottniska gården Skuggas, hennes arvedel, därifrån hon aldrig har rest bort. Hennes man Verner och 18-åriga son är vid fronten i Karelen och oron är konstant. Hon får svårt att orka med allt arbete på åkrarna. Till hennes hjälp kommer en sovjetisk krigsfånge, löjtnant Anton Demchenko från Ukraina. Han talar fiendens språk men för Rut låter det som en sång.
Ann-Luise Bertell har med sina sinnliga, historiska romaner säkrat sin plats som en stor berättare. Hennes romaner är ofta förlagda till Österbotten, korta i sidantal men med en episk bredd. Skuggas skildrar ett intensivt halvår i ett människoliv.
Läst för skolan. Jag var skeptisk till en början eftersom att detta är en bok jag inte hade valt frivilligt och jag tyckte att stilen som Bertell skrev på var svår att hänga med i till en början. Det kändes ibland som att man läser en flashback typ och att man kastades fram plötsligt i boken. Bertell skriver med rätt korta meningar, många epiteter.
Sen när jag väl fick flyt så blev jag nästan fast i boken. Älskade speciellt att läsa alla de glada stunderna på gården som bevisade hur mänskligheten var levande trots krig. Även hur Ruts relation och känslor till Anton utvecklades starkt men kontroversiellt. Rut och Anton liksom dansar fram genom berättelsen, de mockar koskit i ladugården, de går i bredd över åkern och sprider dynga medan Anton sjunger och barn springer skrattande runt has ben. Långsamt byggs spänningen upp mellan dem.
Att se utvecklingen av Ruts karaktär var även intressant, hur hon är en stark och bestämd kvinna som sakta tappar sig själv, men sedan finner sig tillbaka igen. Grönbergs-Lis är också värd att nämna, en bikaraktär som var intressant.
Visste inte att man hade krigsfångar att arbeta på gårdarna, det var något nytt. Även spännande att läsa en bok så lokalt som denna speciellt under krigstiden. Slutet och de sista kapitlena var fina, kunde dock inte låta bli att vara lite besviken av slutet.
Ännu en bok om kriget. Om österbotten. Men mera fokus på det lilla, kvinnorna, barnen och andra sidan. Den va fin i sin enkelhet. Trevlig att lyssna på.
En släktkrönika som Ann-Luise Bertells ”Skuggas” kunde lätt ha blivit ett pekoral, men den fällan gick författaren aldrig i. Boken är på sätt och vis ganska typisk i sin genre, men känns mycket fräschare än många andra motsvarande verk. Otaliga släktkrönikor och krigstidsskildringar har skrivits i Finland, somliga bra och många tröttsamma och utdragna berättelser fyllda med klichéer. Ett stort plus för den här boken är formatet, totalt endast drygt två hundra sidor med korta koncisa kapitel. Ändå berättas allt väsentligt både beträffande händelser och känslor. Författaren tecknar fint hur kriget lämnar sina spår i hemmafrontens vardag och hur viljan att överleva övervinner alla motgångar. Berättelsen innehåller infallsvinklar till krigstiden, som känns riktigt färska. Det jordnära och det spirituella förenas fint.
Utöver skildringen av livet på hemmafronten är en passionerad kärlekshistoria ett centralt element i boken, en osannolik och förbjuden kärlek. Skildringen av hur kärleken uppstod var fräsch och varm. På en punkt tyckte jag ändå, att berättelsen haltade. Skrev inte makarna alls brev till varandra medan Verner låg vid fronten?
Läst inför Masterclass på Mittlitt i Örnsköldsvik 17 oktober 2025. Min läsning färgades av att först lyssna på ljudboken, inläst av författaren. Jag valde att sedan läsa den fysiska boken (och läste om de första 60 sidorna). Det finns en "karghet" i språket, en tydlig ton för huvudpersonen Ruts personlighet, med ganska korta meningar, med bisatser som ger en slags upprepning med ett annat ord som nyanserar huvudsatsen, som återkommer. På många sätt saklig, men ibland glider det ut någon mer poetisk formulering, utan att det känns som något målande, Rut målar inte medvetet med orden men ibland blir hennes betraktelser, vad hon ser, poetiska, vilket ger dem en personlig och äkta prägel. Det finns också en mustighet, med lukter och kroppsliga detaljer. Romanser är inte riktigt min kopp té, och ibland svävar det ut i något som blir för banalt för min smak, jag är så himla cynisk och krass bara. Funderar ibland under läsningen på det historiska, hur väl det stämmer överens med tiden, vissa ord och omständigheter, men är verkligen ingen expert på det området. Det var en fin nära samvaro med djuren som skildras också. Grönbergs-Lis var en intressant bikaraktär., hon framträdde tydligt. Vissa bilder och detaljer känner jag dröjer kvar efter läsningen.
En vacker och läsvärd berättelse om Rut, som gör vad hon kan för att överleva krigsåren. En bok om stora känslor och små liv. Som kan innehålla så oerhört mycket.