I december 2017 riktades anklagelser mot Benny Fredriksson i tidningen Aftonbladet. Tre månader senare avslutade han sitt liv, på ett hotellrum i Sydney, efter det mediedrev som följde i spåren av publiceringarna.
När Benny Fredriksson avgick som vd för Kulturhuset Stadsteatern var det slutet på en lång och framgångsrik epok. Han lyckades inte bara omskapa en av Sveriges ledande kulturinstitutioner och anpassa det till en ny tid, han förfogade också över en betydande del av huvudstadens kulturanslag.
Under Fredrikssons ledning förverkligades visionen för Kulturhuset – att befinna sig mitt i samtiden och utgöra den naturliga samlingsplatsen för den kultur- och samhällsengagerade medborgaren.
Den siste teaterdirektören skildrar genom hundratals intervjuer drevets utveckling under hösten 2017 parallellt med berättelsen om hans liv och verk. Anhöriga, kollegor, fränder, meningsmotståndare och uppdragsgivare berättar om yrkesmannen och makthavaren Benny Fredriksson.
Från uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen, till en av Sveriges tyngsta poster i kulturoffentligheten. I den resan ryms inte bara ett fascinerande människoöde – Fredriksson saknade både gymnasieexamen och universitetspoäng och var på nästan alla plan en autodidakt – utan också en samhällsskildring, klasskildring och kulturskildring.
Fram träder bilden av en makthavare som på sätt och vis bergtogs av sitt uppdrag – men som på flera punkter även förändrade svensk teater i grunden.
Det här är en helt fantastisk bok, bland det bästa som skrivits på svenska språket någonsin, alla kategorier. Nej jag överdriver inte. Hilton kan alla aspekter av sitt ämne utan och innan, han har ett kristallklart och effektivt språk som är en ren njutning att läsa. Boken är upplagd som ett grekiskt drama i fem akter där Fredrikssons liv varvas med händelserna under metoo-hösten 2017. Det blir som en dödsdans som virvlar mot det bottenlöst tragiska slutet. Det blir inte en påklistras form utan är det enda rimliga sättet att berätta den här historien på. Augustjuryn behöver inte jobba mer, årets vinnare är redan given.
”Den siste teaterdirektören” är en skakande redogörelse för de vårdslösa publicistiska beslut som fattades på hösten 2017 och som ledde till att Aftonbladet publicerade en rad artiklar om påstådda kränkningar och övergrepp på Kulturhuset Stadsteatern. Artiklarna, som i avgörande delar var helt grundlösa, drev den dåvarande vd:n Benny Fredriksson i döden.
Johan Hilton skildrar Fredrikssons uppväxt i Stockholms arbetarklass, hur han blev introducerad till — och uppslukad av — teatern och sedermera kom att leda Stadsteatern under 16 sensationellt framgångsrika år. Författaren växlar mellan biografin över Fredriksson och reportaget om me too-rörelsen, tills de båda slutligen möts med katastrofala konsekvenser. Det är en mycket gripande, intressant och engagerande skildring — Hilton har gjort ett mycket gott hantverk.
Inget av det som hände kan i efterhand göras ogjort. Aftonbladets kulturchef kan inte förmås att retroaktivt dra tillbaka de undermåliga artiklar som drog igång det dödliga drevet. Möjligen vågar man hoppas att medierna lärt sig en läxa, att även en tidningsredaktör efter detta som hänt kan förmås ta ett djupt andetag nästa gång någon vill koka en häxbrygd på grundlösa anklagelser.
Hoppet är förvisso svagt — det tycks ligga i såväl mediers logik som människors natur att låta sig svepas med i ett drev. Men teatern är ju en plats där det omöjliga blir möjligt — om något kan ändra på detta så är det kanske den siste teaterdirektörens död.
Som vanligt när det gäller biografier är betyget inte kopplat till upplevelser/händelser som tas upp i boken utan reflekterar vad jag tyckte om bokens:
- upplägg (en passande idé, att dela in boken i akter och att hoppa i tiden, även om det resulterade i en kanske lite väl lång och tung bok). - språk/skrivsätt (välskriven och välefterforskad in i minsta detalj, både på gott och ont). - själva läsupplevelsen (intressant, men alltför informationsmatig för mig personligen).
Boken är välskriven och detaljerad, det märks att författaren Johan Hilton har varit mån om att få en så hel bild av Benny Fredriksson och det drev som han drabbades av och som sen ledde till att hans liv på jorden fick sitt sorgliga slut.
Boken är som sagt detaljerad men också lite väl upprepande ibland men på det stora hela en omtumlande och läsvärd bok.
Det är sannerligen ingen enkel uppgift att gestalta ett sådant skeende som det intensiva drevet mot BF i efterhand, särskilt inte i skenet av hans tragiska slut. Men Hilton lyckas genom ett extremt researcharbete, hundratals intervjuer och ett sätt att berätta där han växelvis beskriver händelserna under Metoo-hösten dag för dag och BF:s uppväxt, upptäckten av teatern och den livslånga passion för den som väcktes redan i tidiga tonåren, och som kom att leda till en nästan 20 år lång tjänst på Stadsteatern, senare Kulturhuset Stadsteatern.
Hans klassresa är också en berättelse om vårt samhälles resa från kollektivt alla-ska-med-tänk på 70-talet till nutidens hårda New Public Management, om kulturpolitikens utveckling och om en människa som trots allt kanske aldrig kände sig hemma i de fina salongerna, trots sin chefsposition i kultur-Sverige.
Hilton ger ingen rosenskimrande bild av BF, han framträder som en människa med fel och brister. Men det är helt tydligt att Aftonbladets publicering var skandalöst dåligt underbyggd och i stora delar helt påhittad. Samtidigt blir en påmind om hur enkelt det är att hänga på flocken och hurra över att ännu en snuskig kulturman (?) åkt fast. Det är lätt att dras med utan att ha någon egentlig uppfattning av vem personen faktiskt är och vad hen gjort.
Hur reagerade jag när BF hängdes ut? Jag minns inte. Det har jag talande nog förträngt.
Typiskt exempel på att en bok kan engagera trots att man vet hur det slutar. Hilton tar oss skickligt igenom Benny Fredrikssons livshistoria, parallellt med me too-drevet och väver sedan sömlöst samman de två tidslinjerna på slutet. Researcharbetet är lika imponerande och trots att texten är extremt informationstät så flyter man genom 400 sidor utan att läsa om en enda mening. Och på vägen blir man minst sagt berörd. Tror inte att någon undgår att känna av vilken förlust detta var, för personer, kulturen och samhället. Boken är också, något otippat, en bok om ledarskap och drivkrafter. Ledarskap som fungerar och inte fungerar, som båda ryms i samma person över tid. Drivkrafter som inte går att sätta ord på när de brinner, men som när de slocknar bokstavligen kan suga livet ur en människa. Läs den här boken. Den är mycket mer än upprättelse för en nedsolkad livsgärning.
Läste boken som en besatt. Är inte så insatt i teater/kulturlivet i Stckholm men turerna keing Benky Fredriksson verkade så brutala.
Hiltons bok varvar händelserna kring me too och BF uppväxt och karriär. Det är utförligt, och tecknar ett sammansatt porträtt av en person som på gott och ont verkar leva teater.
Den går också ingående igenom de olika publiceringarna i massmedia och på sociala medier. Om Hilton har rätt i beskrivningarna är det lätt tycker jag, att komma till slutsatsen att många personer borde rannsaka sig själva och vad de sade/publicerade. Och att alla borde tänka till om medier, drev och att blint rusa med hopen. Tyvärr tror jag inte vi lärt oss så mycket till nästa gång. Om att allt vi säger, skriver och gör kan få en effekt vi inte önskat. (Eller skulden om vi får det vi önskat.)
Välskriven bok. Hemskt obehagligt med hur han blir sämre och tillslut tar självmord. Upplever den dock som ganska okritisk - kritik som lyfts i boken måste också försvaras eller förklaras, det kan inte bara få vara typ (stör mig lite för mycket..). Tex hur han hanterar utmattning och att skådisarna accepterar det, och då är det bara fine - fast det är väldigt allvarligt med utmattning, spec något som drabbar kvinnor ofta, tycker att det lyfts för lättvindigt i texten och han borde kanske bara inte tagit upp det eller nyanserat/diskuterat det mer. Jag har själv ingen relation till den här historien pga bodde inte i Stockholm då och var kankse för ung för att hänga med i drevet. Så har lite svårt att känna väldigt starkt för det som hände upp till självmordet. Sen undrar jag-varför pushade ingen runt omkring honom för att han skulle bli inlagd?
Starkt och välskrivet om Kulturhuset Stadsteaterns vd som avgick från sin post och snart därefter tog sitt liv efter att ha utsatts för Aftonbladets okritiskt publicerade anklagelser under metoo.
Varannat kapitel berättar kronologiskt om Bennys liv och karriär, varannat om perioden med metoo. Det upplägget fungerar väldigt bra och skapar ett bra driv i berättandet.
För den som inte är väldigt intresserad av teatervärlden blir det kanske lite för mycket detaljer ibland, även om man uppskattar genuint genomarbetade böcker från personer som skriver dem av rätt anledning. Men det är en liten anmärkning, boken är i det stora hela strålande.
Ett lysande exempel på vad journalistik kan vara. Oerhört grundlig research, ett driver och snillrikt språk och en formidabel retorik och komposition. Och det viktigaste av allt: förmågan att knyta ihop samband och kontexter och därmed också ge läsaren förutsättningar att förstå Benny Fredrikssons liv, gärning och det händelseförlopp som ledde fram till det tragiska slutet.
Författaren lotsar mig genom teatersalonger, konflikter och en framgångssaga men ger också perspektiv på me too-hösten 2017 som inte liknande någonting annat.
Innehållsrik, intressant, djuplodande. Ett gediget arbete verkligen. Det har varit fint att befinna sig i teatervärlden, som jag inte alls känner väl. Tragisk historia, förstås. Sorgligt slut. Minus för att kronologin var lite jobbig, inte växlingarna mellan metoo-hösten och Bennys livshistoria, utan för att vissa händelser/människor/pjäser nämndes som för första gången vid flera tillfällen. Blev förvirrad. Och det var otroligt många särskrivningar men det måste ha berott på min läsplatta.
Precis löst klart den och kan inte sluta gråta. Johan Hilton är en otrolig författare och journalist och ibland undrande jag varför den här boken är så tjock som den är men det är för att han så noggrant tagit med allt, verkligen allt om det som hände och vem Benny Fredriksson var, privat som yrkesmässigt. Rekommenderar varmt.
För lång, men bra. Kanske är för inläst i frågan om fallet sedan tidigare, och lite för ointresserad av uppbyggnaden av Stadsteatern. Men har du gott om tid så absolut välskriven bok.
Riktigt, riktigt bra. Han sätter allt i perspektiv - inte bara metoo utan klassresor, kulturpolitik, journalistik. Välskriven och oavbrutet intressant (och liiite för lång).
Få kan berätta och fånga sin läsare/lyssnare som Hilton. I hans porträtt av Benny Fredriksson mejslas en verklig människa ut och det sorgliga eftermälet.
Johan Hilton är en fantastisk skribent. Biografin och reportaget är lika otroliga som tragiska, men efter halva boken fick jag ändå känslan av att vilja läsa en del i taget och inte båda samtidigt.
Den här boken grep tag i mig väldigt mycket mer än vad jag trodde att den skulle göra. Jag har haft mina tankar på Stadsteatern många många gånger varje dag när jag har läst den här. Den är skriven med en värme, den öppnar upp för att en människa är komplex. Det var intressant att läsa om uppväxten i Midsommarkransen, om livet på teatern och om artiklarna som skrevs. Jag har redan rekommenderat många fler att läsa den.