En gammel mann med amputerte ben blir sporløst borte fra sykehussengen på Gotland. Det er ingen tegn til kamp, men han har forsvunnet uten benprotesene, og ingen forstår hvordan. Hans nærmeste pårørende er nevøen, politisjef Tomas Hartman. De to har ikke hatt kontakt på mange år. Ikke etter en skjebnesvanger sommernatt i 1969.
Tomas drar hjem til onkelen for å se etter spor, og det er som å tre inn i fortiden. Alt er likt som den gangen for så mange år siden. Minnene strømmer på, og hans tapte kjærlighet trer frem fra glemselen og ryster Tomas og hans ekteskap i dag. For det er mye han aldri har kunnet fortelle sin kone. I alle år har han båret på en skam for stor og tung til å nevnes.
Sporene leder til det svenske fastlandet. En mann blir funnet død i en glasskiste på et hotell. Det er ikke Tomas’ forsvunne onkel, men politietterforsker Maria Wern mener det er en sammenheng mellom dette drapet og onkelens forsvinning. Samtidig må politiet forholde seg til en ny sjef. Han leder etterforskningen med jernhånd og har et anstrengt forhold til Maria. Hun får ikke følge sin intuisjon, og det får katastrofale følger i jakten på en fanatisk morder.
I never intended to be a writer; it was like a latent illness that finally broke out when the urge could no longer be suppressed. Growing up on Gotland, my imagination was fueled by my father and great-grandmother, both master storytellers, and my mother, who read to us nightly.
I worked as a nurse for 25 years, only turning to writing at age 40 after meeting an elderly woman who had been abused by her mentally ill son. My dismay at her story inspired my first Maria Wern crime novel, Stum sitter guden (The Speechless God). After balancing nursing and writing for nine years, the loss of my husband in 2007 and my children moving out shortly thereafter prompted me to take the leap into writing full-time.
It has been a rewarding journey. The Maria Wern series is now a global TV phenomenon, and I’ve since expanded into feel-good fiction and new crime series, earning several awards, among them the Crime Time Honorary Award and the Lifetime Achievement Award from Bonnier’s Book Clubs, which I am especially honored to have received. I also created a children’s series featuring Maria’s son, Emil.
Today, I find immense happiness in my upstairs writing nook, where my imagination ensures I am never truly alone. I am so glad that my readers want to join me on my adventures.
I'm not sure what it is.. but her style of writing is off sometimes and makes the story hard to get into. Is she trying to write things poetically (Is that even a word?)? because if so, she does it badly. I liked the story but there are so many holes in it and things that apparently happens in her mind that she thinks everyone will see. Just that that I'm blind to it and it annoys me when she in passing writes that former enemies are now friends as an example.. how did that happen? When?
Alku ja kirjan keskiosa olivat niin kiinnostavat että kirjan loppuratkaisut jättivät suuhuni hiukan pettymyksen makua. Loppu ei ollut niin kiinnostava kuin sitä edeltäneen tarinan perusteella olisin olettanut. Lisäksi, tekijän henkilöllisyyden arvasi helposti jo kirjan puolessa välissä, joten sekin hiukan latisti loppuratkaisun jännittävyyttä kun tiesi kuka tekijäksi paljastuu ja lukeminen kertoi vain sen että miten tekijän henkilöllisyys selviää poliisille ja miten asiat ratkaistaan.
Spännande och med ett intressant upplägg där allt kretsar kring alkemi. Tycker väl att Maria Wern inte riktigt är så levande som huvudkaraktär men det stör inte handlingen på något sätt.
Spännande, efter ett tag förutsägbar. Bra berättad men jag kan störa mig något på att man ibland skriver om samma person i förnamn och strax efteråt i efternamn, skapar lätt förvirring
Kolmas kirja lyhyen ajan sisällä, jossa palaillaan alkemistien ja viisasten kiven juurille. Onko se nyt muotia? Vintage-uhrauksia??
Mielenkiintoinen ja koukuttava dekkari yrittää roikkua kiinni yhteiskunnallisuudessa lastensuojelun tehokkutta kyseenalaistaen, ja sille minä annan tähden. Jo liian moni pohjoismaalainen dekkaristi on siirtynyt sarjoissaan jenkkityyppiseen ruumistehtailuun ja toimintaan. Naisen elämän erilaiset roolit ja mahdollisuudet ovat myös edelleen esillä, ja päähenkilön tavoin minä huokaisen hetken rauhaa.
Emil Wernin puolesta jännittää yhä enemmän, koska mainion lastendekkarisarjan jatkuminen riippuu siitä.
ganska bra bok...Intrigen har jag inte stött på förut vilket är ett plus annars brukar samma [trista]intriger dyka upp i de flesta deckare... Det som händer utanför själva polisarbetet kan bli lite förvirrande om man inte läser böckerna i ordning...Den funkar dock att läsa fristående utan ngr större problem..
Jag försökte verkligen att tycka om den, men tyvärr... Den var alldeles för långsam och tråkig för mig. Och den innehöll väldigt mycket av det jag kallar "relationstjafs". Alltså, den har legat med den och den och då blir den och den situationen besvärlig, typ. Men nu vet jag att Maria Wern-böckerna nog inte är något för mig :)
Good book, but sometimes I felt that the editors had not done a good job. Too many jumps in the story that were by themslefs not important but irritating for me as a reader.Otherwise I would habe given it a higher mark.