Kritikerrosade Maria Nygren är tillbaka med en identitetsthriller, som får det att krypa under skinnet.
Nittonåriga Miriam kommer till Uppsala för att plugga religionsvetenskap, hon är på jakt efter något större än det stillastående liv hon just lämnat. En natt ser hon en tjej hoppa i Fyrisån, Miriam kastar sig efter och får med henne upp till ytan. Hennes namn är Sofia och hon överlever, men hamnar i koma. Sofia är allt Miraim skulle vilja vara: vacker, oberäknelig och med världen för sina fötter. I hennes väska hittar Miriam en anteckningsbok och från det ögonblick hon börjar läsa är hon fast. Oförmögen att släppa taget. Hon nästlar sig in i Sofias liv, i hennes familj – med den hemlighetsfulla mamman och den karismatiske brodern – och låtsas ha varit henne vän. Snart blir lögnerna till ett finmaskigt nät, omöjligt att ta sig ur. Vad händer när, eller om, Sofia vaknar?
Miriam om natten är en suggestiv identitetsthriller om drömmen att få ömsa skinn och lämna sitt gamla jag bakom sig – bli något stort och fantastiskt. Någon värd att älska.
Maria Nygren är filmmanusförfattare, regissör och författare, född 1975 i Bollnäs, uppvuxen i Uppsala och Knivsta. Maria är utbildad vid Dramatiska Institutet och numera bosatt i Stockholm. Just nu skriver hon bland annat manus till Viaplay-serien Advokaten.
Intresset för att skriva har funnits länge: ”Det började redan i lågstadiet med små stapplande historier om borttappade undulater, smarta katter och ilskna rävar, och blommade sedan ut i tonåren.”
Jag har blandade känslor för denna bok. Den är ytterst skickligt skriven med ett starkt tema och en väldigt konkrekt story. Så på den fronten får den högt betyg. Men samtidigt tror jag inte det är en bok jag skulle läsa om, eftersom jag hade svårt för Miriams sätt att liksom ta över Sofias liv. Jag förstår henne till viss del och hon är ändå bra skriven. Författaren lyckas ju väl med att få en att bli illa till mods. Ingenting känns heller stereotypiskt eller dåligt gjort när det kommer till den mentala ohälsan, utan den porträtteras relativt rättfram utan att vare sig glorifiera eller fördöma den. Den mentala ohälsan ligger där som bakgrund till både Miriams och Sofias karaktärer och påverkar deras handlingar, men de är inte karikatyrer. Samtidigt gav slutet mig inte någon tillfredsställelse, eftersom jag inte hade några starka känslor för Miriam och därför inte kunde besluta vad jag tyckte om vart hennes liv tog vägen. Det är därför så svårt att ge boken ett betyg, för som bok är den välgjord men det är ju som sagt ingen bok jag tror jag skulle läsa om. Den kanske inte är den mest upplyftande när man själv har problem med mental ohälsa, samtidigt som det också finns många saker hos både Miriam och Sofia man kan känna igen sig i. Jättesvårt ärligt talat, så därför går jag på hur välskriven den var och sätter fyra stjärnor.
Hur sjutton recenserar man denna? Jag vill ge den en stjärna för att jag känner "usch, nej - denna ska jag aldrig röra igen.", men samtidigt är det de som gör den så bra. Att jag är äcklad av den betyder ju att författaren har lyckats. (I alla fall om det var det hon ville få fram...) Nej, den var nog bra.
Jag kunde inte släppa boken när handlingen väl hade fått fart men det kändes som om handlingen borde få ha tagit med tid då det tidvis var lite udda tempo annars var det en bra bok
This is a reread some years after I bought and read it for the first time, not sure how much that affected my enjoyment.
I don't dislike nor do I really like this book as a whole. There is bits I like and bits I just don't feel anything for other than meh. I like it especially towards the end and the climax, as things starts getting more intriguing; the plot is okay, but the main character just doesn't do it for me. I can understand her and her character makes sense from a thematic standpoint (the themes in general are clear and interesting in the end imo), but there's nothing that really grabs me and makes me really want to root for her, and nothing that makes me love the story or any specific character. The romance doesn't do it for me either.
Thematically, quite good. But plot and characters just doesn't make me go wow I like this!
Alltså, den var inte särskilt bra men det var en sån här bok som man vill läsa trots att man kanske inte uppskattar den helt. I början så hände det inget och sen när de börja bli allvarligare och det hände mer så blev jag lite illa tillmods. Jag skulle nog säga att det är en bra bok, men jag gillar den inte.
This review will be in Swedish because it's a Swedish book (that as far as I know is not available in any other language).
Jag fick den här boken som tack för att jag ställt upp i en undersökning som mitt bibliotek gjorde. Innan dess hade jag aldrig hört talas om den och därför visste jag heller inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den. På ett sätt, om jag inte tänker för mycket, gillade jag den betydligt mer än vad jag trodde jag skulle göra. Miriams sätt att nästla sig in i Sofias familjs liv är obehagligt men boken är skriven på ett sätt som gör att man dras in i handlingen. Men om jag tänker lite mer, vilket jag inte kan låta bli att göra, så går det inte ihop för mig riktigt. Miriam borde aldrig ha kunnat göra det hon gjorde. Kanske är problemet, precis som jag upplevt med en del andra böcker, att jag är lite för gammal för den här boken. Målgruppen är egentligen främst tonåringar skulle jag gissa, och hade jag läst denna för sisådär tio år sedan är jag ganska säker på att jag tyckt ännu mer om den.
Hur som helst, jag skulle nog vilja ge den 3,5 stjärnor om jag kunde.
Jag får lite för mycket vibbar av den där romcomfilmen där Sandra Bullock spelar spärrvakt som räddar en snubbe från att bli överkörd av tåget. Jag hatar romcoms. Men jag gillar ändå Uppsala-skildringen i den här boken. Den är behållningen.