En av vårt lands mest uppburna filosofer skriver om människans förhållande till djur. Då är det svårt att som djurrättsligt intresserad inte ha höga förväntningar om att hon ska skriva om en av vårt tids största moraliska frågor: det vi gör mot djuren i djurindustrin.
Jag läser sida efter sida om hennes relation till mörtarna i en närbelägen sjö. Om detta skriver hon med empati och ett öppet sinne. Hon kritiserar pojkarna på andra sidan sjön som vill få kontakt med djur genom att fiska upp dem. Författaren hittar sätt att närma sig mörtarna genom att ge dem mat. Ytterligare en stor del av boken handlar om hennes relation till hästen Kaja. Även här är det intressant och en stor villighet att ta in hästens behov och begär.
Men när ska det komma? Jag når bokens sista sida och inser förbluffad av att hon lyckats gå förbi de kycklingar, hönor, grisar, kor och får som vi dagligen utnyttjar i miljontals i vårt land. Otroligt! Jo, i en mening nämner hon grisen: ”Vi gullar med hunden men låter grisarna leva på hårda cementgolv innan vi äter upp dem.” Hon berättar att hennes interaktion med mörtarna har ändrat på vad hon äter men väljer att inte säga hur, med motiveringen att det är ett så stort ämne att det skulle kräva en ny bok. Ja men då vill jag se en sådan bok från henne som på allvar tar upp frågan hur vi tar oss rätten att utnyttja, ja plåga, miljontals djur i Sverige. Men jag har svårt att smälta att hon skriver om empati och människans ansvar att ta in de andra trots våra olikheter samtidigt som hon ignorerar de djur vi dagligen empatilöst behandlar som om de vore endast produkter.