De levande är den första delen i bokserien Vrida världen.
"Jag vill försöka tänka annorlunda, göra annorlunda och lyssna annorlunda. Jag vet inte vad jag kommer att upptäcka. Men om jag redan visste vad jag skulle finna, skulle undersökandet inte vara på riktigt. Något lämnas, något fortsätter, något nytt uppstår."
I den här boken gör Jonna Bornemark handling av sin filosofi och filosofi av sina praktiker, som att simma med mörtarna i sjön vid sommarhuset och umgås med hästen Kaja på bådas villkor. Vad är det att vara människa i relation till andra levande?
Vrida världen: De levande (2025) av Jonna Bornemark Ni vet den där högst aktuella filmen "Det omätbara" om vår välfärd där bla Jonna Bornemark medverkar och flera tankar hämtade från hennes bok "Det omätbaras renässans - en uppgörelse med pedanternas världsherravälde", hon har en bokserie på gång nu. Första boken är utgiven och jag har läst klart den precis nu. Oerhört tänkvärd och varm i hur vi kan lära oss att tänka nytt om naturen, livet och varandra. Hon ger inga skarpa rätt eller fel utan enbart på ett mjukt sätt utmanar oss i vår tankeverksamhet. Det uppskattar jag, att vrida mina tankar. Att våga se mer, utmana mig själv och gärna tillsammans med nära och kära.
Lite spännande att följa hennes möten med mörtarna och med sin häst Kaja och hur hon försöker förstå och kommunicera med djuren. Är dock tveksam till hennes teorier, som blir krångliga och känns ”sökta”.
Varför tänker jag så ofta om en bra bok när jag precis läst ut den, att wow tänk, TÄNK att denna bok kom i så rättan tid? Hur är det möjligt att denna bok från ingenstans bara kommer till mig precis när jag behöver den osv osv? Allt oftare nuförtiden tycker jag mig uppleva att de skriftligheter som produceras just nu (och som jag tar del av) lyckas formulera/sätta ord på någonting väsentligt, som jag själv har börjat känna på mig (kroppsligt?) men inte ännu lyckats konkretisera, verbalisera eller omsätta. Är det vårt samtida kollektiva undermedvetna? Just som jag själv blivit mycket medveten om och intresserad av min egen sinnlighet, det somatiska och kroppsliga liksom det djuriska, så kommer denna bok och spär på detta ytterligare - för mig vidare i samma riktning. Blir inspirerad att ge ytterligare näring åt detta som jag för närvarande upplever så lustfyllt. Vad kan bli min praktik?
En av vårt lands mest uppburna filosofer skriver om människans förhållande till djur. Då är det svårt att som djurrättsligt intresserad inte ha höga förväntningar om att hon ska skriva om en av vårt tids största moraliska frågor: det vi gör mot djuren i djurindustrin.
Jag läser sida efter sida om hennes relation till mörtarna i en närbelägen sjö. Om detta skriver hon med empati och ett öppet sinne. Hon kritiserar pojkarna på andra sidan sjön som vill få kontakt med djur genom att fiska upp dem. Författaren hittar sätt att närma sig mörtarna genom att ge dem mat. Ytterligare en stor del av boken handlar om hennes relation till hästen Kaja. Även här är det intressant och en stor villighet att ta in hästens behov och begär.
Men när ska det komma? Jag når bokens sista sida och inser förbluffad av att hon lyckats gå förbi de kycklingar, hönor, grisar, kor och får som vi dagligen utnyttjar i miljontals i vårt land. Otroligt! Jo, i en mening nämner hon grisen: ”Vi gullar med hunden men låter grisarna leva på hårda cementgolv innan vi äter upp dem.” Hon berättar att hennes interaktion med mörtarna har ändrat på vad hon äter men väljer att inte säga hur, med motiveringen att det är ett så stort ämne att det skulle kräva en ny bok. Ja men då vill jag se en sådan bok från henne som på allvar tar upp frågan hur vi tar oss rätten att utnyttja, ja plåga, miljontals djur i Sverige. Men jag har svårt att smälta att hon skriver om empati och människans ansvar att ta in de andra trots våra olikheter samtidigt som hon ignorerar de djur vi dagligen empatilöst behandlar som om de vore endast produkter.