I Småland föds 1810 ett flickebarn, Sara Knutsdotter, som vi får följa från första andetaget till det sista. När Saras älskade far går bort tvingas hon och modern lämna soldattorpet för en enkel boning på utmarken. Där väntar en tillvaro präglad av fattigdom och utsatthet. Men dagen kommer då Sara ger sig av och ett liv tar sin början.
”Alla dagar nära” är en historisk roman om ett kvinnoliv, eller hundratusentals. En berättelse om skog och åkrar, stenrösen, slit och ungar. Men också om kärlek, hopp och drömmar.
Romandebutanter står ibland för intressanta läsningar, då och då riktigt lovande och inte sällan helt okej. Anna-Karin Karlsson har visserligen gett ut böcker för en yngre målgrupp, men detta är hennes första vuxna roman. Vad som här ges är en av de starkaste svenska romandebuterna för en vuxen målgrupp på ett bra tag. Romanen placerar sig i en trygg berättartradition där människors vardag, arbete och umbäranden står i fokus. Vi följer Sara Knutsdotter, född 1810 i östra Småland. Sara växer upp under knappa förhållanden och ganska snart blir det ännu värre. Fattigdom, svält och slit präglar livet. Ändå slås man av Saras närmast obändiga styrka och envisa strävan efter att få det bättre - det finns alltid ett flackande ljus av hopp. Helt mörkt är det inte heller, motgångarna blandas med ren lycka och stunder av frid. Karlsson skriver om ett liv på landsbygden i 1800-talets Sverige, innan moderniteten bryter fram och när vidskepligheten fortfarande härskade i folks sinnen. Det är svårt att värja sig mot misären och eländet, i synnerhet när barn är med. En stilsäker och berörande roman. Jag hoppas att Karlsson har fler berättelser att dela med sig av.
Alla dagar nära, träffade djupt in i hjärtat. Periodvis fick jag lägga ifrån mig boken för att återhämta mig. Den är så drabbande! Det är en bok om livet, vad det innebär att leva. Framförallt får den dig att vilja leva till fullo: att vara tacksam för lotten som givits dig, det du har och det som väntar. På baksidan står det att ”Det är en bok om ett kvinnoliv - eller tusentals”, men det är också en bok om armod, stolthet, styrka, sorg, glädje och om att skapa sig en plats på jorden. Jag håller denna i klass med Kejsarn av Portugallien. Och detta av en debutant - Anna-Karin Karlsson. Läs! 🍂
Det här var något alldeles magiskt. Jag kände sån respekt för den här boken att jag blev sittande lite lamslagen när den var slut - vad går man till direkt efter den här läsningen? Den känslan - respekten! - tror jag kommer av att berättelsen var så lång, i tid sett. Här har jag liksom fått följa med på enkel människas väg från födseln till ålderdomen. Hon har haft umbäranden som i princip ingen i min generation vet av idag, åtminstone inte i Sverige. Hur ska man kunna stänga boken och släppa tankarna på det?
Jag kommer att minnas den här boken för dess oerhört vackra språk. Det allra finaste är hur Anna-Karin Karlsson skapar egna ordsammansättningar utifrån vad karaktärerna upplever. "Längtansnycklar", "blåmärkeshud" och "snälla-res-inte-vatten" för att ge några exempel. Slutet är också magnifikt, med sina vackra sista meningar.
Jag har svårt att konkretisera vad jag saknar, vad som gör att den här berättelsen är en fyra för mig och inte en femma. Förmodligen gör jag jämförelser med Vilhelm Moberg och det kanske är ganska naturligt, men också orättvist. Deras berättarstilar är ganska olika även om de beskriver samma sorts människor vid samma plats och samma tid. Ändå tycker jag att i Mobergs böcker är kulisserna på något vis fylligare. Jag får en tydligare bild av hela sammanhanget, hela byn med överhet och underklass och grannar som stöttar eller gör livet surt för varann. Sara och hennes familj känns alltid så ensamma, som om de vore nybyggare i någon enslig ödemark. Jag får inte riktigt grepp om den värld hon lever i, mer än inom hemmets väggar. Det nämns ett fåtal gånger att platsen är Småland, men det hade lika gärna kunnat vara i en norsk fjällbygd eller var som helst. Allt bortom husknuten blir liksom suddigt för mig.
Det är en ganska obetydlig brist egentligen och om jag läser den här boken fler gånger kanske jag kommer att tycka att den är en femma då. Jag kommer i vart fall att rekommendera den till alla som uppskattar en känslosam berättelse om en enkel människa och ett bländande vackert språk.
Handlingen! Språket! Så himla vackert språk och fint berättat. En historia som drabbar och som tar upp så många viktiga ämnen. Hur mäns våld mot kvinnor dessvärre alltid har funnits, abortmotstånd, mor-dotter-relationer, rika och fattiga, klassresor…
Så klart jag vill läsa en roman om ett svenskt kvinnoliv under 1800-talet och när hon dessutom rör sig i Småland!
Jag är måttligt road de första hundra sidorna; hur illa kan det gå? Hur många puckon kan en vanlig flicka stöta på i sitt liv? Jag är irriterad men fortsätter, det är något i språket, i miljöerna som gör att jag inte vill sluta.
Och tack och lov för det! Det är ju en ljuvlig roman! Ett vanligt liv egentligen men det är så illa vackert mitt i smärtsam olycka så finns det en väldig värme och kärlek!
Jag älskar att Sara som medelålders plötsligt vågar stå upp för de svaga med en rivig vrede, jag beundrar hennes mod och strävan.
I slutet bläddrar jag olyckligt och hoppas att sidorna plötsligt ska bli fler trots att jag tvingas stanna läsningen för att jag måste slita av glasögonen för tårarna rinner så kraftigt.
Jag kan inte ge den en femma för jag tyckte inte början av boken riktigt höll (trots att jag det aldrig var aktuellt att avsluta boken) men en mycket stark fyra.
Med ett poetiskt språk som träffar rätt i magen är detta absolut årets bästa bok för mig. Låt dig svepas med i lyckostunder, allvarstider, och i allt det som ett kvinnoliv kan innehålla, även om mödorna förändras genom tiderna. För mig är boken oförglömlig.
Denna bok var riktigt vackert skriven, man fängslas och blir riktigt fast i denna underbara, fast sorliga bok där så mycket gör ont. Det är en riktigt välskriven bladvändare som ger så många känslor. Jag hoppas så på att flera läser/lyssnar på denna bok. Av mig så får den Full pott!!!
Väldigt fint och gripande att få läsa om en kvinnas liv i början av 1800-talet. Lättläst och vackra miljöbeskrivningar, även om de ibland blev lite väl många. Hade önskat mig lite mer komplexa karaktärer.
Boken är fin, men jag fångas inte 100. Sättet att konstruera ord genom att sätta samman adjektiv och substantiv tycker jag mycket om, men jag tycker att det överanvänds i denna bok.