Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: ”kräva ett liv som väger upp för döden”.
Bibliotekarien (!) Agnes Gerner vann Sveriges Författarförbunds debutantpris för denna djuriska samling. Välförtjänt! Älskar även bilderna från Carl Peter Thunbergs gamla Beskrifning på svenske djur.
Jag har aldrig varit ett större fan av poesi, även om det finns otroligt vackra dikter. Den här diktsamlingen (eller denna dikt som är en bok lång) är ett exempel på varför jag hatar modern poesi.
Lyssnade på hennes egen uppläsning (två gånger). Får en bild av sorg, av någons död, en mor? Får en bild av ett jag som flyter mellan människo- och djurhamn, suddar ut gränserna däremellan. Om kärlek, att gå upp i varandra. Känner inte riktigt att jag hittar in, men har med mig många formuleringar jag tycker om.
Jag kommer inte minnas en enda rad av denna, men det känns som att förf. har valt sina ord med omsorg och tydligen är det nåt som jag helt plötsligt väljer att premiera.
"Vart leder / bristen på berusning, är den dödlig?" (s. 55).
Jag brukar ha väldigt svårt med poesi och lyrik men jag gillade denna betydligt mer än vad jag först trott. För en som är ganska ny på lyrikmarknaden blir en fantastiskt glad när en inser att en kan hitta någon typ av tydning i en dikt vilket hände flera gånger för mig i denna diktsamling.