Serra kom till Berlin för nätterna och musiken men vaknar alldeles för tidigt på morgnarna och känner sig förlorad i staden. Jila leker på motorvägen i Yetmis bes och tänker på Stockholm och draken i Tantolunden. Emines döttrar berättar våldsamma historier för varandra, och snart är Sanliurfa för litet för deras fantasi. Från universitetet i Bochum försöker Zerya nå Serra, systern, som verkar ha försvunnit i Berlin. Deras mor ringer oupphörligen till ett tyskt callcenter i Turkiet, övertygad om att pojken hon pratar med kan hitta dottern, men Sirwan och hans vänner samlas hellre på Starbucks och planerar hur de ska ta sig därifrån. Bildskärmar blinkar, strålkastare sveper över nattklubbar och ökenstäder, jordbävningar hotar att rasera allt och luftens radiovågor är överfulla av jinglar och ensamma rop. Radio Yerevan tecknar den kurdiska diasporan, där liven hänger samman på andra sätt än de vanliga och den som vill försvinna har bättre förutsättningar än den som vill hitta hem.
En bok vars storhet mer ligger i språket, stämningen och skildringen av att vara ett folk utan ett land, att alltid vara på flykt eller på väg någonstans. Den har ett tempo som gör att jag är helt fast trots att den egentligen inte har någon tydlig story. Kanske sommarens stora läsupplevelse??
Språket! Och så bitarna som sakta faller på plats, detaljerna som binder allt samman. Även om mycket tungt berörs så blir det aldrig jobbigt, allting bara flödar.
Gillade boken överlag även om jag kände att något saknades i slutet. Störde mig även en del på mängden typos m.m, kändes som att boken inte blivit ordentligt korrläst.
Det här var underbar läsning. Radio Yerevan är en roman är sinnena dominerar - svetten klibbar, aprikoserna smakar sött, kokainet beskt och de tyska ljuden sticker i öronen. Romanen är spännande och märklig och gränserna mellan verklighet och fantasi är otydliga men det är tydligt vad som är viktigt. Det är tillhörigheten och friheten och syskonen och att få vara ensam men också veta att det finns ett hem. Och om hur livet är när allt det där känns långt borta, som det ju ofta gör. Zara Uzun Kjellner har ett otroligt språk och allting känns.
"Medan de röker pratar hala som vanligt om Kurdistan och om huset hon kommer att kunna köpa för den tyska pensionen. Hala bygger upp sin idé om återvändandet och de röker och röker och det finns inget fast centrum, Zerya känner det tydligt, det saknas en punkt att återvända till. Kanske är det så att när man väl har lossnat, tagit steget från en kontinent till en annan, så kan man aldrig helt fastna igen. Som en tejpbit som har förlorat sin klistriga yta."
Fin. Spretig, avsiktligt spretig men kanske ändå en gnutta för mycket. Tror kanske jag måste läsa något helt annorlunda, något gammalt eller något skrivet i ett annat land, för har nog tröttnat på romaner skrivna i Sverige under 2010-2025 och imponeras nu inte av något, även om denna berör andra teman än de flesta andra.
Började läsa och tycka den var lite hattig, var lite väl många berättelser men långsamt drogs jag in i boken och halvvägs igenom var jag helt uppslukad.
Blev lite av en thrillerkänsla mot slutet, kändes instängt och varmt!
Tyckte väldigt mycket om den och måste kolla in lite andra böcker av Kjellner nu
Ville verkligen gilla den här. Tyckte om förra boken och gillade tanken på en kollektivroman som kretsar kring kurdistan men prosan känns stel, flyter inte, och den enda historien som känns ordentligt utvecklad är den om Serra och Zerya, vilket gör att de andra bara stör
Stark bok. Gestaltar hemlösheten hos ett folk genom en handfull personer. Också en bok om Europa, där Berlin får representera Europas hjärta med allt kontinenten står för. Drömmar om frihet och tolerans, men också gränslöshet och gränser, där några är självklara invånare och andra skuggor.