Till utmarkerna i Hohaj kommer hon vandrande, med en sorg som är på väg att äta sönder henne. Där korsar hennes spår en annan, förfluten berättelse. Den handlar om Aron, som en gång kom samma väg på flykt undan kriget och sig själv, och om den kuvade Inna som söker bryta sig loss ur sin fars tyranniska makt.
Elisabeth Rynells roman nominerades till Augustpriset och belönades med bl.a. Aftonbladets litteraturpris och Sveriges Radios romanpris. En lyriskt laddad och mycket gripande växelsång om kärlek, sorg och saknad.
Elisabeth Rynell (born 17 May 1954) is a Swedish poet and novelist. Her novel Till Mervas (2002), the first to be translated into English, appeared in 2011 as Mervas.
Born in Stockholm, Rynell was the daughter of an English teacher and a nurse. After completing her schooling, she spent a year in England as an au pair. She has also visited Iran and Afghanistan on an overland trip to Pakistan and India. After spending much of her life in the far north of Sweden, she now lives in Stockholm and Hälsingland.
After her husband died when he was only 22, Rynell embarked on her writing career, publishing seven collections of poetry and four novels, both highly esteemed in Sweden. Her first collection of poems Nattliga samtal (Noctural Conversations) appeared in 1990 but it was her novel Hohaj (1997) which brought her into the limelight and earned her two literary prizes. Her most recent work, Skrivandets sinne (Sense of Writing, 2013) is a collection of autobiographical essays evoking her writings about the city and the countryside as well as accounts of her closest friends, including the author Sara Lidman.
Elisabeth Rydall has received several awards including the Swedish Radio Novel Prize in 1998 for Hohal, the Swedish Academy's Dobloug Prize in 2007 and the Sara Lidman Prize in 2014.
Grāmatā paralēli rit divi stāsti. Senāks - Innas un Ārona mīlestības stāsts, kas noris uz Innas un viņas kroplā tēva destruktīvo attiecību fona un Ārona nespējas sadzīvot ar savu pagātni, kā dēļ viņš kļuvis ar pasaules klaidoni, fona.
Otrs stāsts ir par apjukušu un apmaldījušos sievieti - grāmata sākas ar to, ka sieviete zaudējusi savu vīru un rokas pagātnē, lai rastu atbildes uz jautājumiem, kā dzīvot tālāk.
Otrs stāsts ir tēlaināks, taču diezgan vienmuļš, savukārt otrs, iespējams, mazāk poetisks, taču noteikti aizraujošāks un arī pretīgāks, ko tādu padarīja Innas un Kupraiņa – viņas tēva -attiecības. Šis man burtiski uzdzina nelabu dūšu.
Grāmatai piemīt ziemeļnieku autoriem tipiskā smeldze, skarbums un tiešums, kas mani parasti uzrunā. Tomēr laikam jāsaka, ka īsti ar šiem stāstiem nesaslēdzos, iespējams, pie vainas tas, ka šobrīd domas tik daudz ceļo pie ukraiņu tautas un grāmatā pilnvērtīgi nespēju iegrimt. Taču vairāk sliecos domāt, ka šī tomēr neierindotos starp labākajām lasītajām grāmatām arī miera laikos lasot.
Lai nu kā – stāsts tomēr ir atmiņā paliekošs un pat tagad rakstot šīs rindas un atceroties vairākas epizodes, gribas noskurināties.
Sådana råa känslor och vackra karga landskap hon får fram! Det ensliga, vulgära och melankoliska men samtidigt hoppet och kärleken. Helt klart en ny favorit! Så glad att jag hittat denna, vill läsa mer av Rynell!
Intressanta ”motsatsbeskrivningar” då naturen beskrivs med mänskliga attribut eller i alla fall attribut som inte är direkt som natur. Det är samma sak med människor och andra objekt. Exempelvis vintern beskrivs som en kontinent (s 177). Jag tror att miljön ska spegla människornas inre liv med ensamhet, tomma fläckar, farliga ställen där man kan gå ner sig m.m.
Första person perspektivet gentemot tredje person perspektivet ska nog spegla det som väntar Inna efter att boken tog slut. Jag förstår idén med de tydliga tre karaktärerna av Inna, Aron och jag-kvinnan men tycker att författaren förlorar genom att blanda in andra synvinklar och blanda Inna/Aron vinklar i samma scener och samma kapitel. Till exempel är faderns perspektiv onödigt eftersom hans personlighet redan har beskrivits utifrån ett mer allvetande perspektiv och att hans ”träning” skulle ha kunnat insinuerats från Innas perspektiv.
Berättelsen struktur med olika kapitel för de olika karaktärerna funkade bra i början men föll platt när Rynell började blanda perspektiv lite vilt – dock tyckte jag om att både jag-perspektivet och Inna/Aron perspektivet beskrevs kronologiskt, även om det inte var under samma tid.
Jag tycker att denna bok var exakt som Händelser Vid Vatten av Kerstin Ekman med ångesten, flera perspektiv och den norrländska naturen. Slutet var oerhört klyschigt även om jag inte kan namnge specifika böcker eller berättelser.
Känslorna är minst sagt blandade. Språket är stundvis poetiskt med många metaforer, liknelser och ibland väldigt fina formuleringar, men vissa meningsbyggnader är upprörande konstiga. Det är dock något kul med det. När jag läste boken, tänkte jag ibland på hur mycket min kära svenskalärare hade hatat om jag skrev som Elisabeth Rynell. Den blir bättre och bättre. Aldrig jättebra, men progressivt alltmer okej. Förmodligen är det den mest norrländska boken på denna planet, och det tyckte jag var lite kul. En bra bok att läsa om man känner sig orolig inför svensksadelen av högskoleprovet! Vet inte om jag annars skulle rekommendera den om jag ska va ärlig. Den får nån stans mellan 2,5 och 3, av 5.
För den som tycker västerbotten, döden och 1920-talet låter ointressant, uppmuntras ni hjärtligt att läsa Elisabeth Rydells Hohaj. Mycket troligt kommer ni ändra uppfattning. Hon lyckas fånga in en totalt med ett fantastiskt språk, komplexa karaktärer, underbara miljöbeskrivningar och en spännande berättelse igenom hela boken. När jag väl börjat läsa denna bok, kunde jag inte lägga den ifrån mig, och då vill jag poängtera att jag förstår att den både ser och verkar helt ointressant.
Katastrofalt omslag och baksida--> jag hade inga höga förväntingar.
Men det visade sig att boken inte var riktigt lika bedrövlig som jag trodde, även fast jag aldrig hade orkat läsa ut den om jag inte hade varit tvungen, pga skrivarkursen. Det visade sig också att omslaget och baksidan var en väldigt bra spegelbild av innehållet. Så om du letar efter en grå historia som innehåller mossa, varsågod läs Hohaj!
Just on the final pages of this book. Not a happy book. But so well written and captivating. The emotional depth of the characters is amazing. How two 'walking wounded' find each other and manage to love each other free from all their personal hurt.
Så oändligt vackert hon skriver & kommer åt känslor vi har men inte riktigt registrerar, ännu mindre uttrycker högt. Vilka fina kärlekshistorier, vilken stark beskrivning av hur två ensamheter för en kort stund går ihop & tröstar varandra.