Jag skäms lite att det har tagit mig runt ett och ett halvt år att läsa klart, för att den är en riktigt bra bok. Problemet låg i att jag hade den in min arbetsvecka som bok jag läser när den regnar under lunchpaus. För att annars går jag ut på promenad. Det har inte regnat ofta under mina lunchpaus. Denna veckan tog jag fram boken hemma och bestämde jag mig att nu läser klart den.
I början trodde jag att den utspelade sig tidigare än vad den gjorde, liksom tidig 1800 eller så. Men den måste har börjat senare, för att boken följar Katrinas liv och slutar efter andra världskriget.
Katrina föddes i Österbotten, och som ung kvinna blir hon lurade av en sjöman, Johan, från Åland, att gifta sig mig honom och flytta dit med huvud fylld med berättelse om hans fina hus, hans egendomar, hur underbart livet ska bli.... och sanningen är att han är fattig och medan han jobbar på skepp ska hon slitar sig för lite pengar från de stora landsvägar och lever mycket nära att svälta. Johan är lite som barn och tar inte ansvar för mycket. De har fyra barn. Tjejen dör ung, en kille är försvunnen tills havet, en blir besviken i kärlek och liv, på sätt och vis känns det som om han våldta en enkel piga och sedan flyr till Australien och troligen dör där. Tredje pojken, Eivor, blir succé, men skäms för sin fattig bakgrund och byter sitt efternamn.
Livet är hårt och eländig, men Katarina är imponerande och stark hur hon kämpa på, tänka positivt och tänka på andra och hur de iakttar situationer. Hon visar storempati. Hpn är envis, stolt och frustrerad över socialsystemet som håller fattiga fattiga, och i särskilt för nygifta, unga fattiga kvinnor med ingenstans att komma undan, jämfört med män som kan åka ut på havet. Senare i livet känns hon utanför allt mer, iakktad som enkel och dum för att hon bor på landet på Åland medan folk flyttar till stan och lever mer sofistikerad.
Jag vill läser mer av Sally Salminen.