I början av sommaren tar mor kontakt. Hon har fått en kallelse och ber sin son om hjälp. Hon behöver skjuts. Den gamla Caprin, som stått och skräpat i skjulet sedan far dog, måste fås igång. Sonen är inte händig, han är poet, skriver låtar, driver runt, men lovar hjälpa mor. I barndomshemmet ruvar det förflutna. Det har väntat på honom i många år och nu är kanske tiden inne att ställa mor alla de rätta frågorna. Peter Sandström skriver hjärtskärande vackert, klokt och starkt om medelåldersmannens försök att förstå sina känslor och sin bakgrund. Bilden av föräldrarna i äppelträdgården ser så annorlunda ut nu när mannen själv har familj. Också minnena av den första kärleken, Terese i vattentornet, framkallar en våg av yrvakna frågor. Vad är äkta kärlek, vilka känslor finns på riktigt, vad är inbillning?
I had quite a bit of difficulties to understand the story at first, so I decided to do some research on the internet, my gut instinct was telling me I shouldn't just give up on this book. When I read more about the book's background and the symbolism used by the author, I understood the story. However, this book didn't sweep me away. It was interesting but nothing more. I wouldn't especially recommend it (unless you're a great fan of symbolism) but I don't dislike it either.
Boken rekommenderades för mig av den lokala bibliotekarien. Jag hade inte valt den själv och den är inte den typ av roman jag normalt läser. Den är lågmäld och vandrar löst mellan nuet och det förflutna. Berättaren är en medelåldersman som hjälper sin åldrande mor. Minnen vävs fram och tillbaka. Inte på något sätt spännande men läsandet är behagligt. Roligt också är att det utspelar sig i den svensktalande delen av Finland.
Har länge velat läsa något av Peter Sandström, och hittade denna i föräldrarnas bokhylla. En väldigt speciell bok. Eftersom jag känner till författarens familj så har jag svårt att förhålla mig till det autofiktiva skrivandet. Jag har svårt att släppa taget om vad som är på riktigt och var som är fiktivt. Annars är språket är levande och historien helt okej, men det blir ändå inte mer än en 3:a. Men jag blir sugen på att läsa mera av Sandström!
Näitä tarinoita on niin paljon. Keski-ikäinen ihminen palaa kotiinsa vanhan vanhempansa luo, ja reflektoi lapsuuttaan ja nuoruuttaan. Toki Sandström tekee sen kauniisti, mutta asettaa kirjoittajaminän omaan makuuni liian ulkopuoliseksi. Kirjoittaja on oman elämänsä analysoija, ja tekstualisoimalla teksutalisoi tunteensa sen sijaan että eläisi niitä. Kirjan luettuani minulle jäi sellainen olo, että kirjoittaja kävi vanhan äitinsä luona tämän pyynnöstä ja palasi sitten kotiin käärittyään menneisyytensä turvallisesti elmukelmuun.