What do you think?
Rate this book
Anna Magnusson #1
Einsam und kalt ist der Tod: Lappland-Krimi (Anna Magnusson 1)
Beißende Kälte mörderische Gefahr. Die Stockholmer Staatsanwältin Anna Magnusson kehrt zu ihren Wurzeln an den Polarkreis zurück. Sie soll ihren samischen Cousin verteidigen. Ihm wird vorgeworfen, eine Frau vergewaltigt zu haben.
Als das Opfer wenig später in der eisigen Wildnis ums Leben kommt, wird Anna misstrauisch und beginnt, nach der Geschichte hinter der Geschichte zu suchen. Sie entgeht dabei selbst nur knapp einem Mordanschlag und gerät mitten in einen archaischen Konflikt im Herzen Lapplands, in dem ein Menschenleben wenig wert zu sein scheint ...
Ausgezeichnet als "Bestes schwedisches Krimidebüt 2012".
Über den Autor: Lars Pettersson ist Filmemacher. Er hat zahlreiche Spielfilme, Fernsehserien, Dokumentarfilme und Reportagen gedreht. Er verbringt jeden Winter in Kautokeino, im Norden Norwegens, dort, wo sein Kriminalroman spielt. Den Rest des Jahres lebt er in der Nähe von Lindesberg in Mittelschweden.
"Einsam und kalt ist der Tod" ist Lars Petterssons erster Kriminalroman. Er hat für sein Debüt in Schweden begeisterte Reaktionen von den Lesern und Rezensenten bekommen. Zur Zeit schreibt er an seinem zweiten Roman, der ebenfalls in Kautokeino spielen wird.
Als das Opfer wenig später in der eisigen Wildnis ums Leben kommt, wird Anna misstrauisch und beginnt, nach der Geschichte hinter der Geschichte zu suchen. Sie entgeht dabei selbst nur knapp einem Mordanschlag und gerät mitten in einen archaischen Konflikt im Herzen Lapplands, in dem ein Menschenleben wenig wert zu sein scheint ...
Ausgezeichnet als "Bestes schwedisches Krimidebüt 2012".
Über den Autor: Lars Pettersson ist Filmemacher. Er hat zahlreiche Spielfilme, Fernsehserien, Dokumentarfilme und Reportagen gedreht. Er verbringt jeden Winter in Kautokeino, im Norden Norwegens, dort, wo sein Kriminalroman spielt. Den Rest des Jahres lebt er in der Nähe von Lindesberg in Mittelschweden.
"Einsam und kalt ist der Tod" ist Lars Petterssons erster Kriminalroman. Er hat für sein Debüt in Schweden begeisterte Reaktionen von den Lesern und Rezensenten bekommen. Zur Zeit schreibt er an seinem zweiten Roman, der ebenfalls in Kautokeino spielen wird.
433 pages, Kindle Edition
First published August 1, 2012
8 people are currently reading
92 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 30 reviews
May 11, 2023
Anna Magnusson ist Staatsanwältin in Stockholm. Ihre Verwandten leben in Nordnorwegen. Eines Tages bekommt Anna einen Anruf von dort; sie soll ihren Cousin Nils Mattis verteidigen. Er wird beschuldigt, eine Frau vergewaltigt zu haben. Anna nimmt sich Urlaub und fährt nach Norwegen, wo sie mit vielen Problemen und Konflikten ihrer Verwandten konfrontiert wird und schließlich auch mit einem Mord...
***
Mein Leseeindruck:
Ich lese sehr gerne Kriminalromane aus dem hohen Norden und war somit sehr gespannt auf diesen Lappland-Krimi. Die Atmosphäre in diesem Buch ist wirklich sehr nordisch; man spürt die Kälte förmlich beim Lesen. Allerdings muss ich auch sagen, dass das Buch eine sehr triste Stimmung verbreitet; oft wird beschrieben, dass es an den verschiedenen Orten unappetitlich modrig oder muffig riecht und das Essen hat mich auch eher abgeschreckt. Zum Beispiel war fast immer die Sahne oder Milch sauer geworden; das kam auffällig oft im Buch vor.
Ich mag es dennoch, wenn eine Geschichte so eine dichte Atmosphäre verbreiten kann, auch wenn sie nicht immer angenehm ist. Zu dieser Geschichte passte die trübe Stimmung.
Die Geschichte war sehr interessant; man erfährt viel über das Leben der Samen in Nordnorwegen. Für einen Kriminalroman kam mir persönlich aber die eigentliche Krimihandlung etwas zu kurz. Hier hätte ich mir etwas mehr Spannung erhofft. Die eigentliche Krimihandlung beginnt zum Beispiel erst auf etwa Seite 150.
Wer sich aber für Norwegen, Lappland oder das Leben der Samen interessiert, wird dieses Buch bestimmt sehr interessant finden.
***
Mein Leseeindruck:
Ich lese sehr gerne Kriminalromane aus dem hohen Norden und war somit sehr gespannt auf diesen Lappland-Krimi. Die Atmosphäre in diesem Buch ist wirklich sehr nordisch; man spürt die Kälte förmlich beim Lesen. Allerdings muss ich auch sagen, dass das Buch eine sehr triste Stimmung verbreitet; oft wird beschrieben, dass es an den verschiedenen Orten unappetitlich modrig oder muffig riecht und das Essen hat mich auch eher abgeschreckt. Zum Beispiel war fast immer die Sahne oder Milch sauer geworden; das kam auffällig oft im Buch vor.
Ich mag es dennoch, wenn eine Geschichte so eine dichte Atmosphäre verbreiten kann, auch wenn sie nicht immer angenehm ist. Zu dieser Geschichte passte die trübe Stimmung.
Die Geschichte war sehr interessant; man erfährt viel über das Leben der Samen in Nordnorwegen. Für einen Kriminalroman kam mir persönlich aber die eigentliche Krimihandlung etwas zu kurz. Hier hätte ich mir etwas mehr Spannung erhofft. Die eigentliche Krimihandlung beginnt zum Beispiel erst auf etwa Seite 150.
Wer sich aber für Norwegen, Lappland oder das Leben der Samen interessiert, wird dieses Buch bestimmt sehr interessant finden.
March 6, 2013
Not just an excellent murder mystery, this book also gives insight into a fairly unknown culture, the Sami people of extreme northern Scandinavia and the Kola peninsula of Russia.
July 20, 2024
När jag gick igenom det jag hade planerat att läsa under semesterresan norrut så insåg jag att det inte skulle räcka. Dessutom så upptäckte jag att vi skulle vara i Norge den längsta tiden och jag hade inte en enda norsk bok med. Då slog det mig att den där Kautokeino, en blodig kniv, som stått i hyllan i över tio år, skulle kunna passa in alldeles ypperligt. Hur bra anade jag inte ens.
En vecka innan resan skulle starta fick vi en del information och då visade det sig att vi hade blivit flyttade från ett hotell i Karasjok, till ett i ... *trumvirvel* ... Kautokeino. Alldeles oavsett detta så var det helt fantastiskt att läsa den här boken och sedan få besöka både en sameby och en renfarm. Där förklarades, för mig, märkliga ting, som fyrvindarsmössan, och även olika seder och bruk.
Rent handlingsmässigt så är inte Kautokeino, en blodig kniv det bästa jag har läst, men det är inte själva gåtan som är grejen. Det är allt runt omkring. Alla människor, relationer, naturen. Det enda felet var att jag läste den under varma sommardagar. Jag blev förvirrad flera gånger när jag tittade upp och inte alls såg djup snö utanför. Nu har jag precis upptäckt att det har kommit inte bara en eller två ytterligare delar, utan fyra.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
En vecka innan resan skulle starta fick vi en del information och då visade det sig att vi hade blivit flyttade från ett hotell i Karasjok, till ett i ... *trumvirvel* ... Kautokeino. Alldeles oavsett detta så var det helt fantastiskt att läsa den här boken och sedan få besöka både en sameby och en renfarm. Där förklarades, för mig, märkliga ting, som fyrvindarsmössan, och även olika seder och bruk.
Rent handlingsmässigt så är inte Kautokeino, en blodig kniv det bästa jag har läst, men det är inte själva gåtan som är grejen. Det är allt runt omkring. Alla människor, relationer, naturen. Det enda felet var att jag läste den under varma sommardagar. Jag blev förvirrad flera gånger när jag tittade upp och inte alls såg djup snö utanför. Nu har jag precis upptäckt att det har kommit inte bara en eller två ytterligare delar, utan fyra.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
March 9, 2013
Bra historia. Kärv och underfundig humor. Bra beskrivningar och trovärdiga personer, inget romantiserande av samernas livsstil. Blir bara mer och mer spännande, man kan inte lägga den ifrån sig! Språket funkar bra för mig, det är lite Åsa Larsson möter GW, typ. Hjältinnan är osannolikt redig och klarar de mest katastrofala situationer, men man vill bara ropa heja, heja Ottilias Anna Marjas Anna Karin! Även de andra figurerna är bra och jag saknar redan skidpolisen Kristiansen och mormor, Áhkku. Väntar med intresse på fortsättningen!
July 5, 2021
Rekommenderar starkt!
November 25, 2017
Mainio, joutuisasti luettava dekkari lapin kylmistä erämaista.
December 4, 2019
Difficult to decide on this one. Enjoyable qua setting but not sure if I agree with the protagonist's decision.
September 28, 2025
Anna Karin "di Anna Marja di Ottilia" Magnusson è un'avvocata, figlia di una sami che ha abbandonato la famiglia nel Finnmark e di uno svedese, ma è sempre parte della siida, la famiglia, anche perché fa comodo avere una legale a portata di mano quando qualcuno è accusato di stupro.
"Kautokeino, un coltello insanguinato" ("Kautokeino, en blodig kniv", 2012; Atmosphere libri, 2014; trad. di Stefania Forlani) è un thriller lento: Lars Pettersson, l'autore, si prende i suoi tempi, perché per arrivare alla soluzione del un crimine (che se ne trascinerà dietro un altro paio nel corso della storia) occorre capire come si rapportino tra loro i Sami e dove si debba collocare la giustizia: se dalla parte della tradizione o dalla parte del diritto.
Così abbiamo tutto il tempo di apprendere come funziona il mondo da quelle parti, dove si accavallano tre stati differenti in cui risiede una popolazione transnazionale. E, incidentalmente, anche di capire quanto faccia freddo. La protagonista dovrà cercare non perdersi tra le aspettative dei parenti e i delicati equilibri che regolano la vita della comunità, cercando di costruirsi un'identità che non le è mai davvero appartenuta, ma a cui ha diritto, senza tradire il proprio senso della giustizia.
Naturalmente si arriva infine anche alla soluzione e Anna torna in Svezia per riprendere la propria vita, ma con un diverso senso di appartenenza.
"Kautokeino, un coltello insanguinato" ("Kautokeino, en blodig kniv", 2012; Atmosphere libri, 2014; trad. di Stefania Forlani) è un thriller lento: Lars Pettersson, l'autore, si prende i suoi tempi, perché per arrivare alla soluzione del un crimine (che se ne trascinerà dietro un altro paio nel corso della storia) occorre capire come si rapportino tra loro i Sami e dove si debba collocare la giustizia: se dalla parte della tradizione o dalla parte del diritto.
Così abbiamo tutto il tempo di apprendere come funziona il mondo da quelle parti, dove si accavallano tre stati differenti in cui risiede una popolazione transnazionale. E, incidentalmente, anche di capire quanto faccia freddo. La protagonista dovrà cercare non perdersi tra le aspettative dei parenti e i delicati equilibri che regolano la vita della comunità, cercando di costruirsi un'identità che non le è mai davvero appartenuta, ma a cui ha diritto, senza tradire il proprio senso della giustizia.
Naturalmente si arriva infine anche alla soluzione e Anna torna in Svezia per riprendere la propria vita, ma con un diverso senso di appartenenza.
June 12, 2019
Lars Petterssonin Koutokeino, kylmä kosto esikoisdekkari kertoo miksi tukholmalainen apulaissyyttäjä Anna Magnusson saapui Koutokeinoon keskellä kaamosaikaa.
Anna oli luvannut tutkia serkkunsa tekemää rikosta ja auttaa puolustuksessa. Mutta tutkittavaa löytyi paljon enemmän kuin Anna olisi osannut kuvitellakaan.
Annan silmissä Koutokeinossa näytti laki toimivan villin lännen tapaan. Mitä enemmän asioita tutki, sitä enemmän vastaan tuli kieroilua, valehtelua, salailua ja peittelyä. Siellä tarvittiin selkeästi tiukan ja osaavan syyttäjän oikeustaitoja ja etiikkaa. Isoäiti ei ihan tarkoittanut niitä asioita tutkittavaksi, mitä Anna sai selville.
Sarjassa on julkaistu jo kaksi muutakin dekkaria: Verijäljet lumessa ja Kaamosmurhat. Muistutan jälleen, että tykkään kovasti, kun kirjan nimestä voi jo päätellä, että kyseessä on dekkari ja tästä dekkarista pidin juuri siksi, että se kertoi saamelaisyhteisöstä.
Anna oli luvannut tutkia serkkunsa tekemää rikosta ja auttaa puolustuksessa. Mutta tutkittavaa löytyi paljon enemmän kuin Anna olisi osannut kuvitellakaan.
Annan silmissä Koutokeinossa näytti laki toimivan villin lännen tapaan. Mitä enemmän asioita tutki, sitä enemmän vastaan tuli kieroilua, valehtelua, salailua ja peittelyä. Siellä tarvittiin selkeästi tiukan ja osaavan syyttäjän oikeustaitoja ja etiikkaa. Isoäiti ei ihan tarkoittanut niitä asioita tutkittavaksi, mitä Anna sai selville.
Sarjassa on julkaistu jo kaksi muutakin dekkaria: Verijäljet lumessa ja Kaamosmurhat. Muistutan jälleen, että tykkään kovasti, kun kirjan nimestä voi jo päätellä, että kyseessä on dekkari ja tästä dekkarista pidin juuri siksi, että se kertoi saamelaisyhteisöstä.
September 16, 2019
Denna bok passar särskilt bra mitt i sommaren - som nu; det är en jävligt kall bok nästan hela vägen igenom. Förra veckan, efter att ha läst något kapitel, tittade jag ut och såg att det var mulet. Fastän termometern visade 25 grader tog jag jackan när jag gick ut - småfrusen ända in i själen. Det behövdes inte!
Boken handlar om Anna Magnusson som är halvsame och stockholmare. Hon åker upp till släkten som bor i och kring Kautokeino. Hennes kusin har anklagats för våldtäkt och hon är advokat. Hon är inte advokat i Norge men kan ändå bistå som juridiskt rådgivare - är det tänkt.
Men Anna upptäcker att hennes kusin är faktiskt skyldig och börjar bistå våldtäktsoffret istället. Det var ett sympatiskt drag och mera skulle det bli. Annas mor lämnade familjen och flyttade söderut, utbildade sig till lärare och gifta sig med en svensk. Familjen i norr har aldrig förlåtet henne detta. Anna har varit på besök några gånger men hör "inte hemma" så långt upp i norr. Vilket hon blir påmind om ofta - och påminner sig också själv, alltför ofta.
Boken är bra inte minst för att det ger en, tillsynes, insatt blick i samernas liv - framförallt de renhållande samer i Nordnorge. Lars Pettersson är svensk och bor halva året i Sverige - men, enligt omslaget, bor han i Kautokeino på vintern. Efter att ha läst boken undrar jag om han fortfarande gör det? Detta är säkert ingen nyckelroman, men Kautokeino är ingen stor stad, och folk gillar att prata skit. Och i boken finns där hur mycket skit som helst. Det är lite drygt att läsa så mycket om hur mörkt och skitigt det kan bli.
Anna är, som sagt, stockholmare:
"Frostdimman fastnade på bilens vindruta, så jag fick stanna och skrapa.
Kylan bet när jag kom utanför bilen. Hade klätt mig för dåligt.
Jag såg ner mot gumman på sparken, men hon var försvunnen. Där jag trodde jag sett henne, virvlade det nu bara snö över vägen. Ingen gumma. Ingen spark. Vinden slipade rasslande över skaren med den hårda kornsnön. Någonstans långt borta kunde man höra plåtklangen av en vallklocka, men jag kunde inte se renflocken. Bara spåren i den söndertrampade snön visade var de gått över vägen.
Genomfrusen in till benen räddade jag mig huttrande in i bilen igen." (p.59).
Anna lär sig, dock, och Herr Pettersson får fler tillfälle att mana fram det vackra farliga kalla landskapet.
"Idag var situationen annorlunda. Överklassen kunde sätta sig över rättsapparaten. Man var sammanväxta med den politiska och ekonomiska makten. Man skrev sina egna lagar.
Kvar blev en rättsapparat som hade som sin viktigaste egenskap att låta medelklassen hunsa med underklassen." p.100) -Fast på fjället skipar man sina egna lagar.
Om samernas förändrade liv: "Om det nu var så, att det var ett litet steg för en människa att stiga ut på månens skrovliga yta, men samtidigt ett stort steg för mänskligheten? Vilket enormt steg var det då inte att vara den första generationen som flyttade in i hus med elektriskt ljus, värme och varmvatten?" (p.146)
"Vi fick vänta i två timmar innan de var färdiga och jag kunde flyga tillbaka med ambulanshelikoptern... Jag har väl aldrig varit särskilt känslig för döda människor. Men det var en märklig känsla att flyga tillsammans med någon som fått halva huvudet bortskjutet. Någon som var död, djupfrusen och som jag hade pratat med bara några dagar tidigare.
Man mäter på något sätt sitt eget liv med den dödes och inser det orimliga i att man inte kan påverka sin utmätta tid." (p.151)
"Säkert satt många fram samma familjer, som de som en gång gjorde uppror, i kyrksalen just nu och halkade med i den böljande psalmsången. Hade man frågat dem, skulle de knappast ha erkänt att de var släkt med han som slog ihjäl länsman. Eller handelsmannen, för den delen. De som piskade prästen.
Men de flesta här i kyrkan skulle kunna peka ut var de familjer bor idag som var på myndigheterna sida när man kväste upproret för mer än 150 år sedan. Historien försvinner inte. Den lever kvar vid sidan av nutiden. Inflätad som mönster i ett band.
Den som känner till koderna kan läsa och förstå vad de olika inslagen i väven betyder. Vem som har tvinnat varpen. Tiden går inte, den kommer." (p.182)
"Kvinnan hjälpte mannen med kaffekoppen. När gräddförpackningen föll ur hans valna händer, öppnade hon plastfliken och hällde upp åt honom. Hjälpte honom att fylla i tipslappen. Kanske var det så den vardagliga kärleken såg u? Omtanke och varsamhet. respekt för den andres svaghet...
Min mamma hade lämnat allt det här för ett annat liv. Hon ville naturligtvis komma bort från det provinsiella och inskränkta. Bryta sig ut ur ett kvinnoliv som var hämmat av traditioner och sedvanor. Hon hade varit ung, välutbildad, smart och ville inte få sin a resurser begränsade av ett fastlåst könsrollsmönster.
Så hon flyttade till Sundbyberg, skötte arbete och tre barn. Hela tiden med dåligt samvete för att hon lämnat sina föräldrar, sin familj och släkt." (p 200-1)
Det här är en bra historia med många vändningar och ett målande språk som frammanar ett vintrigt vårvinter långt i norr. Där är livet litet mer barskrapad, där kan naturen ta huvudrollen när som helst - men där kivas folk ändå.
Boken handlar om Anna Magnusson som är halvsame och stockholmare. Hon åker upp till släkten som bor i och kring Kautokeino. Hennes kusin har anklagats för våldtäkt och hon är advokat. Hon är inte advokat i Norge men kan ändå bistå som juridiskt rådgivare - är det tänkt.
Men Anna upptäcker att hennes kusin är faktiskt skyldig och börjar bistå våldtäktsoffret istället. Det var ett sympatiskt drag och mera skulle det bli. Annas mor lämnade familjen och flyttade söderut, utbildade sig till lärare och gifta sig med en svensk. Familjen i norr har aldrig förlåtet henne detta. Anna har varit på besök några gånger men hör "inte hemma" så långt upp i norr. Vilket hon blir påmind om ofta - och påminner sig också själv, alltför ofta.
Boken är bra inte minst för att det ger en, tillsynes, insatt blick i samernas liv - framförallt de renhållande samer i Nordnorge. Lars Pettersson är svensk och bor halva året i Sverige - men, enligt omslaget, bor han i Kautokeino på vintern. Efter att ha läst boken undrar jag om han fortfarande gör det? Detta är säkert ingen nyckelroman, men Kautokeino är ingen stor stad, och folk gillar att prata skit. Och i boken finns där hur mycket skit som helst. Det är lite drygt att läsa så mycket om hur mörkt och skitigt det kan bli.
Anna är, som sagt, stockholmare:
"Frostdimman fastnade på bilens vindruta, så jag fick stanna och skrapa.
Kylan bet när jag kom utanför bilen. Hade klätt mig för dåligt.
Jag såg ner mot gumman på sparken, men hon var försvunnen. Där jag trodde jag sett henne, virvlade det nu bara snö över vägen. Ingen gumma. Ingen spark. Vinden slipade rasslande över skaren med den hårda kornsnön. Någonstans långt borta kunde man höra plåtklangen av en vallklocka, men jag kunde inte se renflocken. Bara spåren i den söndertrampade snön visade var de gått över vägen.
Genomfrusen in till benen räddade jag mig huttrande in i bilen igen." (p.59).
Anna lär sig, dock, och Herr Pettersson får fler tillfälle att mana fram det vackra farliga kalla landskapet.
"Idag var situationen annorlunda. Överklassen kunde sätta sig över rättsapparaten. Man var sammanväxta med den politiska och ekonomiska makten. Man skrev sina egna lagar.
Kvar blev en rättsapparat som hade som sin viktigaste egenskap att låta medelklassen hunsa med underklassen." p.100) -Fast på fjället skipar man sina egna lagar.
Om samernas förändrade liv: "Om det nu var så, att det var ett litet steg för en människa att stiga ut på månens skrovliga yta, men samtidigt ett stort steg för mänskligheten? Vilket enormt steg var det då inte att vara den första generationen som flyttade in i hus med elektriskt ljus, värme och varmvatten?" (p.146)
"Vi fick vänta i två timmar innan de var färdiga och jag kunde flyga tillbaka med ambulanshelikoptern... Jag har väl aldrig varit särskilt känslig för döda människor. Men det var en märklig känsla att flyga tillsammans med någon som fått halva huvudet bortskjutet. Någon som var död, djupfrusen och som jag hade pratat med bara några dagar tidigare.
Man mäter på något sätt sitt eget liv med den dödes och inser det orimliga i att man inte kan påverka sin utmätta tid." (p.151)
"Säkert satt många fram samma familjer, som de som en gång gjorde uppror, i kyrksalen just nu och halkade med i den böljande psalmsången. Hade man frågat dem, skulle de knappast ha erkänt att de var släkt med han som slog ihjäl länsman. Eller handelsmannen, för den delen. De som piskade prästen.
Men de flesta här i kyrkan skulle kunna peka ut var de familjer bor idag som var på myndigheterna sida när man kväste upproret för mer än 150 år sedan. Historien försvinner inte. Den lever kvar vid sidan av nutiden. Inflätad som mönster i ett band.
Den som känner till koderna kan läsa och förstå vad de olika inslagen i väven betyder. Vem som har tvinnat varpen. Tiden går inte, den kommer." (p.182)
"Kvinnan hjälpte mannen med kaffekoppen. När gräddförpackningen föll ur hans valna händer, öppnade hon plastfliken och hällde upp åt honom. Hjälpte honom att fylla i tipslappen. Kanske var det så den vardagliga kärleken såg u? Omtanke och varsamhet. respekt för den andres svaghet...
Min mamma hade lämnat allt det här för ett annat liv. Hon ville naturligtvis komma bort från det provinsiella och inskränkta. Bryta sig ut ur ett kvinnoliv som var hämmat av traditioner och sedvanor. Hon hade varit ung, välutbildad, smart och ville inte få sin a resurser begränsade av ett fastlåst könsrollsmönster.
Så hon flyttade till Sundbyberg, skötte arbete och tre barn. Hela tiden med dåligt samvete för att hon lämnat sina föräldrar, sin familj och släkt." (p 200-1)
Det här är en bra historia med många vändningar och ett målande språk som frammanar ett vintrigt vårvinter långt i norr. Där är livet litet mer barskrapad, där kan naturen ta huvudrollen när som helst - men där kivas folk ändå.
July 28, 2020
One of the best books (not just crime thrillers) I’ve ever read. I wish it found an English publisher so I could get it for all my friends. or that the German publishers would at least translate the third book! Exceptional writing. A fascinating reveal of a traditional culture in peril. I cannot recommend this highly enough. If you loved Wind River, this is right up your alley.
September 4, 2022
Kniha mě bohužel zcela nenadchla, nemůžu si pomoci, ale něco mi na ní vadilo - možná hlavní hrdinka, možná to, že jsem zcela sesnámena s tím, jak dané prostředí funguje. A bohužel mi i konec přišel takový... Nedořešený? Na druhou stranu, na částečně přiblížení toho, jak to v dané oblasti funguje, může být knížka zajímavá, ale asi jsem už i četla lepší.
Read
March 21, 2023Jo toinen kirja saamelaisuudesta lyhyen ajan sisällä. Välillä vähän jankkaava ja sekavakin, mutta ihan hyvä.
Helmet: 2, 8, 20, 31 tai 42
Popsugar: 50 (with alliteration in the title)
Pohjoinen: 7 (Norjaan Lappiin sijoittuva)
Helmet: 2, 8, 20, 31 tai 42
Popsugar: 50 (with alliteration in the title)
Pohjoinen: 7 (Norjaan Lappiin sijoittuva)
July 7, 2019
A different kind of "detective story".
December 19, 2019
Fascinerande miljö och väl beskriven kyla, men som deckare var den ingen hit. 2+
May 4, 2020
Gleder meg til flere bøker
August 5, 2020
3.5 Kände mig nästan lite frusen när jag läste boken, så bra miljö och väder beskrivningar. Bra bok, vill läsa mer av författaren!
January 28, 2026
Gillar den här. Cool ton hos huvudpersonen.
November 14, 2020
Quand Anna est appelée à la rescousse par sa famille vivant à Kautokeino en Laponie norvégienne, pour une affaire de viol concernant son cousin, elle décide de mettre entre parenthèses pour quelques jours sa vie de substitut du procureur à Stockholm.
La Laponie, sa région d'origine, que sa mère a décidé de fuir plus jeune, qu'elle connaît donc très peu, et surtout à travers ses quelques souvenirs d'enfance lorsqu'elle y passait ses vacances.
Elle pensait rester quelques jours seulement, mais l'aide juridique qu'elle devait apporter à sa famille va finalement se transformer en une (en)quête plus profonde et difficile qu'elle ne l' aurait jamais imaginé.
J'avoue que si j'ai craqué pour ce livre à la base, c'est parce que je connais un peu cette région, que je l'ai sillonnée lors d'un road trip de noces en 2017, et que j'en suis tombée littéralement amoureuse. Ses paysages et routes qui n'en finissent pas, ses traditions, son ambiance magique quoi. J'ai adoré renouer avec les Sames et m'immerger dans leur vie, leur quotidien, les questions d'identité auxquelles ils font face. Sans parler des difficultés qu'ils rencontrent dans leur métier d'éleveurs de rennes.
Les thèmes abordés ici par l'auteur sont passionnants: le poids des traditions, cet héritage familial si lourd que doit apprendre à apprivoiser Anna. Cette vision de la justice qui n'est pas sienne. C'était passionnant.
C'est un récit qui prend son temps, qui dure, et qui ne se lit pas en trois jours. Mais en réalité c'est comme ça que ça se passe en Sápmi, dans le grand nord. On met des heures à rejoindre deux villes, tout prend plus de temps. Il faut être patient face aux éléments et faire preuve de beaucoup de résilience. La lecture se fait au rythme de la vie des personnages de ce roman, l'intrigue prend son temps à s'installer, mais c'est ainsi.
J'ai beaucoup aimé découvrir Lars Pettersson et me suis terriblement attachée à ses personnages. Maintenant je ne rêve plus que d'une chose : retourner là-haut
La Laponie, sa région d'origine, que sa mère a décidé de fuir plus jeune, qu'elle connaît donc très peu, et surtout à travers ses quelques souvenirs d'enfance lorsqu'elle y passait ses vacances.
Elle pensait rester quelques jours seulement, mais l'aide juridique qu'elle devait apporter à sa famille va finalement se transformer en une (en)quête plus profonde et difficile qu'elle ne l' aurait jamais imaginé.
J'avoue que si j'ai craqué pour ce livre à la base, c'est parce que je connais un peu cette région, que je l'ai sillonnée lors d'un road trip de noces en 2017, et que j'en suis tombée littéralement amoureuse. Ses paysages et routes qui n'en finissent pas, ses traditions, son ambiance magique quoi. J'ai adoré renouer avec les Sames et m'immerger dans leur vie, leur quotidien, les questions d'identité auxquelles ils font face. Sans parler des difficultés qu'ils rencontrent dans leur métier d'éleveurs de rennes.
Les thèmes abordés ici par l'auteur sont passionnants: le poids des traditions, cet héritage familial si lourd que doit apprendre à apprivoiser Anna. Cette vision de la justice qui n'est pas sienne. C'était passionnant.
C'est un récit qui prend son temps, qui dure, et qui ne se lit pas en trois jours. Mais en réalité c'est comme ça que ça se passe en Sápmi, dans le grand nord. On met des heures à rejoindre deux villes, tout prend plus de temps. Il faut être patient face aux éléments et faire preuve de beaucoup de résilience. La lecture se fait au rythme de la vie des personnages de ce roman, l'intrigue prend son temps à s'installer, mais c'est ainsi.
J'ai beaucoup aimé découvrir Lars Pettersson et me suis terriblement attachée à ses personnages. Maintenant je ne rêve plus que d'une chose : retourner là-haut
October 2, 2017
Well. The best part of this novel is the setting, without a doubt, and I enjoy the glimpses into Sámi culture but, other than that, it doesn't have a whole lot going for it.
The plot is thin and half of the times you get no motivation for what the characters are doing, which means that the sequence of events feels unexplained, random, and not very engaging at all. There are also far too many details that have no bearing on the plot or are outright forgotten as soon as the scenes are over. It feels kind of like a theme ride where you are pushed from one scene to the next and there is only a vague connection between the different stops.
I spent the majority of the second half of the book wondering why on Earth the main character kept involving herself in things that were a) not her business, b) far-fetched to begin with, and c) incredibly boring. It was impossible to get a grip on the plot and characters and I admit that I forgot several details as I read because I just wasn't interested. At all. And so much of it was just not believable? So many things were conveniently solved and things were so badly explained that you couldn't trust them. And don't get me started on the inaccuracies when it came to the weather and nature.
On top of that, the language was unnecessarily complicated with strange word choices that just made me frown. It was an attempt at making the language more artistic, I suppose, but it just felt strange.
So, all in all, I don't think this book is worth it. The Sámi culture will forever interest me, but this book is just bad.
The plot is thin and half of the times you get no motivation for what the characters are doing, which means that the sequence of events feels unexplained, random, and not very engaging at all. There are also far too many details that have no bearing on the plot or are outright forgotten as soon as the scenes are over. It feels kind of like a theme ride where you are pushed from one scene to the next and there is only a vague connection between the different stops.
I spent the majority of the second half of the book wondering why on Earth the main character kept involving herself in things that were a) not her business, b) far-fetched to begin with, and c) incredibly boring. It was impossible to get a grip on the plot and characters and I admit that I forgot several details as I read because I just wasn't interested. At all. And so much of it was just not believable? So many things were conveniently solved and things were so badly explained that you couldn't trust them. And don't get me started on the inaccuracies when it came to the weather and nature.
On top of that, the language was unnecessarily complicated with strange word choices that just made me frown. It was an attempt at making the language more artistic, I suppose, but it just felt strange.
So, all in all, I don't think this book is worth it. The Sámi culture will forever interest me, but this book is just bad.
May 30, 2018
un buon libro, non ottimo per me che adoro i thriller movimentati, con indagini e azione. Ma le 3 stelle di "buono" le merita. Alla fine tutto torna, in questa storia. Tra ghiaccio, renne (tante), solitudine, freddo assurdo e persone con tanti segreti e immerse in diversi intrighi, c'è la storia di questa donna di città che torna nei luoghi d'origine e trova un mondo completamente diverso. Deve lottare e patire per la verità.
November 1, 2017
Kerrassaan mainio tämä Lars Petterssonin esikoisteos. Paljon on velkaa Åsa Larssonille, mutta se ei vähennä teoksen kiinnostavuutta. Finnmarkin porotalouspiirit ja elämä ankaran luonnon armoilla tulee tutuksi. Muun muassa. Kuva saamelaisista on ehkä hiukan yksioikoinen, toisaalta ymmärtävä.
Plussaa: vähän väkivaltaa ja verta, mainiota tunnelmointia ja luontokuvausta, kivasti huumoria, ei itsestäänselvää loppua.
Miinuspuolella muutama looginen kömmähdys ja kirjoitusmoka; eivät onneksi vaikuta tarinaan. Seuraavat osat pitää lukea, ainakin yksi jatko lienee ilmestynyt.
Plussaa: vähän väkivaltaa ja verta, mainiota tunnelmointia ja luontokuvausta, kivasti huumoria, ei itsestäänselvää loppua.
Miinuspuolella muutama looginen kömmähdys ja kirjoitusmoka; eivät onneksi vaikuta tarinaan. Seuraavat osat pitää lukea, ainakin yksi jatko lienee ilmestynyt.
October 14, 2015
Einsam und kalt ist der Tod spielt in Lappland. Ich fand es sehr interessant, da ich mich für diese Region und die Samen interessiere. Jedoch war es nicht ein so packender Krimi wie ich erwartet und ich brauchte ziemlich lange um es zu Ende zu lesen.
November 1, 2014
Väkivallattomien dekkareiden ystäville ihan must-lukemista. Kirja kertoo enemmän pohjoisen jylhistä maisemista kuin rikoksista. Erilainen genren edustaja.
December 15, 2015
Todella hyvä ja mielenkiintoinen kirja. Paljon tietoa myös saamelaisuudesta.
January 29, 2016
Aika perusdekkari. Ympäristö ja saamelaisten kulttuurin kuvaus mielenkiintoista, mutta juonellisesti ei niin hyvä ja ihmiskuvaus myös heikohkoa.
October 7, 2016
A different kind of "detective story".
December 29, 2016
Hienoja luontokuvauksia, mutta juoni on tylsä
Read
July 21, 2018En annorlunda bok som hela tiden tar oväntade vändningar rakt igenom. Flera trådar lämnas dock lösa i slutet, vilket är väldigt synd. Hade gärna läst en fortsättning!
Displaying 1 - 30 of 30 reviews