För huvudpersonen i Frans Wachtmeisters nya roman har tillvaron gått i stå. Hans japanska flickvän har lämnat honom, och när han till sist också förlorar sitt jobb som headhunter börjar han förbereda sig för slutet. I sällskap av en misslyckad buddhistskulptör lever han ett skuggliv i Tokyos utkanter, där han ömsom accepterar sitt öde, ömsom kämpar emot det. Hans Japan blir trängre, alltmer fientligt, och driver honom snart till ett sista förtvivlat försök att återfå sin förlorade gunst.
Med samma cyniska blick på såväl Asien som sin egen kontinent skriver Frans Wachtmeister ur européens perspektiv om identitet, ånger och skuld, och presenterar också en teori om kärlekens geografi i en global tidsålder.
Förlorad Mark tillhör en sorts problematisk genrelitteratur där vita författare genom den västerländska blicken försöker skildra eller förstå den ”japanska kulturen” (Tallöarna av Marion Poschmann ett av de senaste exemplen). Ofta faller den här typen av litteratur tillbaka på stereotypisering och objektifiering av japaner, samt odlar en seglivad myt om ett särpräglat Japan.
Och man ska nog som svensk läsare akta sig för att ta huvudpersonens monologer för faktisk kunskap om japaner, eftersom det är fullt av mytbildning, exotifiering och chauvinism. Men visst, språket är bra och man kan skratta åt det. För trots hyggliga lärobokskunskaper om japansk kultur hamnar protagonisten väldigt snett i landet, eftersom han vägrar släppa sin rasistiska blick på japaner och se människorna.
En sorglig roman som illustrerar västerlänningars problematiska förhållning till vår omvärld.
Perfekt läsning för den västerlänning som rest eller planerar att resa till Tokyo. Koncist och personligt berättat, om allt från filosofi till konsthistoria, både ur europeisk och japansk synvinkel. Ibland, ur mitt feministiska perspektiv, något märkligt/obehagligt vridet politiskt eller chauvinistiskt.
Totalt sett uppfriskande läsning om en på samma gång cynisk och luttrad som naiv och drömsk svensk som försöker göra det nutida Japan till sitt, ofta med oddsen emot sig. Tydliga bifigurer och något exotiska anekdoter ger färg åt skildringen.
”Det var bara det att jag avskydde den japanska naturen. Så fort man lämnande stan blev terrängen kuslig, på sina håll direkt fientlig. […] En natur går bara att älska om man vuxit upp med den. En främmande terräng är någonting fruktansvärt, en ovälkomnande och hotfull plats där det barbariska urtillståndet fortfarande råder.”