I Mörkerspår följer läsaren polisinspektör Simon Häggström och hans kollegor i arbetet som spanare på Sveriges bakgator. De gör razzior på porrbiografer och strippklubbar i Stockholm, träffar unga kvinnor som säljer sig både som sugarbabes och via sidor som Onlyfans. I boken träffar vi även männen som köper sex och som till varje pris vill undvika att avslöjas. Jakten på hallikarna och sexköparna är brutal, i deras ljusskygga värld kan vad som helst hända. Boken inkluderar även nytt unikt fotomaterial ur författarens eget arkiv som inte tidigare visats.
Häggströms nyaste bok slukade jag lika snabbt som de tidigare. Denna var en del i ”fakta-serien” som jag gillar ännu mera än romanerna. I denna behandlas en enorm mängd olika teman. Denna tror jag dock var den jobbigaste av alla böcker, det fanns avsnitt jag måste skippa. Men det är detta som är en av de saker jag uppskattar mest med Häggströms författarskap- han vägrar försköna eller hålla tillbaka. Vad är värre egentligen- att dessa vidrigheter får äga rum i vårt ”civiliserade” samhälle, eller att någon drar ut det i ljuset?
Jag tänkte inte kommentera själva innehållet desto mera, utan mera något som rörde mig på ett personligt plan. Häggström har alltid vågat vara personlig i sina böcker och låta sin röst tydligt höras. I denna tyckte jag det lyste igenom mera än i de andra. Två tankar som speciellt lämnat med mig.
1) Häggström skriver att han älskar sitt jobb, att det är hans passion, samtidigt har han svårt att vara riktigt glad någon gång. 2) Att han flertalet gånger tittar upp mot himlen och funderat hur en Gud kan tillåta denna ondska. (Fritt formulerat inte exakt så här)
Jag har inte jobbat lika länge som Simon i ”mörkret”, men jag kan mycket väl identifiera mig med bägge tankarna. På ett sätt finns det ju naturliga förklaringar; sekundärtrauma, långvarig stress och extremt utmanande arbetsmiljöer. Jag tror det också är mera än så. Stundvis möter man på saker och ting som inte kan beskrivas som annat än ren och skär ondska. Detta måste tära på själen, och påverka hjärtat. Det är en ständig utmaning att bevara sitt hjärta mjukt, empatiskt, älskande när det ständigt möter hårdhet, ondska och cynism. Det är så lätt att bitterhet börjar växa i hjärtat och börjar omvandla det från kött till sten.
Likaså har jag ifrågasatt Guds godhet och även hans existens när jag mött saker som känts orimligt svåra. Jag tror Gud också ser ner på mänskligheten och frågar oss hur vi tillåter det här? Han gav oss ett ansvar, för oss själva, andra och vår värld, att vårda och älska. När man speciellt rör sig i mörka miljöer så blir det tydligt att vi misslyckats fatalt i vårt uppdrag. Ska vi ge upp eller ta vårt ansvar?
Vi har blivit givna ett enda litet liv, så dyrbart och fullt av möjligheter att välja det goda eller det onda. Vi som sett Ljuset och känner Honom har ett speciellt ansvar att ge oss ut i mörkret och vara där det är som mest lidande. Där ska vi vara. Där är också Han, sårens och lidandets Herre. Han väntar på oss där.
Världen var i grunden god, och kommer upprättas till det en dag. Glädje, värme, tillhörighet och kärlek kommer få det sista ordet. Tills det måste vi bege oss ut till de mörkaste skrymslena på vår jord där våra medmänniskor är, medmänniskor med ett okränkbart värde som likväl lider. Hur mörkt det än ter sig blir det alltid ljusare när ett ljus tänds. Tack Simon för att du orkar fortsättas framåt, jag vet som du att det är den enda vägen.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Simon levererar en helt fantastisk bok som vanligt. Med hans deskriptiva ord och fantastiska tankar och tankesätt. Samtidigt visa sig sårbar och också för en annan, helt vanlig människa. Boken genomskådar hela synen och industrin som vi har idag att arbeta med. Alltifrån OF till klubbar i Stockholm som ännu är tillåtna. Simon pratar även om porrmissbruk och hur det skadar hjärnan. Vikten av att vi som samhälle behöver avdramatisera ämnet, prata om det som vi gör med andra saker som skadar kroppen. Simon välkomnar även läsaren med bilder, för att inkludera oss lite i hans arbete. Har läst alla Simons böcker och jag kan inte mer än att bara tacka stort och ödmjukt för deras arbete som de håller på med. Varje kapitel behövdes för mig, ett litet andrum, för att verkligen förstå, läsa in att detta inte är en fiktiv bok, utan detta handlar om verkligheten och hur viktigt deras arbete är. Även om vi har kommit långt i Sverige med våra lagar och arbete, så har vi fortfarande inte arbetat klart. Det är viktigt att vi alla som samhälle försöker ta det ansvar för att göra en finare framtid för de som komma skall. TACK TACK TACK
Alltså… Ska jag skratta eller gråta? Är tacksam att Simon och hans kollegor gör det arbetet de gör och att jag som läsare får ta del av det. Så sann och viktig! Mitt förslag är att göra detta till obligatorisk litteratur för alla män och kvinnor från 0-100 år. Hatar samhället så mycket och allt äckligt utnyttjade män utsätter kvinnor för. Money money money och kukar skapar bara krig och kaos. Jag gör mitt jobb som medmänniska och sprider vidare den kunskapen jag har till allt och alla, även min farfar som nu lånar boken av mig. Slay farfar!!!!!!! Stolt över dig!!!!!
Intressant läsning och man blev ju bara mer och mer förfärad över hur det ser ut i världen. Fick mig att reflektera en del och hade gärna läst mer om deras arbete (de delarna uppskattade jag mest).
Det var en del upprepningar och delarna där kollegorna skulle hyllas om och om igen hade kunnat minskas ner/samlats på ett ställe, förstår absolut att det har ett värde att nämna men inte som en röd tråd genom hela boken.
Jag läste ut Mörkerspår strax efter att den släpptes i början av sommaren, och den har stannat kvar i mig sedan dess. Det är en oerhört viktig bok som jag önskar att många fler skulle ta sig tid att läsa. Simon Häggström skriver med en skärpa och närvaro som gör att man både vill och måste fortsätta läsa — även när ämnet är tungt. Han lyckas på ett tydligt och gripande sätt förklara komplexa och mörka verkligheter som människohandel, utan att förlora läsaren i detaljer.
En särskild del av boken upplevde jag som extra jobbig, just för att den gav mig en sådan brutalt ärlig insikt i hur fruktansvärt det här problemet verkligen är. Det är ingen lätt bok, men just därför är den så otroligt viktig.
En av årets viktigaste fackböcker! Våga STÖRA era barn! Våga vara NÄRVARANDE vuxna!
I Mörkerspår tar Simon oss djupt in i den digitala sexindustrin och belyser ämnen som OnlyFans, sugardating, grooming, porrberoende, trafficking och koppleri, samt ungas kroppsfixering, sociala medier och den ökande pressen att leva upp till en ouppnåelig bild av perfektion.
Det handlar inte bara om sexköp längre , utan det handlar om hur en hel generation påverkas av en kultur som lär oss att vårt värde sitter i kroppen och ytan. Detta är inte bara en bok om prostitution och människohandel. Detta är en skarp samhällsskildring om hur unga formas av en värld som säger att de inte duger som de är.
Stort tack till författaren @simonhaggstrom men också till hans fantastiska kollegor inom polisväsendet och @talita_sverige . Tack! för det fantastiskt viktiga arbete ni gör dygnet runt/året runt.
”Ett ja är nämligen bara giltigt så länge man har en verklig möjlighet att säga nej”
Jag har väntat SÅ länge och hoppats på att Simon ska skriva en tredje fackbok. Trots att jag uppskattar den skönlitterära serien han skriver parallellt är den personligen inte lika träffsäker. Det går inte att överskatta det arbete som Simon, men även hans kollegor, gör för de personer som utnyttjas i prostitution och människohandel. Det är en reflektion som speglar ett hårdare samhällsklimat som vi, men kanske framförallt ungdomar ska lära sig navigera i. Vi får en inblick i en mycket dyster verklighet, de många svårigheter som finns med att komma åt problematiken och ett samhälle vars värderingar fortfarande inte riktigt hänger med. Allt som jag önskade skulle finnas med i en uppföljare finns med här. Jag ville veta mer om de nigerianska kvinnorna, få en inblick i hur man arbetar mot prostitution utomlands, sexannonser på nätet och Only Fans.
Det Simon gör extra bra är att varva sanna historier från verksamheten som ingripandepolis, fakta och statistik för att berika berättelserna och kontextualsiera problematiken samt vågar ge sina ärliga åsikter baserat på det han upplevt och hanterar dagligen. Vissa passager upplevs bitvis röriga när vi snabbt skiftar från ett tema till en personlig reflektion, men inget som förstör läsupplevelsen. Misstänker att det kommer dröja ett tag, men jag hoppas att vi får en fjärde bok om några år när så pass mycket har förändrats att läsarna behöver en uppdatering.
Författaren hade inte tänkt skriva fler böcker i den här serien men då mycket har förändrats sedan sist beslutade han sig för att ändå göra det. Teknik, engagemang och samhällets minskade intresse för ämnet har gjort att polisens resurser har minskat och färre förövare döms. En berättelse i boken som får mig att verkligen förstå hur mycket strömningarna ändrats är när Simon och hans kollegor anträffar en man på en så kallad porrbio. En man som visar sig ha mer gemensamt med dem än de först kunnat ana. Boken är hela tiden intressant och jag gillar sättet den är skriven på, brutalt rakt på och ärligt. Jag har nog aldrig förr varit med om att ett ord har använts så frekvent i en bok som ordet "porr" använts i denna. Men det används hela tiden på ett sätt som känns relevant i berättandet.