"Har du någonsin gått Kammakargatan uppför backen från Torsgatan och vidare ner mot Drottninggatan?
Har du gått den en lördag i början på november, när det bara ett stenkast därifrån myllrar av människor, ute för att handla och umgås, ta en fika eller lunch på stan, kanske köpa en present till fars dag?
Har du tänkt att det är märkligt vilken skillnad det är, mellan Kammakargatan och Drottninggatan, trots att de befinner sig så nära varandra, och vid en punkt till och med korsas?
Kammakargatan ligger stilla och tyst, nästan öde, även under de timmar på veckan då flest människor är inne i city. Alla befinner sig på Drottninggatan, kryssar mellan dess många butiker, caféer och restauranger.
På Kammakargatan finns nästan ingenting. Dit går man bara om man har ett ärende.
Under några månader hösten 1997 hade jag det."
Hon har precis lämnat tryggheten i barndomshemmet för att börja ett nytt liv vid Stockholms universitet. Tillvaron är fylld av nervositet, förväntningar – och ensamhet. Hon hyr ett litet rum i Skogås, försöker finna sin plats i den stora staden och känner sig osynlig i föreläsningssalarna.
Det förändras när hon möter Andreas. Han är klädd i svart, han är blasé och självsäker. Han introducerar också ett annat Stockholm, en värld av litterära fanzines, rökiga kaféer och sena nätter i en lägenhet på Kammakargatan. I den lågmälda mystiken mellan stadens folkvimmel och Kammakargatans ödslighet växer en vänskap fram, som på många sätt kommer att definiera hennes liv.
Therese Bohman skrev Kammakargatan som en längre julnovell och lät skicka ut den som litterär adventskalender i en mindre krets. Det är en berättelse som är lite sann, mycket påhittad och som nu, i något reviderad form, publiceras som kortroman i tjugofyra kapitel.
Therese Bohman is an editor of the magazine Axess and a columnist for Expressen and Tidningen Vi, writing about literature, art, culture, and fashion. She lives in Sweden.
Läste denna första gången som substack-följetong i december 2023. Då var det underbart att få en liten del varje dag, nu var det underbart att få läsa hela i ett svep. Otroligt fin och stämningsfull. Ger den där känslan som jag ofta fick när jag var liten av läsning, men som är allt mer ovanlig nu. Enda minus att den är så kort.
Jag läste den här första gången för några år sedan när Therese Bohman publicerade den som en adventskalender på sin substack, ett kapitel om dagen. I normala fall brukar jag vara dålig på att upprätthålla läsningen av följetonger men den här gången slukade jag varje kapitel när de ramlade in i min mailbox. I efterhand har jag tänkt på historien ibland. Den har stannat kvar i mig mer som en känsla än som sin handling. Huvudpersonen Therese börjar läsa på Stockholms universitet 1997 och hennes känslor och upplevelser speglar väl min egen upplevelse av att plugga i Uppsala under mitten av 90-talet. Känslan av frihet och av att ha så mycket att upptäcka men samtidigt en känsla av att sakna tillräckligt kulturellt kapital för att kunna mäta sig med sina nya bekantskaper.
Boken håller utmärkt för en omläsning. Det står på baksidan att det är en utökad och reviderad version men jag kan ärligt inte se vilka delar som tillkommit. Jag antar att hon putsat på de delar hon inte var nöjd med men det är omärkligt. Det är fortfarande en kiten karamell att avnjuta. Något för nostalgikerna och ni som önskade att er studietid liknade en Donna Tartt-roman en smula.
En fin berättelse i 24 kapitel som jag läste som en adventskalender, precis som den först släpptes på substack för ett par år sen. Det var så korta kapitel så jag fick verkligen hålla mig för att inte läsa ut boken i ett svep. Jag gillar verkligen Therese Bohmans författarskap och Kammakargatan var skriven på hennes klassiska vis. Dock så kände jag att jag ville ha mer - boken kändes som en riktigt bra inledning som plötsligt tog slut innan den riktigt hade kommit igång.
Jag minns inte vad som skulle skilja sig från adventskalendern där den här kortromanen först publicerades. Det jag fastnade för är lyckligtvis detsamma: stämningen! Det följsamma språket. Nostalgin. Ljuvlig är den, jag vill läsa om den inför varje jul.
Jag tänkte att det lilla formatet skulle göra innehållet banalt på något sätt, men den sista sidan tog tag i mig, jag fick lite gåshud och jag tänkte, jo visst, Therese Bohman får det att lyfta ändå. Och då fattar man att verkets "litenhet" är en del av grejjen. Det är lika flyktigt som perioder av livet kan vara. Man befinner sig plötsligt i en underbar period av ens liv när man lämnat ungdomen och börjat smaka på det man drömt om, man blinkar till, och så plötsligt har allt redan förlöpt. Och nu står man där, utesluten från kompisarnas lägenhet och tittar på ljusstakarna i fönstret och undrar varför de är tända men ingen släpper in en. Man var med på en fest där inne redan igår.
Kammakargatan är som ett sätt att göra en sådan liten blinkingsperiod till något mer konkret. Och ingenting finns utanför den perioden i den här kortromanen (eller vad man ska kalla den), det är bara återblicken på det, varken mer eller mindre.
Vi har alla en egen "Kammakargata" i våra liv: ett platsnamn som, även om det inte betyder något i praktiken i strikt mening, blivit stenografi för en helt central myt i vår liv.
Vilken nätt liten sak. Kammakargatan. Först avfärdar jag den nästan. Inte alls vad jag föreställt mig när jag önskade mig den i julklapp. Men den marknadsförs som en julberättelse, så på annandagen plockar jag upp den ändå.
Och fastnar direkt.
Språket – ett sådant som man sugs in i utan motstånd. Och miljöerna.
Lägenheten på Kammakargatan är magisk. Där finns en kulturell esprit, en anda som hör hemma i idévärlden men som sällan manifesteras i verkligheten.
Året är 1997. Jag var själv barn då. Det finns något djupt älskvärt i huvudpersonens naivt pretentiösa blick på världen.
Ironiskt nog omnämns Bergtagen – boken jag kämpat med hela december. Kanske är det min cue att ge den en ny chans.
En perfekt liten litterär godsak till julen. Den här kommer jag att läsa igen. ✨ (Men den hade kunnat vara dubbel så lång, det skulle den hålla för)
Vilken fantastiskt mysig liten berättelse! Jag vill komma på fest på Kammarkagatan. Brilliant beskrivet med en diskret detaljrikedom som jag inte sett tidigare.
Rekommenderar alla att läsa den i ett svep - pga trötthet delade jag upp den över två dagar, men boken kräver nästan en sittning. Den är medryckande och svår att lägga ifrån sig, med roliga igenkänningar för oss SU-alumner (har man någonsin tyckt att personerna man pluggat med _ser ut_ som de som man förväntar sig pluggar?). Stark rekommendation!
Lika vacker som omslaget med pionerna! Jag förstår verkligen att många fastnade för denna redan när den kom som nyhetsbrevs-julkalender. Ljuvlig liten historia, där jag bara önskar mig mer och en längre bok! Karaktärerna (verkliga personer?), miljöbeskrivningarna, julstämningen, om att komma till stan från landet och en så bra påminnelse om att ofta sker det stora i parenteserna.
Bohman briljerar som alltid. Ingen kan skriva som henne. Sättet som hon broderar ihop en historia med vackert utvalda ord. Jag har sagt det innan, och jag säger det igen. Jag skulle läsa en inköpslista skriven av Bohman och njuta.
Härlig läsning om Therese Bohmans vardagsliv som 19-åring i ett hus på Kammakargatan 1997. En fin tidsresa till en av Citys anonymare gator - ett stenkast från bruset.
En flanör-roman som precis fångar känslan av att flytta till Stockholm när man är 20 någonting och blir förförd av staden, det nya livet, friheten. Att bli någon ny.