Vad innebär det att vara ickebinär? Hur kommer en ut? För vem kommer en ut? Behöver en komma ut?
”Taggig” är en serieroman om utanförskap och identitetsskapande. Vi får följa Ellan, en 30-årig transperson, som kämpar med samhället, sin familj och kanske främst sig själv, för att hitta en plats i tillvaron. Huvudpersonens vardag och inre liv gestaltas med både toppar och dalar, tillbakablickar och framåtblickande tillförsikt. Ellan blir i sitt sökande alltmer självupptagen och tappar bort det viktiga, som familj och vänner, och fyller i stället tomrummet med flyktiga kärleksförhållanden. Allt i sökandet efter en ny tillhörighet.
”Taggig” är en ”komma ut”-berättelse om en i litteraturen gömd och bortvald erfarenhet, som visar familjen och vännernas viktiga roll för transprocessen och att de, liksom huvudpersonen, för alltid kommer att förändras av den.
Min bonusdotter berättade häromdagen att hon hade fått sin första flickvän och tanken på att det skulle handla om att hon "kom ut" förespeglade nog ingen. Det ser såklart olika ut i olika familjer men rent generellt skulle jag tro att det för många unga idag inte ses som särskilt problematiskt vilket kön den man blir ihop med har.
Att däremot "komma ut" som ickebinär är troligen desto svårare, och det är också vad den här serieromanen handlar om. När Ellan berättar om hur hen identifierar sig har föräldrarna svårt att förstå vad det innebär vilket skapar konflikter, och Ellan kan inte alltid ens för sig själv förklara varför det till exempel är så viktigt att de använder rätt pronomen.
Sökandet efter den egna identiteten går bitvis över styr och gör att Ellan blir väldigt upptagen av sig själv. När hen meddelar att hen behöver bryta kontakten med sina föräldrar under en period och mamman tappar tålamodet och ryter ifrån är det svårt att som föräldrar inte känna med henne. Samtidigt är det tydligt att Ellan inte mår bra och behöver hitta sätt att finna frid och stabilitet i sitt liv.
Jag gillar hur de här olika aspekterna får ta sin plats och jag som läsare inte skrivs på näsan. Tyvärr är det precis vad bokens baksidestext tycks vilja göra, där innehållet reduceras till att framställas nästan som en självhjälpsbok och där i princip allt som händer skrivs ut. Det är lite olyckligt eftersom det riskerar framställa detta som en bok enbart riktad till ickebinära, vilket den såklart inte är. En av litteraturens främst uppgifter är ju just att ge oss tillgång till helt andra berättelser än våra egna (även om det såklart också finns en styrka i att hitta berättelser att identifiera sig med).
Ellan kämpar med sin identitet och att hitta sin plats i livet. Först i 30-årsåldern kommer hen ut till familj och vänner som ickebinär.
Ännu en grafisk roman om vad det innebär att vara ickebinär. Eftersom jag nyss läst "Gender Queer" så är det omöjligt att inte jämföra dem - tyvärr till nackdel för "Taggig". Tecknarstilen är enklare och "tråkigare" i mina ögon (men det är ju en smaksak), den är ytligare och vi får inte ta del av Ellans tankar på samma sätt. Hade jag läst den här först hade mitt intryck förmodligen blivit helt annorlunda, men nu känns "Taggig" tyvärr som en blek kopia av "Gender Queer". Det här är absolut ingen dålig bok och det är bra att det kommer fler queera böcker som fokuserar på annat än bara "vanlig" homosexualitet, men som outsider här så lärde jag mig betydligt mer av den förra boken.
Plockade upp den här från rekommenderade böcker på bibblan och är glad över rekommendationen. Att komma ut som icke-binär är fortfarande inte helt enkelt, inte ens om en har så pass moderna (fast ändå inte) föräldrar som Ellan. De verkar vilja acceptera barnen för hur de är, men förstår inte hur stort det är att komma ut eller hur viktigt det är för Ellan att de använder rätt pronomen.
Boken handlar inte bara om att komma ut, utan även om familjeförlust, depression, alkoholism och föräldrar som inte kan styra sin ilska.
Den är snabbläst med lite text, där endast det viktigaste ståt utskrivet, och det grafiska bildspråket är effektivt. Samtidigt engagerade boken mig inte på djupet, det känns som att något saknades för det, att författaren höll tillbaka lite och inte grävde sig riktigt ner till smärtpunkten. Förståligt, men det gör läsningen lite tråkig, i min mening.
Dock som alltid glad att läsa böcker som ökar min förståelse för andra människor.
Grafiska romaner där jag hatar bildspråket/stilen är så svår att ta till sig storyn av. Läst för många queera varianter de senaste åren där just bildspråket står ivägen för mig. Väldigt synd o såklart helt subjektivt!
Tror många unga vuxna och vuxna queers kan känna igen sig i många av de tankar och den oron huvudkaraktären känner. Vissa saker träffade väldigt träffsäkert.