Berättar om hur Ivar Lo-Johansson som artonåring rymde från föräldrahemmet i Sörmland för att som gårdfarihandlare lägga under sig landet. Med ett litet varulager i en unicabox styr han en vårnatt norrut på sin gamla cykel. Han får pröva på köld och svält, drabbas av hungerhallucinationer och är nära att dö av lunginflammation i ödemarken. Han övernattar bland gummorna på ett ålderdomshem och blir av en nitisk fjärdingsman inburad, misstänkt för mord. En tid är han i tjänst hos en jämtlandsbonde, där han får stilla sin hunger vid jättelika måltider. Till slut bor han samman med en sällsam enstöring, en handelsman och f. d. Lofotenfiskare, vid Malgomaj i Lappmarken. Det samlande greppet kring det skiftande materialet är beundransvärt fast.
Ivar Lo-Johansson (23 February 1901, Ösmo - 11 April 1990, Stockholm) was a Swedish writer of the proletarian school.
He described the situation of the Swedish land-workers, statare, in his novels, short stories and journalism, which encouraged the adoption of certain land reforms in Sweden. He also caused much controversy with his features on old-age pensioners, Gypsies and other non-privileged people.
Lo-Johansson is however best known for his vivid recollections of the life in Swedish trade-unionist and literary circles of the twenties, thirties and forties. He also continued throughout his long life to insist that literature should face the world from the under-dog's perspective.
Ivar Lo-Johansson skildrar sin tid som ung gårdfarihandlare på ett skönlitterärt sätt, där han till en början romantiserar vagabondlivets frihet på vägarna men snart får lära sig att verkligheten är betydligt tuffare. Under sin färd norrut genom Sverige möter han fattighjon, industriarbetare, järnvägssamhällen och hungerhallucinationer. Han tvingas konfrontera det nedbrytande livet han har valt.
Bokens styrka ligger i dess personporträtt, där människorna och deras öden han möter i de olika bygderna håller berättelsen levande samtidigt som de ger läsaren en inblick i en svunnen tid i Sveriges historia. I naturbeskrivningarna får även läsaren ta del av Lo-Johanssons poetiska förmåga som han är berömd för.
Berättelsen är uppbyggd som en serie kapitel som nästan kan läsas som fristående noveller, men binds samman av resan som en röd tråd. Trots att boken har många starka sidor, kan den ibland kännas ojämn. Vissa kapitel är mer engagerande än andra, och tempot kan tidvis sacka. Även om språket ofta är vackert, kan vissa partier kännas lite omständliga eller utdragna. Lo-Johansson har en tendens att stanna upp i detaljer, vilket ibland stör rytmen i berättandet. Tematiskt kan vissa motiv kännas återkommande – ensamheten, främlingskapet och kampen för bröd – vilket förstärker bokens budskap, men som i längden kan bli något repetitivt. Slutligen har jag, av någon anledning, svårt att verkligen känna med huvudkaraktären. Trots att han delar med sig av sina erfarenheter och reflektioner, upplever jag honom som sluten. Det är som om han iakttar världen och människorna omkring sig mer än han verkligen deltar i den, vilket gör att jag som läsare aldrig riktigt kommer honom nära.
Min favorit av det jag hittills läst av Ivar Lo. Nyss fyllda 20 år 'rymde' han hemifrån, cyklade iväg som landsvägsnasare, men var för naiv och oerfaren för att kunna försörja sig på det. Planen var främst att få erfarenheter nog att bli författare, få ämnen att skriva om. Huvudämnet att skriva om hade nog alltid varit hans eget liv och egna erfarenheter. Även i denna sommarberättelse, resan med episodisk form, med olika möten i olika kapitel, för att sedan skynda vidare - händer det gång på gång att han vill berätta om sig själv, men han får varje gång tunghäfta. Och det tog drygt 30 år innan han skrev ner denna cykelresa från Sörmland till Lappland. Och ytterligare ca 25 år senare berättar han i sina memoarer 'Asfalt', att sommaren 1921 hade han redan berättat om i denna bok från 1953. Allt i den här boken hade hänt honom. Det enda han utelämnat var sin egen närmast hypnotiska naturupplevelse, i synnerhet inför den norrländska forsen.
Säkert var det tur att det gått 30 år innan han skrev ner sina upplevelse, för som erfaren författare skapar han en kristallklar pikaresk, som tydliggör gapet mellan idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Men också ett par medmänskliga möten att bevara i hjärtat.
Just honestly what the fuck. This book is either a genius masterpiece too complex for my plebeian brain OR a total piece of shit (speaking of which the author seemed to be fond of poop; dicks, too). Not impressed. Try harder, Swedish literature.