En morgon när Stockholm vaknar står en staty på Skinnarviksberget, en kopia av den Zeusstaty som var ett av antikens sju underverk.
I ett knappt dygn får stockholmarna leva i tron att deras stad har berikats med ett nytt och mäktigt anonymt gatukonstverk. Sedan kommer verkligheten ifatt dem. Med full kraft.
Den luttrade utredningsgruppen Nova under ledning av Eva Nyman får i uppdrag att försöka spåra statyns ursprung, vem som placerat den där och varför. Och tänk om det följer fler underverk? De var ju faktiskt sju under antiken…
I "Underverken" fortsätter Arne Dahl serien om Nova-gruppen, som inleddes med den kritikerrosade "I cirkelns mitt", i en intensiv historia om hämnd, gamla oförrätter och besatthet.
Arne Dahl is the pen name of Jan Arnald, an internationally known Swedish crime author and literary critic.
His writing can also be seen in the Swedish newspaper Dagens Nyheter. He published Barbarer (2001) and Maria och Artur (2006) under his own name, but under his pseudonym he has written the A-gruppen (Intercrime) series, involving the A-team, a group highly trained in dealing with criminal cases in Sweden.
Arne Dahl är en av mina favoriter då han har ett väldigt bra språk och ofta bra historier och intressanta karaktärer. Jag är inte jätteförtjust i krimi med seriemördare men i detta fallet kan man förstå varför det blev som det blev.
Bra och driven polisdeckare med det lilla extra. Arne Dahl levererar träffsäkert i denna andra boken om Novagruppen! Personligen tycker jag lite mer om böckerna om A-gruppen, men Nova-serien är bättre än Berger&Blom.
Jag har läst flera böcker av Arne Dahl, och en av de bästa i mitt tycke är den första delen i Nova-serien, I cirkelns mitt, som kom förra året. Så snart jag såg att det skulle komma en andra del, Underverken, satte jag den på läslistan. I augusti var det äntligen min tur i bibliotekskön.
Det tar inte många sidor innan jag är fast i Underverken. Jag tycker om Arne Dahls sätt att skriva, språket är nyanserat och välavvägt, och på ett sätt en njutning. Samtidigt är berättelsen i Underverken grym och obehaglig, och bitvis har jag svårt att ta in detaljerna i de ohyggliga morden. Både språket, den stillsamma humorn och det skickliga historiebyggandet blir en motvikt, ett sätt att orka med. Underverken är en spännande historia, och en bok som jag längtar efter att läsa när jag lägger den ifrån mig.
Karaktärerna i Underverken är intressanta, och det tar inte så långt innan jag minns dem och vad de råkade ut för i I cirkelns mitt i stora drag även om jag hade glömt en del detaljer. Alla poliserna i Novagruppen har sin roll och är betydelsefulla för berättelsen. Miljön är ett plus, Underverken utspelar sig i Stockholm, och en del av miljöerna känner jag till sen tidigare vilket förhöjer upplevelsen. Arne Dahl har en lagom nivå på miljöbeskrivningarna, inte för detaljerade men tillräckligt för att de ska bli levande.
Mysteriet i Underverken är inte enkelt uppbyggt, men jag har ändå inga problem att följa med. Arne Dahl har vävt in konsthistoria, de sju underverken från antiken och nutida fenomen som gatukonst och gängkriminalitet. Låter det konstigt? Nej, det är det inte när Arne Dahl skriver, och ska man sammanfatta det så sammanbinds det av en gränslöshet och kreativitet som drivkraft. Det är så väl konstruerat att jag dras med i historien, och först efteråt inser att det är saker som känns osannolika.
Jag rekommenderar Nova-serien, men börja från början. Själv väntar jag på nästa bok, för slutet låter ana att det kommer fler.
Nova rühma uurija Anton Lindberg on jäljetult kadunud. Tema kolleegid teavad, et Hjulsta jõuk on röövimise taga, aga neil pole ühtegi niidiotsa tema leidmiseks. Frustratsioon ja viha on vallanud korrakaitsjaid, kes on mures mitte ainult sõbra saatuse vaid ka oma töö vajalikkuse pärast.
Eva Nyman on leppinud asjaoluga, et oma kadunud uurija otsingud on nüüd teiste politseiosakondade töö. Ta teab, et tema meeskonnas on neid, kes seda otsust reeturlikuks peavad. Eriti Sonja Ryd. Aga see ongi kord juhi saatus - võtta lööke, mis teistele mõeldud.
Lukas Frisell on tahtmatult tagasi inimeste keskel. Ta igatseb tagasi metsa, kuid ei saa peast ka iha olla uuesti politseinik. Olla mees, kelleks ta sündinud on - õigluse ja korra jahikoer, mitte pidevalt jahimeeste eest pagev kiskja. Tema hinges on rahutus, tema meeltes on jätkuv viha tehnoloogia vastu, tema mõtteis on kolleeg Sonja Rydi heaolu - nii vaimne, kui ka füüsiline.
Stockholm elab oma elu. Tema ei tea sellest kõigest midagi. Kuid kauaks seda on? Ühtäkki hakkavad nii Stockholmis, kui ka teistes kohtades aset leidma "imed" - keegi tundmatu kunstnik püstitab oma teoseid, mis imiteerivad seitset kuulsat maailmaime. Ja see kunstnik on tõeliselt andekas!
Aga tema tööde ilu varjutab tume vari - iga ime sees on oskusklikult varjatud koolnu. Surma põhjused on sama kõledad, kui imed kaunid. Keegi on väga väga vihane. Ja ta ei peatu enne, kui seitse imet oma tee inimeste sekka leiavad. Ja kas siiski ...?
Nova rühm on pandud juurdluse tippu - nemad on õigluse pistoda teravik. Neil seisab ees mõistatus, mille lahendamise käigus on neil korduvalt põhjust endalt küsida, kas surmakunstniku tegusid saab tõeliselt hukka mõista või on tegu nii hoomamatu valuga, et selle leevendamiseks ei piisa isegi mõrvaseeriast?
Samal ajal, kui teadmata looja toob maailma oma tipptaieseid on Nova uurijate hingedes sama mässlev meri, kui veed, kus see kõik lõpu leiab. Igal ühel neist on usku om võimetesse ja oma kolleegidesse - neil tuleb see usk lihtsalt taasleida ja sellest kõvasti kinni haarata!
Jag har som bekant svårt för böcker (framförallt deckare) med allt för många huvudpersoner så att det handlar om en utredningsGRUPP inom polisen snarare än en ensam kriminalare gör att boken startar i uppförsbacke. Jag förstår att det är enklare med fler karaktärer för då kan man nysta upp fallet bit för bit utan att en och samma karaktär sitter på samtliga ledtrådar men det är a) rörigt och b) irriterande att byta POV ständigt och jämt.
Morden betas av i snabb takt och det känns inte som att Novagruppen alls hänger med - de har lika svårt som jag att få grepp om vem som mördas var och vad som ska föreställa vad. Jag hade föredragit ett något saktare tempo med mer fokus på de olika fallen och absolut färre utredare. Det räcker med Sonja Ryd för min del. Eva Nyman utgör en förvånansvärt liten del av handlingen för att vara den som boken säger sig handla om - vem är hon ens?
Jag uppskattar det rappa språket och de korta kapitlen. När vi börjar närma oss avslöjandet av mördaren har jag gissat fel och den jag tror är mördaren faller istället offer för den verkliga "underverkaren".
Kul att återvända till Arne Dahls universum men jag påminns om varför jag har svårt för svenska deckare. Det är helt enkelt för många karaktärer och för mycket hänga runt med offren för att jag riktigt ska palla.
Jag borde vetat bättre. Innehåller alla de ingredienser som jag tröttnat på: prolog, seriemördare, barndomstrauma, mördare med utomjordiska krafter som klarar allt, och poliser som inte följer några regler. Arne Dahl är en mästare på det. Spännande? Gäsp.
Storytel. Kommer inte in i intrigen. Många namn, många spår. Och jag har svårt för Magnus Roosman som inläsare. Sista timmen är tight. Och Arne Dahls språk alltid effektivt och bra.