What do you think?
Rate this book
Bruiloftslied
De jonge boerendochter Hildur gaat trouwen met de twee keer zo oude slager Westlund. Voor de bruiloft vinden er op het erf enkele mysterieuze gebeurtenissen plaats: een onbekende klopt op het raam van de bruid, Hildur krijgt een anonieme brief waarin haar diepste geheimen worden aangestipt, en een zieke zwerver dient zich aan als ongenode en onzichtbare gast. Het heden is vol van wat zich in het verleden heeft opgestapeld, de sfeer is er een van benauwenis en angst. In verdichte hoofdstukken volgt Stig Dagerman het doen en laten van de verschillende bruiloftsgasten in de uren voor de bruiloft. Ons wordt een blik gegund in hun leven met elkaar, hun haat en hun liefde. De roman mondt uit in de beschrijving van de bruiloftsnacht. Het is een warme Zweedse zomernacht vol lust en pijn, gevechten en verzoeningen, oude vetes en nieuwe vriendschappen, verleidingen en afrekeningen, nieuwe verbondenheid en oude eenzaamheid.
245 pages, Paperback
First published January 1, 1949
9 people are currently reading
289 people want to read
About the author
Stig Dagerman
82 books243 followersStig Dagerman was one of the most prominent Swedish authors during the 1940s. In the course of five years, 1945-49, he enjoyed phenomenal success with four novels, a collection of short stories, a book about postwar Germany, five plays, hundreds of poems and satirical verses, several essays of note and a large amount of journalism. Then, with apparent suddenness, he fell silent. In the fall of 1954, Sweden was stunned to learn that Stig Dagerman, the epitome of his generation of writers, had been found dead in his car: he had closed the doors of the garage and run the engine.
Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.
Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 29 of 29 reviews
August 17, 2018
At daybreak the rye glistens. Rye has its own sun. Although soon it will be cut.
*
But no one can sleep. Each and every one has their worries to think about.
And Hildur has ice behind her eyes.
*
However, she sees more than that from her bed. She sees through the years and they hang like dark clouds under sooty beams. Her whole life is packed like darkness between those beams and the floor. The ceiling is low and anyone who has lived with a low ceiling wants a high. And so you flee, right? But you should know, Hildur, that some of us are tethered. Some always end up back here. Some always have to come back and be smothered,
*
[...] God spreads light like honey on the shingled roof.
*
Time passes and statements become questions.
*
But no one can sleep. Each and every one has their worries to think about.
And Hildur has ice behind her eyes.
*
However, she sees more than that from her bed. She sees through the years and they hang like dark clouds under sooty beams. Her whole life is packed like darkness between those beams and the floor. The ceiling is low and anyone who has lived with a low ceiling wants a high. And so you flee, right? But you should know, Hildur, that some of us are tethered. Some always end up back here. Some always have to come back and be smothered,
*
[...] God spreads light like honey on the shingled roof.
*
Time passes and statements become questions.
January 19, 2020
Die Inhaltsangabe dieses Romans hat mich sofort interessiert. Es klang wie die schwedische Fassung eines österreichischen Anti-Heimatromans, ein Genre, das ich besonders schätze.
Erzählt wird die Geschichte einer Hochzeit in der schwedischen Provinz. Die Feierlichkeiten eskalieren und spülen unter Zuhilfenahme von reichlich Alkohol alles aus dem Sumpf menschlicher Triebhaftigkeit nach oben, was unter der Oberfläche so lauert: Hass, Neid, Gier, Missgunst, Gewalt, genauso wie ungestilltes Verlangen nach Liebe, Anerkennung und Geborgenheit.
Auch der Autor hat mich interessiert. In ganz jungen Jahren schon wird er in Schweden ein Star. Ein Aufenthalt im Deutschland der Nachkriegszeit (siehe Europa in Trümmern: Augenzeugenberichte aus den Jahren 1944 bis 1948) erschüttert ihn schwer und er wechselt von einem eher symbolistischen Schreibstil zum Realismus. Es folgt eine kurze sehr produktive Phase, dann verzweifelt er, nicht zuletzt am Druck und den Erwartungen der Öffentlichkeit und tötet sich mit knapp 30 Jahren in seiner Garage.
Die Geschichte selbst fand ich sehr gelungen. Allerdings hatte ich persönlich ein Problem, das Erzählen mit dem Erzählten zu verbinden. Ob das an der Übersetzung, an der Sprache Dagermans oder an mir selbst lag, kann ich schwer beurteilen und es soll niemanden abhalten. In jedem Fall empfehlenswert!
Erzählt wird die Geschichte einer Hochzeit in der schwedischen Provinz. Die Feierlichkeiten eskalieren und spülen unter Zuhilfenahme von reichlich Alkohol alles aus dem Sumpf menschlicher Triebhaftigkeit nach oben, was unter der Oberfläche so lauert: Hass, Neid, Gier, Missgunst, Gewalt, genauso wie ungestilltes Verlangen nach Liebe, Anerkennung und Geborgenheit.
Auch der Autor hat mich interessiert. In ganz jungen Jahren schon wird er in Schweden ein Star. Ein Aufenthalt im Deutschland der Nachkriegszeit (siehe Europa in Trümmern: Augenzeugenberichte aus den Jahren 1944 bis 1948) erschüttert ihn schwer und er wechselt von einem eher symbolistischen Schreibstil zum Realismus. Es folgt eine kurze sehr produktive Phase, dann verzweifelt er, nicht zuletzt am Druck und den Erwartungen der Öffentlichkeit und tötet sich mit knapp 30 Jahren in seiner Garage.
Die Geschichte selbst fand ich sehr gelungen. Allerdings hatte ich persönlich ein Problem, das Erzählen mit dem Erzählten zu verbinden. Ob das an der Übersetzung, an der Sprache Dagermans oder an mir selbst lag, kann ich schwer beurteilen und es soll niemanden abhalten. In jedem Fall empfehlenswert!
December 9, 2023
Tegin vist oma esimese katsetuse Hieronymuse sarjas ja pean tunnistama, et see oli vägagi meeldiv kogemus. Stig Dagerman äratas mu tähelepanu tõigaga, et ta sooritas enesetapu 31aastaselt (sic!), sest tal oli olnud mõneaastane loominguline kriis (sic!). Kui ma siin nüüd kiiruga õigesti vaatasin, siis see tema kirjutamiskramp oli vaevalt viis aastat, kui sedagi... Liiga kergesti andis alla, kahjuks... Kõnealune romaan oli tema viimane teos.
"Pulmasekelduste" tegevus toimub ühes Rootsi külakeses millalgi 1940ndatel aastatel, ühe päeva jooksul, pole vist tarvis täpsustada, et see päev on pulmapäev. Peretütar Hildur hakkab abielluma endast oluliselt vanema kohaliku (pealtnäha) rikka lihunikuga ja see tähtis samm käivitab omakorda sündmusteahela, milles paljastub - nagu ikka! - ohtralt saladusi, patutegusid, suuri unistusi ja soove.
Autori mõistukõnelised vaheletorked on veel omaette nauditavad.
Tegelased on värvikad, juhtub palju ja hoogsalt. Kusjuures kui hoolega vaadata, siis väga palju sellest esmapilgul väga kirjanduslikust ja seikluslikust tundub viimaks suisa tõepärane ja päriseluline. Kui raamatu viimane, justkui eraldiseisev peatükk peaks olema Dagermani elulooline lapsepõlvekirjeldus, siis me muidugi mõistame, et elu on suurem kui kirjandus...
"Sa võtad, mis sul on."
PS. Ma ei saanud päris täpselt aru, mis asi selle plastikuga siin oli. Seda oli nii otseses kui ka ülekantud tähenduses, korduvalt. Samas kas sel ajal sai see juba teemaks olla... Vaat ei teagi.
"Pulmasekelduste" tegevus toimub ühes Rootsi külakeses millalgi 1940ndatel aastatel, ühe päeva jooksul, pole vist tarvis täpsustada, et see päev on pulmapäev. Peretütar Hildur hakkab abielluma endast oluliselt vanema kohaliku (pealtnäha) rikka lihunikuga ja see tähtis samm käivitab omakorda sündmusteahela, milles paljastub - nagu ikka! - ohtralt saladusi, patutegusid, suuri unistusi ja soove.
Autori mõistukõnelised vaheletorked on veel omaette nauditavad.
Tegelased on värvikad, juhtub palju ja hoogsalt. Kusjuures kui hoolega vaadata, siis väga palju sellest esmapilgul väga kirjanduslikust ja seikluslikust tundub viimaks suisa tõepärane ja päriseluline. Kui raamatu viimane, justkui eraldiseisev peatükk peaks olema Dagermani elulooline lapsepõlvekirjeldus, siis me muidugi mõistame, et elu on suurem kui kirjandus...
"Sa võtad, mis sul on."
PS. Ma ei saanud päris täpselt aru, mis asi selle plastikuga siin oli. Seda oli nii otseses kui ka ülekantud tähenduses, korduvalt. Samas kas sel ajal sai see juba teemaks olla... Vaat ei teagi.
November 6, 2018
Een dag uit het leven van een groot aantal personages woonachtig in een klein Zweeds dorpje. Het gaat om boeren, landlopers, slagers, bedienden. Allen eenzaam, ongelukkig, ziek van lichaam of geest.
Niet echt een opgewekte sfeer, dat is meteen duidelijk. Wel is er een bruiloft in aantocht tussen de slager Westlund en Hildur, een van de boerendochters (zwanger van iemand anders…) ‘Je neemt wat je hebt’ is de titel van een van de hoofdstukken, tevens een van de thema’s.
Verloop van het verhaal is behoorlijk onduidelijk, er wordt voortdurend geswitcht van perspectief, er komen veel namen voorbij waarbij je soms stevig moet nadenken wie dat ook alweer was, er wordt veel geknokt, veel gedronken wat het ook allemaal niet helderder maakt… Je moet het langzaam en met volledige aandacht lezen.
Het klinkt gek maar er zit ook warmte, ontroering en humor in dit boek. Zoals Westlund en zijn collegaslager Simon aan het bluffen zijn over hun grootse plannen en Westlund die steeds weer begint over Amerika. Erg ontroerend is de passage dat Hildur haar vader heeft overgehaald naar beneden te komen om haar bruiloft bij te wonen. ‘ze legt haar droge warme armen om de ouwe en huilt, dan wordt het warm in ‘m, een haardvuurtje van droog hout en berkentakken - ……..- ‘Niet huilen, m’n meisje’, zegt hij zacht en troostend, het klokgelui bouwt een mooie kooi om hen heen, waar het warm en goed in is.’
Ook Ville is een aandoenlijk persoon, zoals hij vertelt over zijn mislukte zelfmoordpoging (vanwege de schoonheid van een webwevende spin!). Maar ook wanneer hij zijn hart uitstort over zijn nare jeugd, zijn rottige vader. ‘Is er dan niemand die het begrijpt,’ hij schreeuwt bijna. ‘Is er dan niemand die begrijpt dat hij de enige is die ik heb? Is er niemand die kan begrijpen dat ik het enige ben dat hij heeft? Worden dieven beter als we ze alleen laten? Liegen leugenaars minder als niemand om ze geeft?’
Kortom, soms ongrijpbaar en vreemd maar zeker de moeite waard!
Niet echt een opgewekte sfeer, dat is meteen duidelijk. Wel is er een bruiloft in aantocht tussen de slager Westlund en Hildur, een van de boerendochters (zwanger van iemand anders…) ‘Je neemt wat je hebt’ is de titel van een van de hoofdstukken, tevens een van de thema’s.
Verloop van het verhaal is behoorlijk onduidelijk, er wordt voortdurend geswitcht van perspectief, er komen veel namen voorbij waarbij je soms stevig moet nadenken wie dat ook alweer was, er wordt veel geknokt, veel gedronken wat het ook allemaal niet helderder maakt… Je moet het langzaam en met volledige aandacht lezen.
Het klinkt gek maar er zit ook warmte, ontroering en humor in dit boek. Zoals Westlund en zijn collegaslager Simon aan het bluffen zijn over hun grootse plannen en Westlund die steeds weer begint over Amerika. Erg ontroerend is de passage dat Hildur haar vader heeft overgehaald naar beneden te komen om haar bruiloft bij te wonen. ‘ze legt haar droge warme armen om de ouwe en huilt, dan wordt het warm in ‘m, een haardvuurtje van droog hout en berkentakken - ……..- ‘Niet huilen, m’n meisje’, zegt hij zacht en troostend, het klokgelui bouwt een mooie kooi om hen heen, waar het warm en goed in is.’
Ook Ville is een aandoenlijk persoon, zoals hij vertelt over zijn mislukte zelfmoordpoging (vanwege de schoonheid van een webwevende spin!). Maar ook wanneer hij zijn hart uitstort over zijn nare jeugd, zijn rottige vader. ‘Is er dan niemand die het begrijpt,’ hij schreeuwt bijna. ‘Is er dan niemand die begrijpt dat hij de enige is die ik heb? Is er niemand die kan begrijpen dat ik het enige ben dat hij heeft? Worden dieven beter als we ze alleen laten? Liegen leugenaars minder als niemand om ze geeft?’
Kortom, soms ongrijpbaar en vreemd maar zeker de moeite waard!
October 10, 2023
”I livet sover döden och i döden livet.”
Stig Dagerman föddes för 100 år sedan 1923 och somnade in för gott blott 31 år senare då han tog sitt liv. Fyra romaner hann han med, i alla förkommer självmordshandlingar. Hans sista roman Bröllopsbesvär från 1949, är inget undantag.
Det är ett tragikomiskt drama om en bröllopsfest marinerad i sprit där människors innersta känslor uppdagas. Den utspelar sig i Uppland under ett augusti dygn bland bönder, luffare och slaktare. Det är en märklig ödesmättad stämning i det dunkla månlandskap som Dagerman målar upp, karaktärerna beter sig som om ingen morgondag fanns. Sprit, sex och detaljer i ”plastic” är några av de få glädjeämnena, annars är det mest bekymmer i form av avundsjuka, fattigdom, smuts och ensamhet. Och sexism. Men det får gå.
Hildur är ung, gravid med Martin, men ska gifta sig med den avsevärt äldre och rikare slaktaren Hilmer Westlund. Sen finns här en uppsjö av drängar, pigor, släkt, kollegor, grannar och bekanta. Läsaren kastas in i handlingen in media res och jag vet inte från början vem som är vem och vem som säger vad. Dessvärre vet jag inte det på slutet heller. Det är en otroligt rörig komposition. Men det får gå.
Det är svårt att vara människa, alla har sina sorger och det får vi acceptera, tycks författaren mena. Men det verkar främst gälla män. Framförallt de manliga karaktärerna är dynamiska, både starka och svaga, arga och snälla, kloka och dumma. De skrattar och gråter, tänker, skriker och pratar om arbete, kvinnor, livet och spriten. Kvinnorna är det andra könet. Antingen eggar de männen eller så tar de hand om dem. De existerar just inte i egen rätt. Den psykologiska skärpan saknas i gestaltningen av kvinnorna. Men det får gå.
Det får gå eftersom denna begåvade stilist och ordkonstnär skriver en kompakt prosa som tycks öppna en väg för läsaren rakt in i författarens huvud. Språket är mycket poetiskt men känns ändå omedelbart och naturligt, kanske delvis på grund av dialekten. ”Månen flyter över sjön”, den försmådde älskaren är ”blank i ögona av sorgens dagg”, ”smärtan går inåt som en kula går in i älgen”, förtvivlade blickar ”slinter utför ansiktet”, mörka ord hämtas upp ur en djup brunn, ”ord som dryper av främmande vatten”, någon ”stirrar med ögon utspända som parasoller över skräcken”, ”gryningen står tjock i alla springor”, ”solen sänder opp några nödraketer” och det blir tämligen ljust när ”månen tar av sig hatten”.
Den kräver sin koncentration men ger god utdelning. Jag blir lyrisk av att läsa Dagerman.
”Hur hänger månan så sent? Jo, hon hänger på luftbevakningstornet och spanar efter solens första flygmaskiner. Men än är det natt och fred fast värmen lyfter, det finns en höst i sommarnatten som är till för att vår längtan öka.”
Stig Dagerman föddes för 100 år sedan 1923 och somnade in för gott blott 31 år senare då han tog sitt liv. Fyra romaner hann han med, i alla förkommer självmordshandlingar. Hans sista roman Bröllopsbesvär från 1949, är inget undantag.
Det är ett tragikomiskt drama om en bröllopsfest marinerad i sprit där människors innersta känslor uppdagas. Den utspelar sig i Uppland under ett augusti dygn bland bönder, luffare och slaktare. Det är en märklig ödesmättad stämning i det dunkla månlandskap som Dagerman målar upp, karaktärerna beter sig som om ingen morgondag fanns. Sprit, sex och detaljer i ”plastic” är några av de få glädjeämnena, annars är det mest bekymmer i form av avundsjuka, fattigdom, smuts och ensamhet. Och sexism. Men det får gå.
Hildur är ung, gravid med Martin, men ska gifta sig med den avsevärt äldre och rikare slaktaren Hilmer Westlund. Sen finns här en uppsjö av drängar, pigor, släkt, kollegor, grannar och bekanta. Läsaren kastas in i handlingen in media res och jag vet inte från början vem som är vem och vem som säger vad. Dessvärre vet jag inte det på slutet heller. Det är en otroligt rörig komposition. Men det får gå.
Det är svårt att vara människa, alla har sina sorger och det får vi acceptera, tycks författaren mena. Men det verkar främst gälla män. Framförallt de manliga karaktärerna är dynamiska, både starka och svaga, arga och snälla, kloka och dumma. De skrattar och gråter, tänker, skriker och pratar om arbete, kvinnor, livet och spriten. Kvinnorna är det andra könet. Antingen eggar de männen eller så tar de hand om dem. De existerar just inte i egen rätt. Den psykologiska skärpan saknas i gestaltningen av kvinnorna. Men det får gå.
Det får gå eftersom denna begåvade stilist och ordkonstnär skriver en kompakt prosa som tycks öppna en väg för läsaren rakt in i författarens huvud. Språket är mycket poetiskt men känns ändå omedelbart och naturligt, kanske delvis på grund av dialekten. ”Månen flyter över sjön”, den försmådde älskaren är ”blank i ögona av sorgens dagg”, ”smärtan går inåt som en kula går in i älgen”, förtvivlade blickar ”slinter utför ansiktet”, mörka ord hämtas upp ur en djup brunn, ”ord som dryper av främmande vatten”, någon ”stirrar med ögon utspända som parasoller över skräcken”, ”gryningen står tjock i alla springor”, ”solen sänder opp några nödraketer” och det blir tämligen ljust när ”månen tar av sig hatten”.
Den kräver sin koncentration men ger god utdelning. Jag blir lyrisk av att läsa Dagerman.
”Hur hänger månan så sent? Jo, hon hänger på luftbevakningstornet och spanar efter solens första flygmaskiner. Men än är det natt och fred fast värmen lyfter, det finns en höst i sommarnatten som är till för att vår längtan öka.”
August 16, 2018
"Kai esi geras vienam lieki blogas kitam. Ir tada jis jau nebezino ka daryti. Ir ismeta burnele."
June 10, 2025
Raamat on kirjutatud enne, kui skandinaavlastest said maailma õnnelikumad rahvad - igatahes on see üks väga mittepulmalik pulmalugu, õigemini pulmad on siin teisejärgulised. Talutütar Hildur on abiellumas endast pea kaks korda vanema lihunikuga ning nende pulmade eelõhtul ja pulmapäeval lugu toimubki, koos karakteriterohke külarahvaga, nende elude, lootuse ja lootusetusega. Raamat, mis kindlasti igaühele ei sobi. Raamat, mis kindlasti nii mõnelegi väga sobib. Oleks nagu lutsulik, aga samas ei ole ka. Tegelaskujud olid head, ridadevaheline tekst oli hea, samas oli minu jaoks seda kõike korraga liiga palju, aga huvitav elamus seegi.
Want to read
April 28, 2021Translated by Paul Norlén and Lo Dagerman--the daughter of the author and actress Anita Björk. Residing many years in the US, she has made a huge effort to spread her father's authorship. She is the narrator of the audiobook.
January 28, 2019
By turns devastating, antic, and lewd, Dagerman’s final novel is a forceful testament to his skill as a writer. —Kirkus Reviews
March 9, 2024
Stig Dagerman was a leading writer in the post-WWII Swedish movement fyrtiotalism, which was concerned with existentialist themes and influenced by Dostoevsky, Kafka, and others. He killed himself at 31 years old. In Wedding Worries, a group of people in a small village gather over one twenty four hour period and in alternately absurdist, melancholic, transcendent, satirical, and burlesque tones they struggle and exist with the despair.
“She turned off the light and wakened the boy. How do you say in German “Am I a bad person?” He answered and fell back asleep.
Since then she always uses this. Bin ich ein schlechter Mensch? Saying it this way has its advantages. It sounds as if it concerns someone else, the foreign tongue serving as a buffer between the scream and silence. It turns the whole thing into a conundrum, and she often ends up thinking: Good Lord, I’m really an intellectual, you know. Fortunately she doesn’t know enough German to ever be able to answer her own question.”
“But Westlund doesn’t like seeing Siri’s heart cut out like a piece of cake.
“What have you done to the girl?” he shouts again, and now they all come and crowd together under the pendant lamp.
“We’ve just opened her little heart,” Mary explains, “There’s nothing more wonderful than opening small, small hearts.”
“When did you get this?” Irma asks in a scathing voice, and she points to a deep wound with festering edges.
“As long as I can remember,” Siri whispers, “I’ve always had it.””
“At the end, everyone falls asleep - all except one. Everyone always falls asleep at the end - all except the blessed. But before everyone falls asleep, a chase has taken place. Where to find the friend I seek? Each of them, before they fell asleep, had been searching. In the mornings, we find them sleeping everywhere, many in the strangest positions. In the mornings, the seekers are sleeping. Some sleep in the forest on black stones, stretched out across the stones, their nails torn. Some come floating along the current, their hair flowing in the opposite direction. Many are lying in meadows; in the mornings some meadows look like battlefields, but battlefields without blood. Some lie in hollows. This small, black hollow - could it be my home? But no one asks, all the seekers fall asleep wherever they have found something; and if they haven’t found anything, they fall asleep where they are. In the morning, we find many on glaciers, their arms melting, and some are hanging in the trees, vertically as if they were standing on air.
Yes, in the mornings we find them in all places, those who have been searching for their friend.”
“She turned off the light and wakened the boy. How do you say in German “Am I a bad person?” He answered and fell back asleep.
Since then she always uses this. Bin ich ein schlechter Mensch? Saying it this way has its advantages. It sounds as if it concerns someone else, the foreign tongue serving as a buffer between the scream and silence. It turns the whole thing into a conundrum, and she often ends up thinking: Good Lord, I’m really an intellectual, you know. Fortunately she doesn’t know enough German to ever be able to answer her own question.”
“But Westlund doesn’t like seeing Siri’s heart cut out like a piece of cake.
“What have you done to the girl?” he shouts again, and now they all come and crowd together under the pendant lamp.
“We’ve just opened her little heart,” Mary explains, “There’s nothing more wonderful than opening small, small hearts.”
“When did you get this?” Irma asks in a scathing voice, and she points to a deep wound with festering edges.
“As long as I can remember,” Siri whispers, “I’ve always had it.””
“At the end, everyone falls asleep - all except one. Everyone always falls asleep at the end - all except the blessed. But before everyone falls asleep, a chase has taken place. Where to find the friend I seek? Each of them, before they fell asleep, had been searching. In the mornings, we find them sleeping everywhere, many in the strangest positions. In the mornings, the seekers are sleeping. Some sleep in the forest on black stones, stretched out across the stones, their nails torn. Some come floating along the current, their hair flowing in the opposite direction. Many are lying in meadows; in the mornings some meadows look like battlefields, but battlefields without blood. Some lie in hollows. This small, black hollow - could it be my home? But no one asks, all the seekers fall asleep wherever they have found something; and if they haven’t found anything, they fall asleep where they are. In the morning, we find many on glaciers, their arms melting, and some are hanging in the trees, vertically as if they were standing on air.
Yes, in the mornings we find them in all places, those who have been searching for their friend.”
October 7, 2020
'Bruiloftslied' beslaat één etmaal - de dag waarop Hildur met de slager Westlund, de rijkste man van het dorp, trouwt. Het bestaat uit slechts vier hoofdstukken, waarvan de eerste twee, die de ochtend beschrijven, veruit het best zijn. Hier worden de meeste personages geïntroduceerd en hun onderlinge spanningen goed voelbaar gemaakt. Deze hoofdstukken bevatten genoeg ingrediënten voor drama de verdere dag. Maar in het derde hoofdstuk, die de avond en nacht beschrijft (de ceremonie zelf wordt doodleuk overgeslagen) laat Dagerman dit drama grotendeels los. In plaats van zijn personages als schaakstukken tegenover elkaar te laten bewegen, worden ze grillig, onberekenbaar en onkenbaar in hun Brownse bewegingen. Wat ook niet helpt is dat inmiddels het aantal personages is opgelopen tot 25. Dan valt op dat de meesten weinig meer zijn dan een naam en hun onbegrijpelijke bewegingen opvallend inwisselbaar. Tegen de tijd dat er daadwerkelijk een dode valt, was ik mijn interesse allang kwijt. Wat blijft, zijn de talloze dronkemansscènes, maar vooral Dagermans originele, poëtische en ongrijpbare schrijfstijl, die interessanter is dan wat hij daarmee vertelt.
Read
April 12, 2025Klarade inte av att läsa klart den
Tyvärr omöjlig
Tyvärr omöjlig
March 14, 2017
Jag trodde aldrig jag skulle kunna omfamna en sådan här MUSTIG historia, men nu har det hänt!
Balansen mellan fars och tragedi i kombination med dialekten och bildspråket är sanslöst bra. Boken gick knappt att lägga ifrån sig.
Särskilt starkt när den åldrade Sångarn försöker ta ton under festen och när Hilma sitter och gråter utanför fattighuset.
Balansen mellan fars och tragedi i kombination med dialekten och bildspråket är sanslöst bra. Boken gick knappt att lägga ifrån sig.
Särskilt starkt när den åldrade Sångarn försöker ta ton under festen och när Hilma sitter och gråter utanför fattighuset.
February 18, 2017
Stig Dagerman is a swedish pearl - this novel is tragic, yet gets you thinking how much before his time this author was. A woman pregnat marries a butcher, however the child is not his. When the real father shows up it is hell of fury. Too sad Stig took his own life only 31 years old.....
June 9, 2014
It took me a while to get into this book, not least because it was written partly in dialect, but in the end it was an enjoyable read!
January 23, 2024
Varalahkunud rootslase Stig Dagermani (1923 – 1954) viimaseks jäänud romaani tegevus toimub 24 tunni jooksul, millalgi neljakümnendatel, Rootsi idarannikul. Aremote külas valmistutakse pulmadeks. Kohe esimestest lehekülgedest on selge, et ega see teab, mis õnnelik lugu ei ole. Hoobilt tekib terve galerii tegelastest, kes kõik on ühel või teisel moel hädas või õnnetud. Pruut, noorim ja armastatuim peretütar Hildur on salaja lapseootel. Lapse isa, talupoeg Martin, palus Hildurit oodata paar aastat kuni ta abiellumiseks raha kogub, kuid Hildur kardab korrata oma kibestunud vanema õe Irma saatust (Irmal on väljaspool abielu sündinud poeg). Seepärast abiellub ta endast oluliselt vanema, jõhkra ja labase lihunikuga. Heal järjel lihunik Hilmer Westlund on lesk ning elab koos teismelise, ema leinava tütre Siriga. Külatüdruk Svea, kelle süda tuksub Palmide sulasele, Sörenile, ootab Westlundilt last. Hilduri ema süda on murtud. Hilduri maailmapelgurist isa Viktor elab pööningukorrusel ning keeldub sealt alla tulemast. Lisaks on veel terve galerii tegelasi, perekonnaliikmeid ja külarahvast, sulaseid ja hulguseid, hästi palju nimesid, lugedes on neid kohati raske meeles pidada. Siiski, peaaegu kõik tegelased on dünaamilised, elavad. Neil kõigil on oma lugu, oma rist kanda ja kahe esimese peatüki jooksul, pulma ettevalmistuse käigus, saavad need lood ka räägitud. Ilmnevad vastastikused pinged ja pretensioonid, sekka mõni sümpaatia. Pulmatseremooniat raamatus ei kirjeldata. Kolmas peatükk on juba pulmaõhtu ja öö. Selge augustiöö, kuu, tähed, kassid ja kastemärg muru ning ojadena voolav alkoholi. Kõik emotsioonid võimenduvad kordi. Purjus inimeste, nüüd kõiges kahtlevate ja ettearvamatute, piiritu jauramine. See oli ainuke koht raamatus, mis natuke tüütas, korraks tundus, et no ei lõppegi ära. Üks purjus stseen teise otsa ja isegi ootamatult saabunud surm jäi kuidagi selle varju. Viimane, neljas peatükk on teistest hoopis mõtlikum, mahedam, lüürilisem. Kuigi ka siin ikka veel juhtub. Mh nt näiteks pulmaöö, mis ka ühestki otsast ootuspäraseks ei kujune.
Ühesõnaga, palju meeleheidet, vaesust, vaenu ja vägivalda, ahnust, rahuldamata ihasid ja üksindust. Nalja saab ka, kuid mulle vist sellised naljad ei meeldi. Oli ka näpuotsatäis siirust ja soojust, vanamehe kiindumus oma lehma vastu, Hilduri suhe vanematega, Ville lugu, jn.
Mis mulle raamatus eriti meeldis, on see, et kõik tegelased (üsna lihtsad inimesed) mõtlevad. Eks olukord ka soosib ja sellegi poolest. Meenutavad olnut, kaardistavad hetkesisu ja kujutlevad tuleviku, püüavad selle kõigega leppida, olnu, olevaga ja tulevaga. Sügavalt ja süüvinult, piiluvad endale hinge ja uurivad ümbrust.
Tehniliselt on väga hea. Hästi komponeeritud, hoogne. Jutustaja vahetub koguaeg, sõna saavad kõik ja autor sh. Keel on väga ilus, väga poeetiline. Kõik see rukis ja vees peegelduvad tähed. Raamatu lõpus olev nö lisapala „Ühe lapse memuaarid“, kus autor jutustab oma lapsepõlvest, on selgelt kirss tordil. Väga hea ja väga kurb raamat.
Ühesõnaga, palju meeleheidet, vaesust, vaenu ja vägivalda, ahnust, rahuldamata ihasid ja üksindust. Nalja saab ka, kuid mulle vist sellised naljad ei meeldi. Oli ka näpuotsatäis siirust ja soojust, vanamehe kiindumus oma lehma vastu, Hilduri suhe vanematega, Ville lugu, jn.
Mis mulle raamatus eriti meeldis, on see, et kõik tegelased (üsna lihtsad inimesed) mõtlevad. Eks olukord ka soosib ja sellegi poolest. Meenutavad olnut, kaardistavad hetkesisu ja kujutlevad tuleviku, püüavad selle kõigega leppida, olnu, olevaga ja tulevaga. Sügavalt ja süüvinult, piiluvad endale hinge ja uurivad ümbrust.
Tehniliselt on väga hea. Hästi komponeeritud, hoogne. Jutustaja vahetub koguaeg, sõna saavad kõik ja autor sh. Keel on väga ilus, väga poeetiline. Kõik see rukis ja vees peegelduvad tähed. Raamatu lõpus olev nö lisapala „Ühe lapse memuaarid“, kus autor jutustab oma lapsepõlvest, on selgelt kirss tordil. Väga hea ja väga kurb raamat.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 12, 2020
Well written but could be a slog, convoluted, and sometimes confusing. I liked the idea of the old man in the attic, his obsession with an aged milk cow; I liked the groom when thy focused on him, seemed a juicy vaguely villainous older man with dark secrets. I liked the three tramps, the bride, her brother and his girlfriend all of them as characters, but they story never coalesced for me and felt muddled.
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 26, 2024
En mustig berättelse från 1949.Om vad som händer under ett dygn på en uppländsk bondgård när bröllop sker mellan Hildur och den många år äldre slaktaren Westlund, där Hildur väntar en kringresandes barn. Ett rikt persongalleri skildras, litet burlesk historia. Stilspråket skiftar mellan dialektalt mål på landet och poetiska beskrivningar
July 8, 2025
Lugesin läbi ja - mis see nüüd oli? 1930ndate Rootsi väikeküla pulmapidu. Noor talutütar läheb mehele kõvasti vanemale lihunikule. Tegevus toimub selle ööpäeva jooksul, saladused (alates varahommikuse aknale koputusega) kooruvad ilmsiks. Peamine on siiski üks suur prassimine. Jah, oli ka sügavmõttelisust, aga mulle stiil praegu ei sobinud. Ilmselt olid ootused hoopis teised..
December 2, 2019
Slow. Obscure direction. Some interesting characters.
August 5, 2020
Briljant berättelse där språket är en del av helhetsupplevelsen.
July 1, 2022
Stig Dagerman är bra, men inte den här boken.
January 11, 2025
3.5 translation was a little iffy
March 12, 2025
Stundvis magisk, för det mesta piss
April 10, 2025
An unusual style but enjoyable.
August 7, 2025
Vägagi omapärased sekeldused.
Read
July 29, 2011On retrouve toujours le monde angoissé de l'auteur qui, dans ce recueil de nouvelles, rejoint le fantastique dans des situations étranges.
Want to read
April 12, 2019I learned of this book here: https://themillions.com/2019/04/best-...
Displaying 1 - 29 of 29 reviews