Inte krig och inte fred

Firma Hamilton & Ponti #4

by Jan Guillou

I maktspelet mellan Putins Ryssland och Donald Trumps nya USA uppstår ett helt nytt tillstånd i världen. Inte öppet krig så krigets lagar gäller inte. Inte heller fred så fredens lagar gäller lika lite.

I det hybridkrig som Ryssland inlett mot sina grannar får Carl Hamiltons grupp av militära specialister ett ohyggligt uppdrag i försvaret av landet.

Mitt i detta skymningstillstånd kämpar Erik Ponti förgäves med att finna en meningsfull uppgift som författare när han blir måltavla för ett mordförsök.

De till en början okända gärningsmännen kunde inte veta att de nu trasslade in sig i en militär konflikt där inga som helst hänsyn togs. Och inga fångar.

Inte krig och inte fred är den fjärde boken om Firma Hamilton & Ponti, den udda men välbekanta duon Carl Hamilton och Erik Ponti, ett team med oöverträffade kunskaper och intellektuell kapacitet.

Jan Guillou är en av våra mest betydande författare med över 14 miljoner sålda böcker i Sverige. I fem decennier har han fängslat, engagerat och underhållit en stor läsarskara.

Genres: Fiction

324 pages, Hardcover

Published October 10, 2025

About the author

Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.

Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.

In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.

From Wikipedia

Reviews

[Abibliofob · Rating 2 out of 5]

Det har gått utför med vad som en gång var en ledande författare här i landet. Inte krig och inte fred skulle handla om kriget i Ukraina enligt författaren själv på bokmässan. Tyvärr glömde Jan Guillou bort detta när han skrev denna fjärde delen i serien om Hamilton och Ponti. Det är i mina ögon den näst sämsta boken i serien. Detta är sorgligt då jag alltid funnit hans böcker underhållande, delvis på grund av språket. Han har alltid varit en fantastisk ord smed men nu har även den förmågan brustit. Där är så mycket konstigheter som pågår i denna bok som framförallt handlar om hur duktig och felfri han är, Ponti då alltså. Det är ju fiktion, typ. Det går inte ett kapitel utan att han försöker göra sig lustig på andras bekostnad samtidigt som han framför både politiska och sakfrågor som enligt honom är det enda rätta. Tyvärr har där smugit sig in en hel del felaktigheter som trots att det är fiktion skaver i ögonen på läsaren. "Ponti" tycker verkligen illa om de flesta andra författare i landet, själv är han jämförbar med Hemingway, i alla fall om han själv får säga det. Jag har sällan varit med om en så självgod första person i en bok och då har jag läst ett par stycken som har haft anledning till det. Det är långt mellan böcker som jag inte rekommenderar men detta blir en sådan.

[Nick · Rating 2 out of 5]

I ärlighetens namn är det här inte en bok. Det är en början på tre böcker som Guillou inte orkat utveckla fullt ut.

Den första är en deckare där Guillou hängs ut som misstänkt mördare i Bonniermedia. Den berättelsen - som verkar lovande - orkar inte Guillou fördjupa sig i, utan kastar bort den efter några sidor bara för att knyta ihop säcken på några sidor i ett otroligt rörigt skrivet PS i boken. Det är som att han glömde bort bokens hook och i panik rafsade ihop några sidor text i sista minuten.

Den andra är en thriller i Hamiltonstil där en liten militär elitstyrka ledd av pensionären Hamilton jagar ryska sabotörer. Ett problem med de här Pontiböckerna är att de till skillnad från Hamiltonsviten är skrivna i första person helt ur Pontis perspektiv. Vilket betyder att vi som läsare har exakt lika lite insyn som Ponti i vad som händer. Allting sker off screen där Ponti i bästa fall är chaufför. Ungefär lika spännande som att läsa Bondböckerna om de varit skrivna ur hans gamla hushållerska Mays perspektiv.

Den tredje är ett alldeles för långt sidospår och där räcker det med att jag bara kopierar vad jag skrev i min recension av Guillous förra bok Anteckningar från aftonsången eftersom historien om Ribbing är en direkt upprepning av vad Guillou skrev i den boken:

Tyvärr är det en ofärdig idé som han inte har kunnat eller orkat utveckla till en egen bok, utan pressar in det i den här boken som i sig själv inte har tillräckligt mycket story för att komma upp i 300 sidor.

Jag antar att anledningen till att Guillou pressar in den halvkokta historien i även den här boken är densamma:

Men det var en form av dödstädning. Innan jag är borta ville jag ha skrivit den här historien som jag återkommit till då och då i fantasin under flera decennier.

Anteckningar från aftonsången s. 336

Utöver de här tre ofärdiga böckerna klämmer Guillou även in ett alldeles för långt sidospår om lejonjakt i Afrika som inte leder någonvart.

På sätt och vis känns det tragiskt att en av mina favoritförfattare i åttioårsåldern uppenbarligen känner att hans dagar är räknade och i desperation kastar ur sig alla anekdoter och halvkokta historier han känner att han inte kommer att hinna ta hand om ordentligt.


Folkmord

Det är först när Guillou närmar sig politiken som vi känner igen honom som författare. Till skillnad från Israels medlöpare i svensk media tvekar inte Guillou att ta bladet från munnen:

Med vilket förakt ser vi inte på Nazitysklands medhjälpare och apologeter under andra världskriget? De som bagatelliserade eller rentav försvarade judeförföljelserna i början och senare avfärdade alla rykten om det som idag definieras som ett folkmord och brott mot mänskligheten. Med jämna mellanrum släpas dessa syndare och politiska idioter fram för att schavottera i historiska översikter långt efter sin död, medan omvänt de som intog en mer begriplig hållning till nazismen och kritiserade framförallt dödskulten och folkmordspolitiken idag framställs som moraliska giganter. Förutsatt att de var fint folk som åt middag i frack och höll tal. Arbetarrörelsens antinazister får inte samma del av kanoniseringen. (s. 156)

Som journalisten och författaren Omar El Akkad skrev: "En dag, när det är säkert, när det inte längre finns några personliga nackdelar med att kalla något för vad det är, när det är för sent att ställa någon till svars, då kommer alla alltid ha varit emot detta."




Terrorism

Intressant nog är det som Guillou skriver om terrordådet i Örebro ett direkt eko av vad jag skrev i min recension av Mattias Gardells Raskrigaren om terroristen Peter Mangs.

Det är ett långt utdrag ur Guillous bok men värt att citera i sin helhet:

Genom att trivialisera det sannolikt mest rasistiska terrordådet någonsin med ordet "skolskjutning" försökte statsministern sålunda reducera massmördarens gärning till ett psykiskt problem bortom all politisk innebörd.

I den logiken finns en besvärande liten detalj. Massmördaren Richard Andersson valde ut den plats i staden Örebro som garanterat erbjöd störst koncentration av invandrare.

Men medierna hängde på och anammade snabbt ordet "skolskjutning" och till och med "skolskytten" för massmördaren Andersson.

Polisen drog sitt strå till samma stack genom att kungöra att "ett flertal etniska grupper" var representerade bland skolskyttens offer.

Det är säkert sant. Ingenting tyder på motsatsen. När fjorton av sexton offers namn offentliggjorts kan man mycket riktigt ana "ett flertal" etniska identiteter, afghanska, syriska, somaliska, kurdiska och så vidare.

Polisens överslätande förklaring att offren således har valts ut "slumpmässigt" skulle i så fall bara betyda att han siktade på offer som såg ut som invandrare, eller åtminstone hade svart hår, men lät slumpen avgöra vilken sort. Det är en gammal bekant slump. Nämligen den som uppträder när polisen genomför visitationer som stickprov i vissa Stockholmsområden. Slumpen tenderar även då att bara drabba ungdomar som ser ut som invandrare. (s. 77-78)

Mot bokens slut knyter Guillou ihop säcken:

Polisutredningens slutsats var entydig. Anderssons enda uppsåt var att begå självmord, låt vara "utvidgat självmord". Han saknade såväl politiska som "radikala" avsikter. Hans massmord var ideologiskt neutralt.

Öppet mål för en del ifrågasättanden, kan tyckas. Redan det faktum att Andersson tagit med sig över hundra patroner jaktammunition i den vanliga älgkalibern 30-06 indikerar fler avsikter än självmord. Snarare hade han för avsikt att döda betydligt fler invandrare än han hann med.

Men Örebropolisens avpolitiserade slutsatser passerade medierna så gott som invändningsfritt. Som Expressens 1:e kriminalreporter belåtet konstaterade: "där fanns inte ett spår av politiska motiv". Enigheten mellan polis och medier om att vita män inte kan vara terrorister var närmast rörande. (s. 304)

Följande är kopierat från min recension av Mattias Gardells Raskrigaren som jag skrev strax efter terrordådet i Örebro:

Enligt MSB:s utvärdering beslutade polisens regionala ledningscentral "initialt att händelsen skulle hanteras som terrorattentat" (s. 15).

Polisens egen utvärdering (märkligt nog raderad från deras hemsida) slår fast:

Lastbilens färdväg och händelsens omfattning gör att de direkt tolkar händelsen som ett terrorattentat. Kort därefter utses RIL till polisinsatschef med uppgift att leda den initiala responsen mot attentatet. Via radion hör de hur enskilda poliser uppmanar sina kollegor att ”tänka terror” samtidigt som de responderar på larmet. Klockan 15:00 inleder polisinsatschefen förundersökning om misstänkt terroristbrott. (s. 6)

Detta alltså i ett läge när man visste exakt lika mycket, eller lika lite, om bakgrunden till händelsen eller vem gärningsmannen var. Och definitivt inget manifest. Ändå kunde man omedelbart klassificera det som ett terrordåd. Fast det är klart, på Drottninggatan rör sig vit medelklass. Det blir lätt ett annat ljud i skällan då.


Ukraina

En intressant punkt är att Guillou som har avfärdat den högerextrema fascismens enorma inflytande i Ukraina som pro-ryska konspirationsteorier i framförallt Eventuellt uppsåt – Att döda ortens gangsters nu verkar inse att Ukraina inte är det demokratiska Bullerbyn som han tidigare tycks ha trott.

Det visar sig nämligen att de två högerextrema fascister som försökt mörda hans alter ego Ponti är Ukrainaveteraner:

Men en sak överraskade. Han hade tydligen tjänstgjort som frivillig i den ukrainska armén i två omgångar åren före den ryska invasionen, i vilken funktion framgick inte. (s. 174)

Även den andra kumpanen delar samma bakgrund:

Av viseringar i hans kvarlämnade pass framgick att han i två omgångar varit frivillig soldat i den ukrainska Azovdivisionen efter Rysslands ockupation av Krimhalvön och Luhanskregionen men före invasionen i februari 2023.

Det var alltså inga dunungar som varit ute efter mej. (s. 174)

Man blir nyfiken på vad det var som fick Guillou att ändra uppfattning under de två åren som gick mellan de här två böckernas publicering.

Dock är det helt obegripligt hur Guillou får ihop resonemanget att Ryssland skulle rekrytera "informella medarbetare" i den högerextrema kretsen där de båda presumtiva mördarna ingick (s. 214) med att han bara ett par sidor tidigare beskrivit dem som "Rysslands fiender" (s. 209).

[Anton · Rating 4 out of 5]

Firma Hamilton och Ponti är verkligen en rätt så medioker boksvit, som jag ändå älskar. Det är så bekvämt och roligt att dyka ner i Jan Guillous värld igen. Som vanligt består större delen av boken om Jans egna betraktelser om omvärlden och jag sympatiserar ju med många av hans åsikter så det blir rent mys bara att åka med. Mysteriet denna gång är knappt godkänt, ämnet med dödad journalist är bra men det händer inte mycket med det längs vägen.

[Hasse M · Rating 3 out of 5]

Gubbig som han är, bra på att retas. Första gången han är med på banan om klimatet, tippar att Greta blir nästa hjälte, när fan blir gammal…..
För många och för långa Östergrenare. Läsvärd tack vare det politiska klarspråket om speciellt Gaza.

[Susanne · Rating 5 out of 5]

Perfekt blanding af lune og alvor, af hverdagen og verdens politik. Især denne her bog i serien mindede mig om sherlock Holmes og doktor Watson, hvor sherlock Holmes foran og doktor Watson er den der skriver romanen. Det fungerer fremragende. Oplæseren er som altid en meget stor del af læseoplevelsen

[Jørgen Pedersen · Rating 2 out of 5]

Ikke nær så god som de foregående 3 i serien.

Meget af fortællingen er ualmindelig pludrende om alle mulige emner - uden særlig forbindelse til det der skulle være bogens hovedhistorie

Kan ikke anbefales

[Fröken W · Rating 5 out of 5]

En språkorgasm som förväntat från JG.
Berättelsen är spännande, betänklig och högst trovärdig. Hur mycket är egentligen fiction?

[Olof · Rating 3 out of 5]

Starka 3 stjärnor.
Väldigt lik de tidigare böckerna i denna serie. Underhållning för stunden med lite tänkvärda inslag.

[Michael Haglöf · Rating 4 out of 5]

helt ok

[Lars Hellberg · Rating 4 out of 5]

Vass, rolig och, kanske något oväntat, självironisk. Jag hade gärna sett mer av själva actionsekvenserna, dock.

[Sebastian Sampallo · Rating 4 out of 5]

Bästa boken i serien, men inte en av Guillous bästa böcker. Känns som en dagboksroman blandad med lite spionaction. Småunderhållande, men inte mycket mer än så.

[Christian Swensson · Rating 4 out of 5]

Kriminalhistorien, om det var det, var inte speciellt imponerande. Men boken innehåller en hel del intressanta reflektioner.