Våran pojke

by Mikael Yvesand

Johan växer upp under vad man kallar normala omständigheter i ett ordnat hem med lagom egendomliga vänner med kniv och tar sig igenom skolan utan att fundera allt för mycket på hur. En dag sticker han ned en ung kvinna och en liten pojke utan att riktigt förstå orsaken. Han undgår upptäckt och lever vidare med arbetsförmedlingskurs och städjobb utan att till synes påverkas alltför mycket av morden. Samtidigt får granntjejen Jonna besök av en intensiv expert på det mesta: datorer, kortvågsmottagare, chiffer och röster i eluttaget. Jonna är tacksam för experten Glenn Bensinos beskydd. Under tiden sker något märkvärdigt på annat håll i hemmet, hennes kille Jocke blir yngre och yngre och förhållandet mellan de tre i lägenheten förändras radikalt.

Mikael Yvesands nya roman pendlar precis som succédebuten Häng City mellan det komiskt absurda och det övergivet sorgliga. Huvudpersonerna försöker upprätta mänskliga mönster sig emellan för att övervinna ensamheten, men det är mönster som samtidigt gör dem bara mer främmande för varandra.

Genres: Swedish Literature, Fiction, Contemporary, Audiobook, Roman, Novels

244 pages, Hardcover

First published August 27, 2025

Reviews

[Johanna · Rating 5 out of 5]

öööö normalt?

[Ellen Marklund · Rating 4 out of 5]

Någon får jättegärna förklara boken för mig. Fattade ingenting men tyckte om den ändå!!

[Hjortronhyllan · Rating 3 out of 5]

Mikael Yvesand är tillbaka. Efter den starka och rekommenderade debuten 'Häng City' kommer nu 'Våran pojke', en roman som redan från första bladen känns råare, mörkare, mer som en historia med en poäng. Någonstans mellan skapelsen och undergången möter vi huvudpersonen Johan, Han är skildringen av vägen till och som en mördare, men inte en av de intelligenta och karismatiska. Det är inte en Hannibal Lecter eller ens en Jigsaw. Johan är korkad, empatilös, närmast ointressant. Bilden av att en förövare också kan vara någon som mest sitter i skymundan, dricker Freeway Cola och laddar ner torrents. En person som bara är vaken när brevbäraren och mördarna är det.

Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång, och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.

Stilistiskt är 'Våran pojke' råare än 'Häng City'. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).

'Våran pojke' är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik, och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.

[Online Stig · Rating 4 out of 5]

Nu, snart en vecka efter läsning, känner jag starkt att det här var en jättebra bok och att Yvesand är svensk litteraturs just nu starkast lysande stjärna!

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

"Våran pojke" inleds med beskrivningen av Big bang som en olycka - där är jag fast. Jag är (sedan Häng city) stormförtjust i Mikael Yvesands språk. Det är lätt och komiskt, ibland kosmiskt, djupt tragiskt också, men aldrig tråkigt, förutsägbart eller uppenbart likt någon annans. Boken är fenomenalt uppläst av Sven Björklund. Fem stjärnor för prosan. Den är här ännu bättre än i debuten.

Handlingen är en ovanlig mixtur av skräck, psykologisk thriller och komedi, i stil med den koreanska filmen "Parasit". Vi får dels följa Johan som tar barndomens sista andetag . Han är så där lagom konstig tills han spårar ur fullständigt och dödar två barn med kniv - för att han är trött på sitt meningslösa liv typ? Det var länge sedan jag känt ett sådant obehag, förmodligen också för att jag samtidigt läser om Vilma Andersson i Rönninge.

Precis som "Häng city" hade en bihistoria som jag inte gillade, har "Våran pojke". Här är det Jonna som först är ihop med Jocke, men sen träffar Glenn och så blir Jocke plötsligt en hund. För mig obegriplig historia. Kanske Johans dröm? Kanske om Johan fötts som en Jonna, hade barnen fått leva då?

[Magnus · Rating 5 out of 5]

Vad är det jag har läst? Och spelar det någon roll? Läst det har jag i alla fall. Tror jag. Jag är förvirrad nu. Men på ett bra sätt.

[Johan Frick · Rating 5 out of 5]

En på det hela taget ganska bisarr bok. Men jag blev helt golvad, läste ut den på ett dygn. En femma, tveklöst. Och det trots att en del händelser i boken fortfarande känns lite ouppklarade.

Gillade hur de parallella berättelserna om Jonna och Johan hängde ihop och inte störde på nåt sätt.

Sist men inte minst funderar jag på om jag uppskattar den extra mycket för att jag också laddade ner mycket torrentfiler och brände CD-R-skivor. Kanske är vissa element i boken svårare att ta till sig för dagens tonåringar? Eller kanske inte alls, eftersom den så skickligt sätter fingret på rastlösheten och galenskapen som härjar i alla tonåringar.

[P · Rating 5 out of 5]

Får be att återkomma. Fattar typ inte vad jag läst. Jävligt rolig

[Ebba · Rating 4 out of 5]

Otrolig!!! Så bisarr, mörk och rolig. Yvesand är så skicklig på att balansera det absurda och det vardagliga. Jag är SÅ förvirrad efter läsningen, och jag älskar det. Otrolig uppläsning av Sven Björklund <3 den tog upplevelsen till en extra hög nivå

[Johanna G-A]

Nä hörrni vad ska man tycka om den här typ Simon Gärdenfors/Martin Kellerman goes Jorge Luis Borges-stilen!!! Den var så mättad med tidsmarkörer och skojiga formuleringar att det blev lite väl MEN jag tycker det märks att den måste ha varit väldigt rolig att skriva, sån berättarlust liksom, och det piggade upp med nåt lite annorlunda!!!

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Ja! Jag har ju sagt att jag tycker om litteratur som använder sig av litteraturens alla möjligheter att göra något annat än bara realistiskt återgivande. I mitt sinne har jag börjat kalla det för vanilj-litteratur. Inget fel med det, jag gillar vanilj också (bara det är äkta råvaror). Men! Föredrar ändå hardcore när det gäller. Okej, referensen blir kanske lite väl vulgär, men ni fattar vad jag menar.
Yvesand följer inga vaniljregler för ett rakt narrativ. Gränsen mellan verklighet och fantasi är utsuddad, och vad än spåret med Jonna och Glenn är - en fantasi som tillåts lekas med troligen, en parallell komponent i Johans medvetande, det spelar ingen roll, det är fantastiskt. Lek med litteraturens möjligheter.
Inceltemat, tänker på jr2 av Joakim Rask. Känner att jag förstår honom, och känner igen honom i människor jag mött, och det gör mig lite ledsen, framför allt för att det känns som att det är ensamheten som skapar det limbo de befinner sig i. Mordtemat, vill jag väl helst tro är metaforiskt eller också en frukt av fantasin, men vet att jag lurar mig själv. Exakt så KAN det ske, så löst grundat, så haphazardly. Och Johan? Han känns avtrubbad, inte riktigt där. Det gör mig ledsen, jag vill att han ska få finnas och känna. Samtidigt vet jag att den önskan får stå för mig själv. Jag tycker det känns svårt att prata om, hur liksom döda eller domnade dessa incelpojkar kan vara. Om det inte är ledsamt, vad är det då?

[Josefine · Rating 4 out of 5]

Man förstår verkligen ingenting men det är alldeles fantastiskt. Är det en svensk, babblig "Främlingen"? Historien präglas av någon slags nihilism, men skildrad så att man ändå, i alla fall om man var ung på 00-talet, känner igen sig i Thinsulate-handskar och Enrique Iglesias-låtar. För mig blir boken någon slags känslomässig resa, kanske framför allt för att språket kan vara så precist och svävande på samma gång. Enbart Yvesand skriver på detta vis och ändå känner man att det kunde varit jag.

[Rebecca Fexby · Rating 3 out of 5]

Haha, vad tusan läste jag? Rätt rolig ibland, sjukt mörk ibland och väldigt förvirrande mot sista delen.

["Robert Ekberg" · Rating 4 out of 5]

“Vid övergångsstället före Magasinsgatan stannade en Cadillac med en ensam tonåring med akne i baksätet” (s. 208).

[Karin Ågren · Rating 3 out of 5]

Återigen en bok om ungdomar som växer upp i Luleå, under åttiotalet. Återigen med ett fantastiskt språk och detaljer som både bidrar till igenkänning och ibland får mig att skratta högt. Men…

…en bit in i boken börjar det ske allt mer oförklarliga händelser och blir allt svårare att förstå hur allt hänger ihop. Tänk sista kapitlet i Häng City, men den här gången pågår det halva boken. Jag förstår att det är själva tanken med boken - att en inte riktigt ska fatta - men jag tycker ändå det känns jobbigt att förvirras så pass.

[Peter Alzén · Rating 4 out of 5]

precis som med HängCity är det roligt att läsa men även absurt och ibland rent obegripligt. mörkare än förra boken men kanske inte lika överraskande

[Annika Kronberg · Rating 3 out of 5]

Finurligt formulerad precis som Häng city, men inte riktigt lika fängslande tycker jag. Kanske behöver han lite hjälp med dramaturgin. Men grattis till nomineringen

[Jens Gertow · Rating 5 out of 5]

Språket: en virvelvind av tonårssmörja, barngegga och diplomatnonsens. Som en jätte-, JÄTTE-, -rolig mardröm.

[Clara · Rating 3 out of 5]

Var stundtals väldigt förvirrad, särskilt i slutet. Men gillar mörkret som möter humorn. Skrattade till flera gånger över ordval/beskrivningar.

[Johanna Bergman · Rating 4 out of 5]

Mörk och förvirrande men också jätterolig
—
”Jag kände en stor olycka över allting när jag såg henne. Ett slags uppgivenhet. Jag ville skriva poesi. Du är älskling. Där är du.”

[Matilda · Rating 4 out of 5]

Han har en egen stil, Yvesand, och jag älskar honom för det. Den är kanske inte alltid så lätt att förstå sig på, men lätt att känna igen, och lätt att känna igen sig i som människa. Den gör en glad, tills något gör att man sätter skrattet i halsen. Ändå fortsätter den, vilket i sig gör hela stämningen lätt surrealistisk - och historien blir långsamt mer och mer snedvriden och drömsk. Sååååå snyggt (men inte lika njutbart som Häng city. Hade du svårt för slutet i den så är det här nog inget för dig, men jag gillar det!)

[Carl Myrén · Rating 4 out of 5]

Jag känner typ fem såna här snubbar

[Jesse · Rating 5 out of 5]

genialisk

[Malin Magnusson Barle · Rating 4 out of 5]

Helt skevt det här och det är underbart att det skrivs böcker som är obegripliga utan att vara intellektuellt obegripliga och otillgängliga. Jag glider med och det räcker för mig; jag sökte något slags förklaring men fick såklart inte det, det visste jag också och jag är glad över att det är så.

[Anton · Rating 3 out of 5]

3.5 stjärnor. Inte lika bra som Häng City men han skriver unikt. Kommer absolut läsa mer av Yvesand

[Cornelia J · Rating 5 out of 5]

What the hell

[Anders · Rating 4 out of 5]

Skyhöga förväntningar efter den otroliga debuten men den här är också riktigt bra. Eget och märkligt och språkligt bitvis klockrent, mycket tack vare Yvesands fingertoppskänsla för detaljer som fångar och förstärker en känsla!

[Annie Croona · Rating 2 out of 5]

Vad i hela? Mer konstig än bra.

[Wohan J · Rating 3 out of 5]

Fattar verkligen ingenting av Jonna-spåret och varför Jocke skiftar skepnad men stycket om hamnarbetaren som blir splittad på mitten och går runt som ett par jeans är fan det roligaste jag läst.

[Johanna Hammarström · Rating 4 out of 5]

"Våran pojke" av Mikael Yvesand är en bok om ensamhet, den där ofrivilliga som det talas så mycket om. Den beskriver hur en pojke som sedan blir en man hamnar där, i utkanten, i utanförskapet. Våran pojke, är kanske hela samhällets ensamma pojke.

Med en beskrivande stil med få känslouttryck som jag verkligen föll för, beskrivs pojken Johnnys uppväxt. Om de få vännerna som försvinner, om skolkandet som är bättre än att inte få vara någon, om tystnaden av att inte ha vänner att dela sin 18-årsdag med, om tomheten i att stå utanför samhället, om entonigheten i den ensamma tillvaron.

Det som fastnar i mig är känslan Johhny har av att inte veta vart han ska, var han hör hemma, vem han ska vända sig till. Och de få människor han frågar vet ju såklart inte heller det. Var ska han egentligen vara nästa måndag? Och måndagen därefter? Vad är hans mening i livet?

En väl utförd och tankevärd roman om ensamhetens påverkan och ett liv i utanförskap. Men berättat från insidan utan att fördöma, förminska eller förlöjliga.
Jag gillade verkligen berättarstilen i denna roman som på ett nästintill monotont sätt tar med en genom det väldigt mörka, och som 90-talist var det ett stort släng nostalgi i berättelsen.

Det enda jag hade svårt för i romanen var grannen Jonnas kapitel som jag egentligen aldrig förstod vad de handlade om. Enligt mig hade de inslagen kunnat redigeras bort helt. Någon annan som läst som förstod dem?