What do you think?
Rate this book
Våran pojke
Johan växer upp under vad man kallar normala omständigheter i ett ordnat hem med lagom egendomliga vänner med kniv och tar sig igenom skolan utan att fundera allt för mycket på hur. En dag sticker han ned en ung kvinna och en liten pojke utan att riktigt förstå orsaken. Han undgår upptäckt och lever vidare med arbetsförmedlingskurs och städjobb utan att till synes påverkas alltför mycket av morden. Samtidigt får granntjejen Jonna besök av en intensiv expert på det mesta: datorer, kortvågsmottagare, chiffer och röster i eluttaget. Jonna är tacksam för experten Glenn Bensinos beskydd. Under tiden sker något märkvärdigt på annat håll i hemmet, hennes kille Jocke blir yngre och yngre och förhållandet mellan de tre i lägenheten förändras radikalt.
Mikael Yvesands nya roman pendlar precis som succédebuten Häng City mellan det komiskt absurda och det övergivet sorgliga. Huvudpersonerna försöker upprätta mänskliga mönster sig emellan för att övervinna ensamheten, men det är mönster som samtidigt gör dem bara mer främmande för varandra.
Mikael Yvesands nya roman pendlar precis som succédebuten Häng City mellan det komiskt absurda och det övergivet sorgliga. Huvudpersonerna försöker upprätta mänskliga mönster sig emellan för att övervinna ensamheten, men det är mönster som samtidigt gör dem bara mer främmande för varandra.
244 pages, Hardcover
First published August 27, 2025
42 people are currently reading
870 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 136 reviews
October 15, 2025
öööö normalt?
September 12, 2025
Någon får jättegärna förklara boken för mig. Fattade ingenting men tyckte om den ändå!!
September 1, 2025
Mikael Yvesand är tillbaka. Efter den starka och rekommenderade debuten 'Häng City' kommer nu 'Våran pojke', en roman som redan från första bladen känns råare, mörkare, mer som en historia med en poäng. Någonstans mellan skapelsen och undergången möter vi huvudpersonen Johan, Han är skildringen av vägen till och som en mördare, men inte en av de intelligenta och karismatiska. Det är inte en Hannibal Lecter eller ens en Jigsaw. Johan är korkad, empatilös, närmast ointressant. Bilden av att en förövare också kan vara någon som mest sitter i skymundan, dricker Freeway Cola och laddar ner torrents. En person som bara är vaken när brevbäraren och mördarna är det.
Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång, och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.
Stilistiskt är 'Våran pojke' råare än 'Häng City'. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).
'Våran pojke' är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik, och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.
Vi introduceras även för Jonna, grannen som lever med sin sambo Jocke, som åldras baklänges. Jonna stöter ihop med den egendomlige Glenn Bensino, en slags kufagent med ett nystan av specifika kunskaper. Från ett kallt dåd till en typ av förorts-Twin Peaks i sin surrealism. Det är märkligt och ganska kul. Fast i skrivande stund vet jag inte. Är det en typ av motpol som lyfter Johan, som gör honom begripligare genom kontrast? Är det Johans undermedvetna som förankrar berättelsen, eller är Jonnas del en avsiktligt meningslös konstruktion, ett byggande av något utan mening? Det skaver och det förför på samma gång, och i den dubbelheten uppstår en intressant buzzpoint.
Stilistiskt är 'Våran pojke' råare än 'Häng City'. Den varma, härligt skeva stämningen är mer nedtonad, även om Yvesands humor och de ljuvligt övertydliga 90-talsblinkningarna fortfarande finns kvar. Även där Häng City sken med sina smala referenser till kultur och obskyr hardcore, känns dagens urval av både kultur och låtar mer publikfriande och tillgängligt. Slipknot får ändå göra ett gästspel (fegt att inte skriva ut det som SlipKnoT ändå?).
'Våran pojke' är en roman som utan tvekan kommer att hitta sin publik, och många kommer att läsa den med behållning. Men för mig, som gick in med skyhöga förväntningar, känns det inte helt tillfredsställande. Det är bra, ibland riktigt bra, men också frustrerande och språkligt mer städat. Ändå går det inte att värja sig mot känslan att det kanske är precis så det måste vara. Yvesand vill enligt en intervju i SVT inte hålla läsaren i handen, och det hedrar honom, men ibland känns det som att han släpper helt och lämnar mig vid fel busshållplats och promenerar hem själv.
September 26, 2025
Nu, snart en vecka efter läsning, känner jag starkt att det här var en jättebra bok och att Yvesand är svensk litteraturs just nu starkast lysande stjärna!
January 4, 2026
"Våran pojke" inleds med beskrivningen av Big bang som en olycka - där är jag fast. Jag är (sedan Häng city) stormförtjust i Mikael Yvesands språk. Det är lätt och komiskt, ibland kosmiskt, djupt tragiskt också, men aldrig tråkigt, förutsägbart eller uppenbart likt någon annans. Boken är fenomenalt uppläst av Sven Björklund. Fem stjärnor för prosan. Den är här ännu bättre än i debuten.
Handlingen är en ovanlig mixtur av skräck, psykologisk thriller och komedi, i stil med den koreanska filmen "Parasit". Vi får dels följa Johan som tar barndomens sista andetag . Han är så där lagom konstig tills han spårar ur fullständigt och dödar två barn med kniv - för att han är trött på sitt meningslösa liv typ? Det var länge sedan jag känt ett sådant obehag, förmodligen också för att jag samtidigt läser om Vilma Andersson i Rönninge.
Precis som "Häng city" hade en bihistoria som jag inte gillade, har "Våran pojke". Här är det Jonna som först är ihop med Jocke, men sen träffar Glenn och så blir Jocke plötsligt en hund. För mig obegriplig historia. Kanske Johans dröm? Kanske om Johan fötts som en Jonna, hade barnen fått leva då?
Handlingen är en ovanlig mixtur av skräck, psykologisk thriller och komedi, i stil med den koreanska filmen "Parasit". Vi får dels följa Johan som tar barndomens sista andetag . Han är så där lagom konstig tills han spårar ur fullständigt och dödar två barn med kniv - för att han är trött på sitt meningslösa liv typ? Det var länge sedan jag känt ett sådant obehag, förmodligen också för att jag samtidigt läser om Vilma Andersson i Rönninge.
Precis som "Häng city" hade en bihistoria som jag inte gillade, har "Våran pojke". Här är det Jonna som först är ihop med Jocke, men sen träffar Glenn och så blir Jocke plötsligt en hund. För mig obegriplig historia. Kanske Johans dröm? Kanske om Johan fötts som en Jonna, hade barnen fått leva då?
September 18, 2025
Vad är det jag har läst? Och spelar det någon roll? Läst det har jag i alla fall. Tror jag. Jag är förvirrad nu. Men på ett bra sätt.
February 26, 2026
Helt perfekt märklig, eller som Danne skulle sagt: ”öööö normalt”. Mikael Yvesand har en otroliga förmåga att leka med språket och hitta de mest igenkännbara referenserna och finstämda metaforerna. Att beskriva stjärnhimlen som saltkorn på en McDonaldsbricka eller bara känslan av att sitta på en bänk och skaka med benet i timmar för att huvudet är rastlöst. Jag skrattar fortfarande inombords när jag tänker på stycket där Timo anklagar Eurotroll för att ”tro på Skurt”.
November 25, 2025
En på det hela taget ganska bisarr bok. Men jag blev helt golvad, läste ut den på ett dygn. En femma, tveklöst. Och det trots att en del händelser i boken fortfarande känns lite ouppklarade.
Gillade hur de parallella berättelserna om Jonna och Johan hängde ihop och inte störde på nåt sätt.
Sist men inte minst funderar jag på om jag uppskattar den extra mycket för att jag också laddade ner mycket torrentfiler och brände CD-R-skivor. Kanske är vissa element i boken svårare att ta till sig för dagens tonåringar? Eller kanske inte alls, eftersom den så skickligt sätter fingret på rastlösheten och galenskapen som härjar i alla tonåringar.
Gillade hur de parallella berättelserna om Jonna och Johan hängde ihop och inte störde på nåt sätt.
Sist men inte minst funderar jag på om jag uppskattar den extra mycket för att jag också laddade ner mycket torrentfiler och brände CD-R-skivor. Kanske är vissa element i boken svårare att ta till sig för dagens tonåringar? Eller kanske inte alls, eftersom den så skickligt sätter fingret på rastlösheten och galenskapen som härjar i alla tonåringar.
September 24, 2025
Får be att återkomma. Fattar typ inte vad jag läst. Jävligt rolig
October 14, 2025
Otrolig!!! Så bisarr, mörk och rolig. Yvesand är så skicklig på att balansera det absurda och det vardagliga. Jag är SÅ förvirrad efter läsningen, och jag älskar det. Otrolig uppläsning av Sven Björklund <3 den tog upplevelsen till en extra hög nivå
Read
September 28, 2025Nä hörrni vad ska man tycka om den här typ Simon Gärdenfors/Martin Kellerman goes Jorge Luis Borges-stilen!!! Den var så mättad med tidsmarkörer och skojiga formuleringar att det blev lite väl MEN jag tycker det märks att den måste ha varit väldigt rolig att skriva, sån berättarlust liksom, och det piggade upp med nåt lite annorlunda!!!
December 30, 2025
Ja! Jag har ju sagt att jag tycker om litteratur som använder sig av litteraturens alla möjligheter att göra något annat än bara realistiskt återgivande. I mitt sinne har jag börjat kalla det för vanilj-litteratur. Inget fel med det, jag gillar vanilj också (bara det är äkta råvaror). Men! Föredrar ändå hardcore när det gäller. Okej, referensen blir kanske lite väl vulgär, men ni fattar vad jag menar.
Yvesand följer inga vaniljregler för ett rakt narrativ. Gränsen mellan verklighet och fantasi är utsuddad, och vad än spåret med Jonna och Glenn är - en fantasi som tillåts lekas med troligen, en parallell komponent i Johans medvetande, det spelar ingen roll, det är fantastiskt. Lek med litteraturens möjligheter.
Inceltemat, tänker på jr2 av Joakim Rask. Känner att jag förstår honom, och känner igen honom i människor jag mött, och det gör mig lite ledsen, framför allt för att det känns som att det är ensamheten som skapar det limbo de befinner sig i. Mordtemat, vill jag väl helst tro är metaforiskt eller också en frukt av fantasin, men vet att jag lurar mig själv. Exakt så KAN det ske, så löst grundat, så haphazardly. Och Johan? Han känns avtrubbad, inte riktigt där. Det gör mig ledsen, jag vill att han ska få finnas och känna. Samtidigt vet jag att den önskan får stå för mig själv. Jag tycker det känns svårt att prata om, hur liksom döda eller domnade dessa incelpojkar kan vara. Om det inte är ledsamt, vad är det då?
Yvesand följer inga vaniljregler för ett rakt narrativ. Gränsen mellan verklighet och fantasi är utsuddad, och vad än spåret med Jonna och Glenn är - en fantasi som tillåts lekas med troligen, en parallell komponent i Johans medvetande, det spelar ingen roll, det är fantastiskt. Lek med litteraturens möjligheter.
Inceltemat, tänker på jr2 av Joakim Rask. Känner att jag förstår honom, och känner igen honom i människor jag mött, och det gör mig lite ledsen, framför allt för att det känns som att det är ensamheten som skapar det limbo de befinner sig i. Mordtemat, vill jag väl helst tro är metaforiskt eller också en frukt av fantasin, men vet att jag lurar mig själv. Exakt så KAN det ske, så löst grundat, så haphazardly. Och Johan? Han känns avtrubbad, inte riktigt där. Det gör mig ledsen, jag vill att han ska få finnas och känna. Samtidigt vet jag att den önskan får stå för mig själv. Jag tycker det känns svårt att prata om, hur liksom döda eller domnade dessa incelpojkar kan vara. Om det inte är ledsamt, vad är det då?
February 7, 2026
Jag tyckte att ”Häng city” var en fantastisk bok, faktiskt så bra att jag fick känslan av att Yvesand nog var ett ”one hit wonder”. Det var liksom för spot on, kändes som att han hade uttömt sig själv och att det kanske inte fanns så mycket mer att hämta.
Uppenbarligen (och lyckligtvis) hade jag fel, ”Våran pojke” har fått ett minst lika gott mottagande som debuten. Jag hade egentligen tänkt skippa att läsa den till förmån för annat men kände mig till slut tvungen efter alla lovord. Och visst är det bra, Yvesand skriver flyhänt och droppar skarpa iakttagelser åt höger och vänster. Den här boken är mörkare och även om ”Häng city” med sin parallellhandling om morden också var mer än en enkel barndomsskildring skruvar han här upp berättandet ytterligare med olika spår och en osäkerhet kring vad som är verklighet och vad som är fantasi.
Jag har redan nämnt ”Häng city” två gånger, kanske för att det trots allt är svårt att inte jämföra böckerna. När jag har läst andras texter finns jämförelsen nästan alltid där också, och det verkar vara lite fifty-fifty vilken man föredrar. Och även om jag gillar ”Våran pojke” och slukar den får jag nog sälla mig till dem som är ”team Häng city”; jag får helt enkelt inte samma känsla den här gången och tror att jag kommer att glömma den här boken fortare. Med det sagt hänger den fortfarande kvar i mina tankar såhär ett par veckor efter att jag läste den, så kanske får jag anledning att omvärdera vad det lider.
En sak som gör mig väldigt glad är Yvesands inledande dedikation: ”För djuren. Bli vegan.” Så himla 90-tal, så himla otidsenligt, så himla rätt.
Uppenbarligen (och lyckligtvis) hade jag fel, ”Våran pojke” har fått ett minst lika gott mottagande som debuten. Jag hade egentligen tänkt skippa att läsa den till förmån för annat men kände mig till slut tvungen efter alla lovord. Och visst är det bra, Yvesand skriver flyhänt och droppar skarpa iakttagelser åt höger och vänster. Den här boken är mörkare och även om ”Häng city” med sin parallellhandling om morden också var mer än en enkel barndomsskildring skruvar han här upp berättandet ytterligare med olika spår och en osäkerhet kring vad som är verklighet och vad som är fantasi.
Jag har redan nämnt ”Häng city” två gånger, kanske för att det trots allt är svårt att inte jämföra böckerna. När jag har läst andras texter finns jämförelsen nästan alltid där också, och det verkar vara lite fifty-fifty vilken man föredrar. Och även om jag gillar ”Våran pojke” och slukar den får jag nog sälla mig till dem som är ”team Häng city”; jag får helt enkelt inte samma känsla den här gången och tror att jag kommer att glömma den här boken fortare. Med det sagt hänger den fortfarande kvar i mina tankar såhär ett par veckor efter att jag läste den, så kanske får jag anledning att omvärdera vad det lider.
En sak som gör mig väldigt glad är Yvesands inledande dedikation: ”För djuren. Bli vegan.” Så himla 90-tal, så himla otidsenligt, så himla rätt.
January 26, 2026
Man förstår verkligen ingenting men det är alldeles fantastiskt. Är det en svensk, babblig "Främlingen"? Historien präglas av någon slags nihilism, men skildrad så att man ändå, i alla fall om man var ung på 00-talet, känner igen sig i Thinsulate-handskar och Enrique Iglesias-låtar. För mig blir boken någon slags känslomässig resa, kanske framför allt för att språket kan vara så precist och svävande på samma gång. Enbart Yvesand skriver på detta vis och ändå känner man att det kunde varit jag.
November 2, 2025
Haha, vad tusan läste jag? Rätt rolig ibland, sjukt mörk ibland och väldigt förvirrande mot sista delen.
December 10, 2025
“Vid övergångsstället före Magasinsgatan stannade en Cadillac med en ensam tonåring med akne i baksätet” (s. 208).
Read
January 15, 2026har man läst häng city så känner man igen sig. alla de finurliga formuleringarna och 90/00-tals-nostalgi-igenkänningshumorn från första boken finns kvar. yvesand har en fantastisk känsla för de små detaljerna - dels småroliga och autentiska uttryck som när någon frågar om de ska ringa polisen "kanske inte 112 men i alla fall det där andra numret". men också finstämt vemodiga detaljer som när johan går ner till stranden och känner på vattnet som "var iskallt och luktade som när jag var liten". jag kan dock tycka att det ibland blev det lite väl mycket av finurligheterna, stundvis kändes det forcerat och som lite för mycket av det goda. speciellt i den inledande "skapelseberättelsen". jazzen finns i tonerna man inte spelar, så att säga.
jag tyckte inte första halvan var helt övertygande, det kändes ofta som en lite sämre version av häng city. men i andra halvan tar boken fart. jag gillade speciellt spåret med jonna och glenn. det är tråkigt att sammanfattningen som står här på goodreads och på adlibris osv spoilar det surrealistiska som börjar hända här (mordet borde inte heller spoilas kan jag tycka). lyckligtvis hade jag inte läst det, bara baksidan av boken som är betydligt luddigare. (spoilers:) det är väldigt roligt och effektfullt skrivet hur glenn och jonna undan för undan blir ett par samtidigt som jocke åldras baklänges, och till slut blir en hund. jag skrattade högt när jonna och glenn plötsligt dricker vin och lyssnar på peter lemarc och monterar en IKEA-hylla. boken är faktiskt väldigt rolig på flera ställen, inte bara småle-rolig utan skratta-högt-rolig. ett annat kul kapitel är när johan är på jobbfest.
min tolkning av jonna och glenn-historian är väl att det är johan som dagdrömmer helt enkelt. man får ju några ledtrådar till att det är så. till exempel i slutet när det visar sig att grannarna i själva verket heter josefin och jakob. johan har bara sett initialerna j och j på brevlådan. när han är på jobbfesten får man också reda på att företaget/koncernen heter brembo group, och roland brembo är ju spionen som blir mördad. johan fantiserar om hur hans chef mördas, och hur han (hans alter ego glenn bensino, klockrent namn för övrigt) sedan blir ihop med tjejen han är kär i, och hur pojkvännen försvinner ur bilden på ett smidigt sätt. i fantasin är glenn/johan allt det han inte är i verkligheten. glenn har ett coolt men högst vagt jobb som nån sorts IT-polismilitär - johan jobbar som städare. glenn har "riktigt mycket kompisar, känner typ...alla?" - johan är ensam. glenn har rest till "Las Vegas, Nordpolen... Kanarieöarna" - johan bor kvar i staden där han föddes. glenn är tjejtjusare, osv. och här fantiserar han ju dessutom ihop en sorts förklaring till "ovännerna", hallucinationerna som hemsöker honom på nätterna.
trots den något svaga starten så tycker jag våran pojke är lite bättre än häng city. boken kan som sagt vara väldigt rolig men det finns alltid ett underliggande vemod. den är så klart tragisk också. den handlar om ensamhet, utanförskap, psykisk ohälsa och oförklarlig ondska. en stark 4/5 kanske
jag tyckte inte första halvan var helt övertygande, det kändes ofta som en lite sämre version av häng city. men i andra halvan tar boken fart. jag gillade speciellt spåret med jonna och glenn. det är tråkigt att sammanfattningen som står här på goodreads och på adlibris osv spoilar det surrealistiska som börjar hända här (mordet borde inte heller spoilas kan jag tycka). lyckligtvis hade jag inte läst det, bara baksidan av boken som är betydligt luddigare. (spoilers:) det är väldigt roligt och effektfullt skrivet hur glenn och jonna undan för undan blir ett par samtidigt som jocke åldras baklänges, och till slut blir en hund. jag skrattade högt när jonna och glenn plötsligt dricker vin och lyssnar på peter lemarc och monterar en IKEA-hylla. boken är faktiskt väldigt rolig på flera ställen, inte bara småle-rolig utan skratta-högt-rolig. ett annat kul kapitel är när johan är på jobbfest.
min tolkning av jonna och glenn-historian är väl att det är johan som dagdrömmer helt enkelt. man får ju några ledtrådar till att det är så. till exempel i slutet när det visar sig att grannarna i själva verket heter josefin och jakob. johan har bara sett initialerna j och j på brevlådan. när han är på jobbfesten får man också reda på att företaget/koncernen heter brembo group, och roland brembo är ju spionen som blir mördad. johan fantiserar om hur hans chef mördas, och hur han (hans alter ego glenn bensino, klockrent namn för övrigt) sedan blir ihop med tjejen han är kär i, och hur pojkvännen försvinner ur bilden på ett smidigt sätt. i fantasin är glenn/johan allt det han inte är i verkligheten. glenn har ett coolt men högst vagt jobb som nån sorts IT-polismilitär - johan jobbar som städare. glenn har "riktigt mycket kompisar, känner typ...alla?" - johan är ensam. glenn har rest till "Las Vegas, Nordpolen... Kanarieöarna" - johan bor kvar i staden där han föddes. glenn är tjejtjusare, osv. och här fantiserar han ju dessutom ihop en sorts förklaring till "ovännerna", hallucinationerna som hemsöker honom på nätterna.
trots den något svaga starten så tycker jag våran pojke är lite bättre än häng city. boken kan som sagt vara väldigt rolig men det finns alltid ett underliggande vemod. den är så klart tragisk också. den handlar om ensamhet, utanförskap, psykisk ohälsa och oförklarlig ondska. en stark 4/5 kanske
Men nu hade han blivit en vuxen och skulle behöva låtsas som om jag var en vanlig kille, men jag var ju en ovanlig kille. Som för tio år sen gått in i ett långt rör. Och kommit ut på andra sidan. Täckt av svart gyttja.
November 30, 2025
Återigen en bok om ungdomar som växer upp i Luleå, under åttiotalet. Återigen med ett fantastiskt språk och detaljer som både bidrar till igenkänning och ibland får mig att skratta högt. Men…
…en bit in i boken börjar det ske allt mer oförklarliga händelser och blir allt svårare att förstå hur allt hänger ihop. Tänk sista kapitlet i Häng City, men den här gången pågår det halva boken. Jag förstår att det är själva tanken med boken - att en inte riktigt ska fatta - men jag tycker ändå det känns jobbigt att förvirras så pass.
…en bit in i boken börjar det ske allt mer oförklarliga händelser och blir allt svårare att förstå hur allt hänger ihop. Tänk sista kapitlet i Häng City, men den här gången pågår det halva boken. Jag förstår att det är själva tanken med boken - att en inte riktigt ska fatta - men jag tycker ändå det känns jobbigt att förvirras så pass.
September 28, 2025
precis som med HängCity är det roligt att läsa men även absurt och ibland rent obegripligt. mörkare än förra boken men kanske inte lika överraskande
October 22, 2025
Finurligt formulerad precis som Häng city, men inte riktigt lika fängslande tycker jag. Kanske behöver han lite hjälp med dramaturgin. Men grattis till nomineringen
October 14, 2025
Språket: en virvelvind av tonårssmörja, barngegga och diplomatnonsens. Som en jätte-, JÄTTE-, -rolig mardröm.
October 18, 2025
Var stundtals väldigt förvirrad, särskilt i slutet. Men gillar mörkret som möter humorn. Skrattade till flera gånger över ordval/beskrivningar.
January 10, 2026
Jag känner typ fem såna här snubbar
August 29, 2025
Mörk och förvirrande men också jätterolig
—
”Jag kände en stor olycka över allting när jag såg henne. Ett slags uppgivenhet. Jag ville skriva poesi. Du är älskling. Där är du.”
—
”Jag kände en stor olycka över allting när jag såg henne. Ett slags uppgivenhet. Jag ville skriva poesi. Du är älskling. Där är du.”
February 24, 2026
Jag föll för Yvesands sätt att skriva på när jag läste debuten ”Häng City” för två år sedan. Språket är varken inlindat eller uppstyltat, utan känns både lektfullt och fritt. I Våran pojke fortsätter Yvesand att leverera träffsäkra beskrivningar av vardagliga företeelser, sen lägger han till en dos thriller, och adderar ännu en gång ett skruvat sidospår. Låter det rörigt? Till viss del är det precis vad det är, men jag uppskattade läsningen.
”Till slut framstår det slumpmässiga myllret som pågår runt omkring som något uniformt och förutsägbart. Som när man tittar in i en myrstack och börjar se mönstren upprepas; man ser sömmarna i loopen. Varje individuell myra oroar väl sig för sitt unika skitliv, men från en grusväg ett par meter bort är han bara en pixel i ett brus.”
”Till slut framstår det slumpmässiga myllret som pågår runt omkring som något uniformt och förutsägbart. Som när man tittar in i en myrstack och börjar se mönstren upprepas; man ser sömmarna i loopen. Varje individuell myra oroar väl sig för sitt unika skitliv, men från en grusväg ett par meter bort är han bara en pixel i ett brus.”
December 15, 2025
Han har en egen stil, Yvesand, och jag älskar honom för det. Den är kanske inte alltid så lätt att förstå sig på, men lätt att känna igen, och lätt att känna igen sig i som människa. Den gör en glad, tills något gör att man sätter skrattet i halsen. Ändå fortsätter den, vilket i sig gör hela stämningen lätt surrealistisk - och historien blir långsamt mer och mer snedvriden och drömsk. Sååååå snyggt (men inte lika njutbart som Häng city. Hade du svårt för slutet i den så är det här nog inget för dig, men jag gillar det!)
October 8, 2025
genialisk
October 24, 2025
Helt skevt det här och det är underbart att det skrivs böcker som är obegripliga utan att vara intellektuellt obegripliga och otillgängliga. Jag glider med och det räcker för mig; jag sökte något slags förklaring men fick såklart inte det, det visste jag också och jag är glad över att det är så.
October 25, 2025
3.5 stjärnor. Inte lika bra som Häng City men han skriver unikt. Kommer absolut läsa mer av Yvesand
October 26, 2025
What the hell
Displaying 1 - 30 of 136 reviews